Purple Qequmi
Skapade svar
-
Känner mig jämt kränkt o förnedrad. E de nån mer som känner så?
Ja, här har du en till!
Det är helt klart mobbning!
Våga berätta för någon förälder, lärare, skolkurator eller annan vuxen vad som pågår! Du ska inte behöva ha det såhär och det sättet de behandlar dig på är verkligen inte OK!
PS. Angående dina kroppsliga besvär; har du fått någon diagnos på dem? Det låter lite som att du kan ha drabbats av MFC/ME (heter det så?) Sjukdomen kallas slarvigt för Kroniskt Trötthetssyndrom, vilket är väldigt missvisande då sjukdomen innefattar kronisk smärta, ständiga infektioner (tänker på din feber) och sjukdomskänsla. Bland annat!
jag är 28 och har varit i kontakt med psykiatrin sen jag va 14 och haft en bipolär diagnos i 10 år. det är såklart att stora delar av mitt liv påverkas av min vardag men det tvingas i huvudet på mig. jag har de senaste åren även fått problem med kroppen. jag har kronisk smärta och trötthet med ledsmärta och utmattningsfeber. skit skoj. problemet är att den somatiska vården dömmer mig och gör antaganden pga min diagnos. jag hör av mig till vården och de säger ”är du säker att du inte är deprimerad?” jag vill skrika åt dem att jag vet hur en depression känns och att det är svårt att tänka till sig en feber. och det är bara för att de ser bipolär i mina journaler. för några veckor sen fick jag väldigt hög feber och blev okontaktbar. jag svarade inte på tilltal och allt jag sa var rapparkalja. såklart tog familjen mig till akuten och där säger de att det är en psykos och vi skulle till psykakuten för de läste det i mina journaler. de gjorde inga neurologiska tester alls fick inte ens följa ett finger! tidigare i sommar skulle jag vara med i en grej på tv och i förberedelser för detta gjorde de en intervju om mig och där kom min historia fram. då säger de att jag ska få prata med en psykolog för att förbereda mig för det kunde vara påfrestande. jätte bra tänkte jag. sedan får jag reda på att utav 14 pers var jag den enda som var tvungen att prata med en psykolog. allt för en diagnos. ett annat exempel är när jag tog steget ut i dejtingvärlden. såklart frågar killen vad jag sysslar med. jag svarar att jag precis börjat plugga lite efter lång sjukskrivning. vi hade pratat i timmar men badabing badaboom vill han ha en ”stabil kvinna” allt förändrades när han hörde om min diagnos. jag kämpar med att acceptera mig för den jag är fast jag har min diagnos. hur ska jag kunna tro att jag är mer än än min diagnos när ingen annan gör det? jag jobbar som ett djur för att gå vidare, bli starkare men andra bara dömmer och trycker ner mig. jag har många misslyckanden i bagaget men jag vill ju inte tro att JAG är misslyckad. det är bara svårt…
Jag blir asförbannad när jag läser vad du råkat ut för!! Blir även ledsen för jag har själv en “stämpel” pga Asperger och ADD, och jag har blivit ifrågasatt och kränkt pga detta. Din text väcker smärtsamma minnen av hur jag själv blivit behandlad. Det är SJÄLVKLART inte ditt fel alltså, utan felet är doms som har denna HEMSKA människosyn! Du och jag är precis lika mycket människor som alla andra! Fy fan vad folk kan vara vidriga alltså!! Jag känner sånt jävla starkt har mot såna människor! Och det är vidrigt att även bra människor bortförklarar vidriga människors handlingar som “okunskap”, “rädsla” bla bla bla! Jag köper inte den skiten! För mig är det elakhet och inget annat!!
Jo tack, de flesta vanliga män vill ha en “stabil kvinna”! Fy fan, vad äcklad jag blir av den attityden! Dessa män kan dra åt helvete, jag vill aldrig ta i dessa män med tång när de visat sig vara “såna”! De kan ju gå miste om en helt underbar och älskvärd kvinna på det sättet! Jag ser det som deras förlust och att jag är för bra för dem!
