Purple Papudi
Skapade svar
-
Hej! Vet inte riktigt vad jag ska göra. Mår verkligen jättedåligt. Har social fobi och förmodligen nån sorts depression också. Jag har ångest i princip konstant. Gråter varje dag och får ibland självmordstankar, men det skulle jag aldrig göra då jag vet att det inte är lösningen men allt känns så tungt… är så ensam och känner sån oro inför framtiden… nån som känner igen sig eller som har nåt råd?
Du är inte ensam! Känner igen mig så mycket i det du säger. Jag har själv varit deprimerad från och till i snart sju år. Just nu befinner jag mig i en väldigt mörk period igen, förstår verkligen hur det känns när allt bara är tungt och svart.
När det kommer till råd har jag egentligen inget konkret, då även jag skulle behöva strategier. Men det jag brukar göra när jag mår dåligt är att kontakta en jour och bara skriva av mig. Nu vet jag inte hur gammal du är, men själv brukar jag kontakta antingen minds självmords linje, shedos självskadechatt eller tjejzonens chatt. De första gångerna kändes det konstigt att “prata” om sina känslor med en främling, men jag kan verkligen rekommendera att iallafall ge det en chans.
Styrkekramar<33
Tack fina du! Ditt svar betyder mycket.
Om du vill får du gärna berätta mer om KBT och ACT som du gick igenom. Lite hur det funkade kanske, och hur det gick till. Har aldrig hört om det som behandling vid ätstörningar, men det låter intressant.
Styrkekramar till dig som orkar kämpa!<33
Tack för att du skriver. Betyder mycket. Du har förstått det rätt, är osäker på om jag ska åka in. Som jag skrev till Purple Jyrohy känns det som att det blir så himla komplicerat att åka in. Förbered dig på en halv bibel om mitt mående. I juni fyllde jag arton och blev tvungen att lämna BUP för att byta till vuxenpsyk, som i mitt fall blev en specialiserad länsenhet för ätstörningar eftersom jag lider av anorexia nervosa. Bytet gick bra och var upplagt på ett bra sätt även om det var väldigt jobbigt då jag klickat bra med min psykoterapeut på BUP. Fick en behandlare där som var en sjuksköterska, vi kallar henne J. Under sommaren började jag få små känslor av att J inte förstod mig. Men jag la ingen större vikt vid det. Hade tagit nästan 6 månader innan det kändes hela bra med min terapeut på BUP så tänkte att det bara skulle ta tid. I slutet av augusti betedde sig J direkt dåligt mot mig. Jag fick en panikångestattack och sa ”nu går jag, orkar inte vara kvar där” (i hennes rum) varpå hon med en dryg ton på rösten svarade ”ja gå du”. Låste in mig på ett annat rum och ringde i panik min mamma. Efter lite pepp gick jag tillbaka dit. Panikångestattacken fortsatte, den var hemsk. Hon satt på andra sidan rummet, var helt kall och käftade emot. Grät konstant i över 3 timmar efter det. Dagen efter hade vi ett till inbokat möte. Sa till henne att jag inte var redo att prata om den än, mådde väldigt dåligt över hur hon behandlat mig och behövde smälta det. På det svarade hon ”jaha men då kan du lika gärna gå ut härifrån”. Det var på fredagen. På måndagen kallade hon in mig och berättade att jag skulle få byta behandlare till den andra sjuksköterskan (vi kallar henne A). Det var inget beslut jag fick vara med på, men jag hade ändå tänk be om att få byta. Jag var traumatiserad av det J gjort. Varje gång jag såg henne, hörde hennes röst eller gick förbi hennes rum höjdes pulsen drastiskt. Jag lossades som att hon inte fanns, och hon gjorde detsamma. Jag gick dagvård och J arbetade där. Hon pratade med alla patienter under måltiderna förutom med mig. Efter ett tag tog vi kontakt med enhetschefen för det här. Bytte behandlare men ingen frågade eller försökte ens förstå hur dåligt det här fått mig att må. Jag började harva på med min nya behandlare, A. Nu går vi vidare till den andra grejen. Redan i oktober började jag känna att