Jag har neuropsykiatriska diagnoser som inte syns eller märks förrän man lärt känna mig ordentligt och märker att “något inte stämmer”. Har blivit så fruktansvärt sårad och illa behandlad av främlingar. Jag har därför alltid nerverna på helspänn ute bland folk och anstränger mig för att göra allt rätt så ingen får en anledning att såra mig. Jag är extremt känslig för tex kritik, tillrättavisningar och tillsägelser; blir sjukt sårad av sånt. Har förr reagerat med ilska men inte nu längre.
Alla säger jämt och ständigt: “Ta inte åt dig så mycket!” “Släpp det där, det är längesen nu!” , “Det där är väl inget att bry sig om?” HUR ska man bara kunna sluta bli sårad, liksom?! Det går ju inte! Har aldrig fått någon hjälp med detta av psykiatrin heller, trots att det är välkänt för dem hur lättkränkt och lättsårad jag är! 🤬
En fråga jag ofta får, som är svår att veta hur jag ska hantera, är: “Vad jobbar du med?” Jag har sjukersättning och knappt någon erfarenhet av arbetslivet. Jag är välklädd och välvårdad och ibland har jag fått elaka kommentarer eller sneda blickar just pga att jag inte jobbar!
Som någon skriver ovan; vi med “dolda fel” vill vara och bli bemötta som vem som helst och hålla saker privata, och det känns hemskt att det inte alltid är möjligt, jag har väldigt stark integritet dessutom.
Vad kan jag svara på frågor som tex: “Vad jobbar du med?” Ofta ställer ju tex frisörer den frågan, och jag har verkligen ingen lust att svara, när jag bara är där för att klippa mig! Jag vill inte heller behöva ljuga! Ska jag behöva det???
Ja jag undrar också var de får allt ifrån? Kan du också tycka att det är kränkande att folk uttalar sig och påstår saker utan att ha tagit reda på vad som stämmer?
”Alla män är svin”. ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”. ”Alla män”. Alla män. Men jag får inte säga ”inte alla män”. För det är inte alla män. Jag får inte prata om mina upplevelser för att kvinnor måste komma före eftersom kvinnor fått stå i skymundan för alla män i all tid fram tills nu. Så jag har ingen rätt. Jag blev under sex års tid psykiskt misshandlad av min sambo. Hon sparkade ut mig ur sovrummet varje natt för att hon tyckte att jag snarkade (jag fick bekräftat av en kompis som en gång sov i samma rum som oss att jag inte gjorde det). Och om hon somnade före mig kunde jag vakna av att hon bokstavligen sparkade på mig mitt i natten. Om jag sov i gästrummet ringde hon min telefon och skällde på mig. Jag fick inte ha mina pengar. De tyckte hon var våra. Pratade jag emot blev hon arg. För ingenting blev hon arg. Hon blev arg för att jag råkade glömma att ta med en krydda i middagen. Arg för att jag glömt köpa något på affären. Arg för att jag sa en sak en dag, som jag sagt en gång dagen innan. Arg för allt. Till slut orkade jag inte mer och bokstavligen flydde. Hon gaslightade mig i sex års tid. Tog i från tårna för att övertyga mig om att allt hon sa var sant och allt jag sa var fel. Att jag mer eller mindre skulle ge upp mina rättigheter. Allt jag visste om. En gång försökte hon argumentera emot gravitationen för att hon så desperat insåg att hon hade fel. Jag var ett vrak och i spillror när jag träffade min fru. Hon släpade ut mig från det gamla förhållandet och räddade mitt liv. Det som fanns kvar av det. Jag slet som ett djur för att hon inte skulle ljuga ihop en historia som gjorde att jag skulle förlora barnen. Men män blir inte misshandlade. Hennes ord. Vi kan inte bli det. Och inte säger något högt om det. Mansjourer fick 2019 inte en enda krona för sitt arbete. Så jag får ingen hjälp. För att enligt ”alla män”-teorin så händer inte det här oss. Så jag fortsätter att hålla käft för att inte barnen ska hamna i kläm. Och vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag beklagar din hemska historia ❣️ Men jag är glad över att du träffat en (får jag förmoda) fin kvinna som älskar dig och som du skriver; räddade ditt liv❣️🙏
Jag är kvinna. Jag blir riktigt irriterad på att ni män inte får säga “Inte alla män”! Jag blir förbannad över att ALLA män pekas ut som potentiella våldtäktsmän!!! 😡😡 Jag blir JÄVLIGT förbannad och tycker att det är helt sjukt! Det är hets mot folkgrupp att tro att varenda man som är ute sent är farlig! Sen får feminister och våldtäktsoffer säga vad de vill!