deras sätt att arbeta på inte fungerade för mig. Det blev vara fel och samtalen gav inget. Jag började att varje möte kämpa och kämpa för att förklara hur jag kände, utan resultat. I november började jag bryta ihop på varje möte med A. Allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå att det här inte fungerar och att jag bara mådde sämre och sämre, men det var som det gick in genom ena örat och ut genom andra. Mitt mående började sakta med säkert rasa. A förstod ingenting. Hon menade att jag var ”motstridig” och inte ville samarbeta trots att allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå. Jag försökte förklara från olika håll, på olika sätt och till och med genom text men inget fungerade. A påstod att jag själv behöver veta vad jag vill ha hjälp med (lixom hur fan ska jag kunna veta exakt det?), men mötet efter kom jag med åtminstone tre konkreta förslag på vad jag trodde skulle hjälpa mig. Mötet efter det är det värsta jag varit med om. Jag sitter i hennes rum och hon ställer samma fråga som hon varje gång gör ”ja men vad vill du ha hjälp med då?”. Jag säger ”men hallå jag gav ju minst tre konkreta förslag förra mötet, vart var du då?”. varpå hon svarar ”fast du svarade bara ’jag vet inte’ på alla mina frågor”. Hamnade i chock. Mitt liv måste vara en dålig komedi, för det här är sjukt. Men tyvärr var det ingen film, det var verkligheten. Sedan november började jag må sämre och sämre för varje möte och vecka som gick. Allt blev mörkare, jag föll tillbaka i självskadan, allt kändes mer och mer hopplöst och till slut kom suicidtankarna. Den 12/12 hade jag mitt sista möte med A, för där sa jag upp kontakten med henne. Bröt även ihop detta möte men den här gången var jag mer arg en ledsen. Som sagt sa jag upp kontakten med henne och efter mötet åkte jag till psykakuten. Men väl där gick det skit. Nervös som fan som jag var satte stopp i mig. Pratade bara en den bristande vården och glömde helt bort att prata om mitt mående, hamnade i min ”det är okej – mask” så fick inte ens göra en bedömning hos en läkare. Det var några dagar efter det här jag fan mig själv med Lergiganen i handen. Men sen hämtade vi vår hundvalp. Från ingenstans hamnade jag i en extrem bubbla. Det enda jag andades var valp valp valp, och allt annat hamnade utanför bubblan. Jag började bli rädd, för det kassa måendet som rådde innan var helt plötsligt borta, och jag visste att bubblan förr eller senare skulle spräckas. Och på nyårsafton började bubblans väggar tunnas ut, och sedan dess är det kassa måendet tillbaka. Allt med vården är kaos. Jag mår sämre än jag någonsin gjort (drabbades av psykisk ohälsa för 2.5 år sedan och anorexi för 2 år sedan). Står på kölista till enhetens psykolog, men har ingen aning om hur länge jag måste vänta. Remiss till vanliga psykiatrin ska antagligen gå iväg då ätstörningsenheten inte kan ge mig den hjälp jag behöver. Får träffa en skötare tillsvidare på enheten, men bara varannan vecka som jag skrev där uppe. Har ingen trygg punkt inom vården. Ingen jag kan vända mig till och ingen jag litar på. Inget blir bättre, det blir snarare sämre. Och vården suger. Ingen lyssnar och ingen förstår. Hur länge kommer jag behöva vänta tills jag får träffa någon annan? Kommer det bli för lång väntetid. Jag är på gränsen mellan att ge upp och att se hur mycket mer jag kan klara av att ta. Valpen är det enda som får mig att inte vilja dö.
Men vännen❤️❤️ Låter som att du har haft en VÄLDIG otur med vården.
Psykiatrin i Sverige är verkligen en djungel, det kan vara så svårt att hitta rätt, just eftersom att man verkligen måste klicka med sin behandlare. Jag personligen har inte erfarenheter av att bli behandlad dåligt, men jag känner folk som har det. Det du skriver låter verkligen helt sjukt, vissa personer borde inte arbeta inom psykiatrin.
Du skriver att du fick ta kontakt med specialister på ätstörningar eftersom att du lider av anorexia, vill börja med att säga att jag förstår vilket helvete du går igenom! Jag har själv lidit av anorexia i snart sju år, så jag vet vad du går igenom. Du låter mycket klok som berättar att du gav din behandlare tid, att du inte gav upp efter första besöket. Träffar man någon som man känner att man inte klickar med kan det lätt bli att man känner att det aldrig kommer att fungera och att det är lika bra att ge upp den kontakten. Men du försökte, vilket är jättebra! Jag förstår att du valde att säga upp kontakten med J efter ett tag, det låter verkligen som att du blev illa behandlad! Att inte bli förstådd eller lyssnad på när man mår som sämst är verkligen frustrerande. Det är ju då man behöver det som allra mest. Jag har tyvärr inga konkreta tips på vad du kan göra för att hitta rätt eller få dina behandlare att förstå, eftersom att jag personligen aldrig varit där. Det enda jag skulle kunna råda dig att göra är att fortsätta leta. Du kommer att hitta någon som passar dig, någon som du klickar med och någon som verkligen kan förstå dig. Du har rätt att byta behandlare om det inte känns bra. Jag skulle rekommendera dig att läsa på om dina rättigheter som patient, man har faktiskt väldigt mycket rättigheter och mycket att säga till om, något som inte så många är medvetna om. Du kan läsa på om detta på 1177’s hemsida.
Hoppas att mitt svar gav dig något. Du får gärna höra av dig och uppdatera hur det går. Jag bryr mig om dig!❤️❤️
Livet. Suger. Det gör sådär förbannat ont att leva just nu. Sådär ont att jag snart inte orkar mer. Lilla jag som hela livet haft dödsångest börjar nu överväga det som enda utväg. Det blir ändå aldrig bättre. Jag mår aldrig bättre och vården, nej den verkar aldrig bli bättre den heller. Jag vill ju egentligen inte dö, men jag orkar inte leva såhär längre. Jag är rädd. Innan jul fick jag en impuls när jag var ensam hemma. Helt plötsligt stod jag med ett dussin Lergigan i handen. Jag tog dem inte. Klarade av att stå emot. För några dagar senare skulle vi hämta hem vår lilla hundvalp och jag kunde inte missa det. Jag hamnade i en bubbla men nu börjar bubblan försvinna och livet knackar på. Livet som suger. Suicidtankarna började komma igen och sedan i tisdags har det inte gått en dag utan dem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår riktigt dåligt och jag är rädd. Livrädd. Nästa möte på psykiatrin är inte förrän 16/1. På tisdag ska jag vara ensam hemma halva dagen. Jag vet att jag inte kommer kunna stå emot impulserna att skada mig då, men tänk om jag får en till impuls liknande den innan jul. Jag vet att psykakuten alltid finns men allt blir så komplicerat. Hur vet jag att jag mår nog dåligt för att åka dit? När är det lixom läge? Vill inte bli hemskickad utan att ens få göra en bedömning hos en läkare som förra gången. Och sen själva grejen att vi har en liten hundvalp som mer eller mindre är mitt största ansvar och att psykakuten ligger nästan 30 min bort med bil gör inte det hela enklare. Vet inte vad jag ska göra.
Vill börja med att säga; fan vad stark du är som orkat skriva ner och beskriva dina känslor, det märks att du vill ha hjälp. När det gäller sjukvården förstår jag dig helt hur frustrerande det kan vara. Det är inte lätt att hitta rätt i djungeln som kallas psykiatrin. Vill du berätta mer om vad det är som fått dig att må såhär? Jag lyssnar gärna! Förstår vad du menar med att inte vilja dö, men samtidigt inte vilja leva, jag har också gått mycket i de tankarna. Livet blir för smärtsamt, och när man är så långt nere är det lätt att de mörka tankarna tar över. Du är osäker på om du ska åka in till psykakuten, har jag förstått dig rätt? Och du är även osäker på om dina problem är tillräckligt ”allvarliga”? Har du tankar på att skada dig eller ta ditt liv, och du vet att tankarna blir starkare när du är hemma själv tycker jag helt klart att du ska försöka ta dig in till psykakuten. Känner du att du inte orkar och tankarna blir svåra att stå emot ringer du 112, det är INGEN tvekan om saken. Du får som sagt gärna berätta mer om ditt liv och vad som får dig att må dåligt, finns här!❤️❤️❤️❤️
Låter som en tuff situation! Du är stark som först och främst insett att du inte mår bra och behöver hjälp, och sedan också sökt hjälp hos en psykolog. Hur många gånger har du hunnit träffa psykologen? Har du mått dåligt under en längre tid, eller är det något som kommit nyligen? Du får gärna berätta mer, jag finns här och lyssnar. <33
Min dotter tog sitt liv efter felmedicinering och att biverkning inte togs på allvar av BUP, ett vårdhaveri på BUP helt enkelt. Livet känns skit nu, kan jag bli glad igen i mitt liv, hur ska jag orka ? Hur går man vidare ? bilder och tankar snurrar i mitt huvud som plågar mig konstant.