Kvinnor som fysiskt eller psykiskt misshandlar sina män är en stor osynlig grupp i samhället, som tystas ner, inte tas på allvar eller prioriteras. Finns även kvinnor som våldtar!
Funderar på att starta någon form av verksamhet för utsatta män som du! Typ som självmordslinjen/chatten här på Mind fast för män som blir eller blivit utsatta av kvinnor.
Fy sjutton för F-kassan!! De har nog många, många fler liv på sitt samvete! Förstår inte hur en sådan myndighet som egentligen är tänkt att agera skyddsnät kan agera som de gör!! De är ju värsta bödlarna!
Ja tyvärr stämmer det att man måste ha sjukersättning för att bli beviljad daglig verksamhet. Helt knäppt! Du har nu hamnat rejält “mellan stolarna” och bollas mellan F-kassan och ArbetsförNEDRingen! Mina erfarenheter av AF är att de är noll intresserade av att hjälpa människor med något!
Vet du om att det finns en insats man kan söka som kallas för personligt ombud? Bör/ska finnas och gå att få i vilken kommun du än bor. Jag tolkar det som att du är diagnosticerad med en neuropsykiatrisk diagnos, har jag rätt? I och med det har du rätt till ett personligt ombud via kommunen. Ombudets uppgift är att kontakta olika myndigheter som du har att göra med och att se till att du får dina rättigheter tillgodosedda.
Du skriver inget om ifall du har några kontakter inom psykiatrin, boendestöd m fl..? Berätta gärna mer om din situation så blir det lättare att ge dig råd❣️ Kram och ta hand om dig så länge!
Finns forskning som påstår att den här världen faktiskt inte är på riktigt, utan att vi bara föreställer oss den. Alltså att våra själar bara UPPLEVER att vi har kroppar och lever här på jorden. Denna verklighet kallas för 3D-verklighet. Drömmar och fantasier kallas för 4D-verklighet och den andliga/själsliga världen för 5D.
Låter ju flummigt och knäppt, men jättecoolt och intressant att läsa om och höra folk som pratar om det på Youtube. 😉😆😝
Hej, Jag är fast i en loop där allting känns som ett måste och ingenting är kul längre. Jag har en stark känsla av att inte orka eller vilja göra någonting. Jag vill inte äta, jag vill inte gå till jobbet, jag vill träffa vänner osv. Så jag undrar om det finns något smart sätt att komma ur den här loopen, Tacksam för att ni finns!
Tyvärr har jag inget bra råd eller tips eftersom jag själv har känt mer eller mindre hela livet att jag inte har något som man kan kalla intressen, saker jag blir glad av, etc. Det låter som att du hamnat i en depression, har du varit deprimerad tidigare?
För mig är det dessvärre så att ingenting liksom “tänder mig” och väcker lustkänslor. Och tro mig, jag har provat massor av olika fritidsaktiviteter, studier, jobb & grejer under åren! Det har typ alltid varit så.. Det verkar vara sån jag är bara! ☹️ Och det GÖR att jag går in i depressioner. Enda gångerna jag mått bra på riktigt och varit glad är typ på julaftnar och födelsedagar när jag var liten och ung, och när jag varit nyförälskad. Jag har troligtvis kronisk dopaminbrist i hjärnan och jag äter Elvanse mot det. För att få känna mig som “alla andra gör”.
Nog om mig! Vad är din erfarenhet och uppfattning om antidepressiv medicin och samtalsterapi?
Kram ❣️
Vill bara dö allt är ändå meningslöst. Det finns ingen mening att leva. Önskade att jag kunde få dö nu. Allt är ändå så jävla hopplöst. Orkar inte kämpa så mycket längre. För det finns ändå ingen mening. Och dör jag så blir jag av med alla mina tankar.
Känner likadant! ❤️❤️❤️
Menar du att hon tog livet av sig? ♥️😥
Tro mig, det fanns inget du kunnat göra annorlunda! Du är bara människa du också ❣️💐