Beklagar sorgen<33
Hur gammal var din dotter?
Hej igen. Jag sov okey. Du? Jag lider me dig att även du haft de så tuff. Men jag får känslan av att du är väldigt stark. Jag kanske provar lite till med den kontakt jag har, kommer träffas oftare nu i den nya terapi så då får jag chans att känna efter om det verkligen är bäst att byta kontakt eller inte. Ja, skoltiden va tuff, men tror att det mestadels är synen som många har idag i allmänhet som stör. Precis som du säger. Media och tidningar och även dom som skapar modet idag verkar ha en bild av hur alla människor, främst kvinnor så, ska se ut, och dom då som inte ser ut så får stämpeln som onormal eller oattraktiv. Jag pressar mig hårt för att jag känner mig mindre värd, att människor ser ner på mig, och min sambo har nämnt att lite av anledningen till att vi inte är lika intima som tidigare beror på att jag är mindre attraktiv just nu. Sen får jag ofta höra att vi kan göra de och de sen, när du gått ner i vikt. Jag skulle vilja leva just nu, inte med hoppet om att det börjat långt där framme när jag bestigit Everest. Han har varit sjukskriven lite över ett år nu, jag oroar mig självklart för honom, men han säger att han inte är redo att gå tillbaka till jobbet än och vill helst inte prata om de. Han isolerar sig och vänder på dygnet. Inte bra. Jag har lite svårt att prata med han om psykiska tankar, han förstår inte riktigt mig, och de är de få som gör. Så jag har väl slutat prata om mina känslor och tankar för människor. Kanske enbart till min mamma, men allt hon gör är bara att säga att hon tycker om mig och att hon finns där. Vilket är guld. Men vill helst inte oroa i onödan när jag ändå inte vet lösningar på mina problem.
Jag sov också okej, tack.
Vad bra att du känner att du vill prova lite fler gånger med din kontakt. Men om du efter ett tag skulle känna att det fortfarande inte känns bra ska du inte tveka att berätta hur du känner. Det kommer inte att såra personens känslor, det kan jag lova dig!
Du skriver att du känner dig mindre värd och att människor ser ner på dig. Jag förstår att det kan kännas så ibland, men det är viktigt att komma ihåg att det oftast är en känsla hos en själv, just för att man inte mår bra inom sig själv. Du kan tänka det som att människor tänker ungefär samma sak om dig, som du tänker om dem. Det brukar bli lättare att mota bort tankarna om man ser på det så. För hur ofta går man egentligen runt och tänker nedvärderande saker om människor som man inte känner?
du skriver också att din sambo har sagt till dig att anledningen till att ni inte är lika intima längre är för att du är ”mindre attraktiv” just nu. Nu har jag inte hört tonfallet hos din sambo när han sagt detta, men om han verkligen menat det låter det inte alls speciellt bra. Du ska inte behöva ändra på något i ditt utseende för någon annans skull! Det låter som att ni båda mår ganska dåligt och att ett förhållande står inför många tuffa prövningar. Ni kanske skulle behöva prata om det, även fast det kan kännas som att han inte kommer att förstå dig. Han kanske känner likadant? Du kanske skulle kunna testa att bjuda in honom till ett samtal på psykiatrin? Så att ni tillsammans kan prata med någon som är utbildad inom ämnet.
Vad skönt att du har en sådan fin mamma! Förstår helt hur du känner kring att inte oroa personer i din omgivning. Jag har också haft de tankarna, och har de till viss del fortfarande. Men min behandlare berättade för mig att föräldrar klarar mycket, att de kan ta emot jobbiga saker, de överlever! Din mamma kommer kanske bli lite rädd om du berättar för henne hur du känner, men det är för att hon älskar dig och bryr sig om dig. Det enda din mamma inte kommer att klara är om du inte finns kvar i denna världen. Ni kanske kan komma fram till några lösningar tillsammans?❤️
Tack fina du. Jag är lite rädd att förklara för psykiatrin för jag inte vill göra min kontakt ledsen, eller ställa till de i deras planering. Sätt jag ser på mig? Jag har alltid fått höra i skoltiden att jag var överviktig, att jag aldrig skulle få kärlek pågrund av mitt yttre. De orden sitter väl kvar än idag. Därför skämmer jag bort min sambo extremt mycket, som en trots till han för att jag inte är attraktiv. Min sambo är sjukskriven nu, så han göra inte så mycket, sover länge. Jag städar, tvättar, handlar allt han behöver, åker omvägar efterjobbet för att köpa sånt han vill ha och när jag kommer hem så går han upp ut sängen och ber mig göra hans frukost. Jag känner att de är väldigt mycket jag inte hinner me, att jag inte räcker till. Han säger att jag går på diet just nu, så jag får inte äta vad som helst, de är verkligen svårt. För jag tröstäter när jag mår dåligt. Dumma är att de händer ändå att jag gör de bakom hans rygg när jag sitter på bussen till och från jobbet. Jag kan inte låta bli. Vill känna att jag har min stund någon stans. Älskar min sambo och han gör detta för att peppa mig så jag går ner. Men de är jobbigt i kombination med allt annat som är kaos just nu. Att komma hem och behöva be om tillåtelse för att ta något jag vill ha. Är så snurrig av alla konstiga känslor jag har nu, känner mig så dum för att jag pratar om vårt förhållande som är privat. Men samtidigt känner jag mig ensam i det och behöver råd
Godmorgon❤️ Fick du sova något inatt?
Du behöver absolut inte vara rädd för att förklara för psykiatrin hur du känner kring den här personen! Du kommer inte att såra hens känslor, förstår att det är lätt att tänka så, men när man har sådana yrken så är man van vid det mesta. Jag har själv gått till personer som jag inte har klickat med, var också jätterädd för att berätta att det inte kändes bra, men när jag väl gjorde det var det inga problem! Jag fick byta och det blev mycket bättre.
Låter som att du haft en tuff skoltid. Barn kan vara elaka, och orden kan verkligen som du säger sätta sig djupt inom en. Du berättar att de sa att du aldrig skulle hitta kärleken, men det har du ju faktiskt gjort. Du har en sambo som du älskar, och som älskar dig tillbaka. Alla människor är fina på sitt sätt, det tycker jag verkligen! Vi lever i en värld med sjuka ideal, vilket inte är hälsosamt för någon. Jag har själv levt med anorexia i sex år, orsakad mycket pågrund av idealen som finns i vårt samhälle idag. Mitt råd till dig är att försöka att inte fokusera så mycket på olika dieter och vad du får och inte får äta. Det låter inte som att det är något som hjälper dig att må bättre. Jag tycker att det viktigaste nu är att du fokuserar på dig själv och är snälla mot dig själv, för det förtjänar du! Hur länge har din sambo varit sjukskriven? Tänker att det måste vara jätte jobbigt att du måste ta hand om dig själv OCH din sambo nu när du mår såhär! Finns det någon som kan hjälpa till? ❤️❤️
Wow, va snällt av dig att ta dig tid att läsa allt de där och sen svara mig. De uppskattar jag verkligen. Att prata med någon tycker jag är lika viktigt som du säger, men jag kan inte göra de med närstående, deras reaktioner får mig att må så mycket sämre och det klarar jag inte av. Jag har vårdkontakt via öppen psykiatrin, och finns en plan om terapi längre fram, men är oroad över de något. Den personen som jag kommer träffa då för enskilda samtal har jag redan haft tidigare. Och jag förknippar den här personen med att inte bli hörd, inte få hjälp och jag har fått uppfattningen av att hon tycker jag är jobbig när jag ber om hjälp. Hennes svar är alltid, jag kan inte hjälpa dig nu, och även om jag kunde så är de mycket bättre att du övar att klara dig själv för de kommer du bli tvungen till. Men om du har planer idag att begå självmord så kan jag nog klämma in dig på ett samtal. Jag förstår inte varför vården alltid väntar tills det blir katastrof. Som när jag skulle åka hem från akuten senaste gången. Han så synd att vi inte kunde hjälpa idag, men om du skurit dig så kom hit så lovar jag att vi hjälper dig. Jag har haft olika skadebeteende, alkohol, starkare lugnande, har även blandat. Skurit mig, tagit överdoser. Ja listan är lång och jag har lyckats byta ut de flesta till lindrigaste saker. Nu har jag mest problem med shopping, tröstätande och lugnande som jag sa, och är väldigt bra på att mobba mig själv i tankarna
Åh jag önskar så att jag hade kunnat hjälpa dig mer!❤️ Psykiatrin är verkligen en djungel, det har jag själv erfarenhet av. Har du berättat för dina kontakter inom psykiatrin hur du känner kring den personen som du skriver om? Man klickar inte med alla och det är viktigt att det känns bra för dig när du ska gå och prata med någon, det är ju faktiskt det som är grejen som att gå i terapi. Jag förstår helt din känsla kring hur frustrerande det kan vara när man försöker sitt yttersta att ta hjälp, för att bli bemött så som du blivit. En behandlares uppgift är att se sina patienter, därför låter det inte alls bra när du säger att det känns som att din behandlare tycker att du är jobbig. En sådan känsla ska du absolut inte behöva få! Har inte så bra koll på hur det fungerar inom öppen psykiatrin, skulle du kunna prata med dina kontakter och be om en annan behandlare?
Sjukt starkt av dig att du lyckats sluta med så pass många självskadebeteenden! Verkligen imponerande! När du säger att du mobbar dig själv i tankarna, hur menar du då? Jag tolkar det som att det finns saker hos dig själv som du inte är nöjd med, och att det är detta som du upprepar för dig själv, har jag fel? Hur skulle du isåfall kunna jobba på att tycka om dig själv istället? Vet hur svårt det kan vara när allt känns hopplöst, men försök att undvika situationer som du vet kommer att leda till att du trycker ner dig själv. Du är värdefull och bra precis som du är!❤️
Tack för svar, och va skönt att du förstod vad jag menade. Ibland känns de så invecklat att jag själv blir förvirrad. Detta med identitetsproblem kommer väl lite då och då med tanke på att jag har borderline diagnos, men också för att de flesta av dom krav jag ställer inte är rimliga och det går över styr. Jag tror mycket grundar sig i att jag inte tycker om mig själv, och för att få den bekräftelse jag saknar så måste jag göra allt för att få den från andra. Jag har lite problematik med självskada i form av själv medicinering. Tar lite mer lugnande än jag ska och väldigt ofta, men de är inga starka grejer. Känner väl bara att de är ångestdämpande att bedöva tankar och känslor på de sättet. Största nackdelen me de är att kroppen vänjer sig och jag behöver öka dosen för att få effekt, och kroppen blir i obalans. När de kommer till suicid så kan jag bli så pass dålig att jag överväger på öppen plats, men hinner aldrig göra något innan jag blir omhändertagen av vakt, polis m.m Eftersom jag har diagnos så behöver jag något anpassade uppgifter när de gäller jobb. Jag har vissa ramar jag måste hålla mig inom. Får inte utsättas för stress eller ha tunga ansvar. Min arbetsgivare är medveten om detta och för besväret får dom ekonomiskt bidrag. Men som sagt de innebär att även dom har regler att följa. Det är här de spricker. När jag började på detta jobbet så va planen att arbetsträna efter sjukskrivning. Men samtidigt blev jag pressad av FK att ha jobb inom en viss tid. Så istället för att ta de lugnt som jag borde gjort, så gav jag allt ja va värd för att öka chansen att bli anställd. Det lyckades jag göra, jag fick anställning, och jag fick väldigt mycket beröm för hur duktig jag var. Dock va de för få anställda och jag som är en person som glömmer av mig själv i dessa situationer prioriterade jobbet först och mig sist. Jag har gått i väggen flera gånger redan. Många kollegor har slutat och nya har kommit in. Så jag hamnade i en rävsax. Jag var en av många få som hade erfarenhet av hur saker skulle göras, så när de blev kaus så förväntade sig mina arbetsgivare att jag skulle lösa detta . De är så många gånger jag ber om hjälp och får till svar att lösa de själv. Och då vet dom att jag har mina problem och att de dom ber mig om, och de jobb dom ibland ger mig går utanför de ramar jag ska följa. Men om de är de som ska prioriteras så har tydligen inte jag något värde alls. Jag har jobbat ihjäl mig på detta stället, löst problem, hunnit upptäcka andras fel som hade varit illa om de inte märkts i tid och jag fick även under den tiden jag var praktikant, ta hand om och leda praktikanterna. Hur låter de.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om att ha för höga krav på sig själv. Det är något som jag kämpat med i hela mitt liv. Jag önskar att det fanns något jag kunde säga eller göra för att du inte ska behöva känna sådan press, men tyvärr har jag inget bra svar. När jag känner mig pressad och prestationsångesten håller på att ta över brukar det hjälp att prata med någon om det. Nu låter det inte som att du har en speciellt förstående chef, men kanske har du någon i din omgivning du kan prata med? Det kanske låter som en liten och onödig sak att göra, men det kan faktiskt göra stor skillnad att få någon annans syn på saken. Vad är det som gör att du inte tycker om dig själv?❤️ Du låter som en väldigt fin och genuin person med stor empati för andra!
självskada i form av medicinering har jag ingen personlig relation med, men just begreppet självskadebeteende är inget nytt för mig. Jag har skadat mig på annat sätt. Vet du varför du får känslan av att vilja skada dig? Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på just den känslan, men för mig har det handlat mycket om att dämpa ångest. Det låter lite som att du också känner ungefär så? Har du varit i kontakt med någon stödlinje eller sökt hjälp för detta? Själv skulle jag rekommendera att chatta eller ringa en volontär här på mind, eller vända dig till självskadechatten på SHEDO. Tveka inte att ringa till självmordslinjen eller 112 om dina suicidtankar blir värre, kan du lova mig det?❤️
din jobbsituation låter också väldigt tuff. Jag förstår att du känner att du inte kan lämna ditt jobb för att du behöver pengarna och inte kan söka ett nytt just nu. Men vad tror du om att sätta dig ner och prata med din chef? Kanske boka ett möte där ni kan reda ut saker. Där du ärligt kan berätta hur du känner och hur du mår. Du förtjänar att må bra, och blir det inte bättre på din nuvarande arbetsplats så skulle jag nog överväga att ändå att lämna. Det ekonomiska går att lösa på annat håll. Det viktigaste är att du får en chans att tillfriskna och må bättre❤️❤️
Låter som att du har det väldigt tufft just nu! Vill första bara säga att du är grym som fortsätter kämpa trots motgångar❤️❤️❤️ Att inte veta vem man är tror jag är något som ganska många har upplevt, jag har själv upplevt det och kan få sådana tankar ibland. Jag tror att det är viktigt att försöka sluta tänka att man måste vara på ett visst sätt och försöka leva upp till de krav man ofta omedvetet ställer på sig själv, för då kan det nog lätt bli så som du beskriver, att man lite tappar bort sig själv och ägnar all sin tid att tänka på andra. Dessa tankar kring självskada och suicid, är det något som stannat som tankar? Har du någon som du känner att du kan prata med om detta? Hur blir du behandlad dåligt på jobbet? Du får gärna berätta mer om du vill❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Vill du berätta mer om varför du mår som du mår?❤️