Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 76 totalt)
0
  • som svar på: Frivilligt övergiven

    Jag känner med er bägge. Är 30 nu och på ett sätt känns det som att mitt började på riktigt nyligen. Det kan jag tacka AcA för. Alla tankar ni beskriver har jag haft och har även idag.

    Ville bara tipsa om det som kanske löser ert problem.

    https://aca-sverige.org/

    Ta hand om er!

    Hej. Jag skriver rätt ofta här. Ibland får jag prestationsångest och undrar hur det egentligen ser ut när jag svarar på en hel del inlägg med en kort text om att de inte är ensamma. Har också skrivit en halv roman i min egen post. Det var första gången jag var helt ärlig. Ibland så funderar jag på att bara skriva av mig så som du gör och föra en konversation med mig själv. Hoppas det känns lite bättre att jag ser dig, jag känner med dig. Mitt liv har varit katastrof efter katastrof, när jag var tonåring kunde jag inte dölja det för någon men med åren har jag blivit bättre på det. Jag har också blivit väldigt mycket bättre på att just jobba. På den senaste AW:en så började en del av oss berätta om hur det egentligen är där hemma, hur vi växte upp o.s.v. När jag berättade en bråkdel om hur det faktiskt var så blev alla väldigt förvånade. Ser det som ett ganska bra betyg på att jag äntligen kommer undan som redig, normal och ansvarstagande. Jag har blivit så bra på den här fasaden att jag inte ens behöver samla kraft för att klara det längre. Tror jag flyr in min yrkesroll istället och det är där jag får vila. Ansvar, planering och ledar-roller känns så bra för min del. Så länge inte sanningen kommer fram! Mitt privata liv är helt i spillror och idag är första gången som jag lät det sippra in i mitt yrkesliv. Jag mår inte särskilt bra idag för att jag festade och missbrukade väldigt hårt i helgen, så jag sjukskrev mig för första gången på väldigt länge. Min chef och jag har en god relation så han tog det med ro. Några av de ansvarsområden jag har kommer inte gå åt skogen för folk börjar komma tillbaka efter semestern, jag sade självklart inte sanningen om orsaken till mitt mående. Ärligt talat så är jag för tom för att känna skam över min lögn. Jag har ljugit hela mitt liv, för mig själv och för andra. Sammanlagt har jag troligen ljugit mer än jag talat sanning.

    Jag går i terapi med jämna  mellanrum. Jobbar på det här med att sluta ljuga och ibland så berättar jag om mitt liv för terapeuter eller deltagare. Ett flertal gånger så har folk börjat gråta. Jag vet att de tycker synd om mig och om jag varit yngre hade jag blivit stött. Mina närmaste vänner har varit med mig några år och sett från första parkett hur en del missöden drabbat mig eller hur jag själv orsakat mig olycka. Mer än en gång har de berättat att de inte förstår hur jag orkar gå vidare och att de hade givit upp för länge sedan. Jag vet inte hur jag skulle ge upp, missöden är för mig vardag. Jag känner inte till hur det är när allt är bra och funkar. Ibland tänker jag att det är lika bra att jag inte får uppleva komplett lycka för jag vet inte vad jag skulle göra med den.

    Jag ville berätta allt det här för att jag inte anser mig förtjäna min sjukdom eller mitt mående. Missförstå det inte som att jag anser mig orättvist behandlad eller liknande, det har jag släppt sedan länge. Tycker inte det blir särskilt rättvist när en ska förtjäna sitt mående. Jag har mått dåligt när jag borde må bra och som ovan beskrivs så mår jag oförskämt bra i förhållande till hur dåligt jag borde må.

    Jag önskar att du läser detta och på något vis känner att du, din situation och ditt mående är helt okej. För det är det jag vill förmedla, Du är helt okej och dina känslor är helt okej. Skit i vad som borde vara för dina känslor är dina och bara dina, även de negativa. Det jag ber för nu är att du är helskinnad. Jag känner igen kampen du beskriver där ens inre på något vis önskar att man kunde vara mer destruktiv utåt sett, så att ens mående kunde legitimiseras av omgivningen och en själv. För några år sedan gav jag upp och lätt allt förfalla, trodde jag skulle nå botten och sedan resa mig. Hoppades att någon annan eller myndigheter skulle plocka upp mig så att jag slapp kämpa så hårt. Det enda resultatet jag uppnått är att blev av med partner och efter en långmila flytt tvingats kämpa väldigt mycket hårdare. Jag går förvisso i terapi, men det har jag ordnat själv. Om du inte skadar någon annan så kommer inte staten ägna dig en tanke och då endast för att förvara dig. Snälla, jag ber dig! Skada inte dig själv, för även om du blir tvångsvårdad så kommer de släppa dig helt utan eftertanke eller stöd. Om du inte visar tecken på att vara så pass sjuk att de enligt lag måste ta hand om dig kommer de väldigt snabbt visa kalla handen. Om jag får be dig om något så är det att du istället ska gå och prata med någon redan nu. Om det är en omöjlig uppgift för tillfället så kan du väl göra mig tjänsten att du ringer ett hjälpnummer? Du är inte ensam och du ska inte behöva bära dina tankar i ensamhet. Jag förstår känslan av att vara helt ensam i sitt eget lilla helvete, för min del ändrades allt när jag ringde just ett hjälpnummer. Det finns andra som förstår och om du låter dem, så kommer de att räcka dig den hand du önskar.

     

    Jag ska inte svamla mer. Nu var det en tid sedan du gjorde ett inlägg så jag är lite orolig. Oavsett, vad du än gör och var du än är så hoppas jag att allt känns lite lättare. Ta hand om dig!

     

    Hej. Kände att jag behövde svara. Kan bara tänka mig hur ensamt det känns, hoppas att jag kan lindra det lite.

    Jag går in här då och då. Tar bort en del av ensamheten för mig. Om du kollar in mina första inlägg här som var för något år sedan så skrev jag rätt sjuka saker, har varit i väldigt djupa hålor. Känner igen mig i mycket av det du varit med om, kanske inte just vad du utsatts för, men vad som händer med en efter. Den trasiga människa en blivit som inte längre känner igen personen i spegeln. Jag är 10 år äldre än du och för min del så har jag äntligen börjat resan emot att bearbeta allt och få hjälp. Det är dock väldigt svårt och jag tar allt en dag i taget. Ironiskt nog så har jag sökt hjälp väldigt länge, men en sak jag lärt mig först nu är att man behöver bli frisk nog att få hjälp. Stundtals har jag orken att nysta i alla dåliga minnen och trauman. Efter att jag lärt mig att acceptera en händelse och bearbetat den så faller jag dock oftast. Har lagt saker på hög så länge att jag ständigt minns nya saker som jag gömt i bakhuvudet med hjälp av droger och sex tidigare. Nu låter det kanske mest som ett satans gnäll, men jag ville bara beskriva hur svårt allt det här varit för mig. För det finns en ljusning i det hela. Även om det är tungt och jag möter motgångar blandat med svåra känslor, så går det långsamt framåt. Önskar så att jag påbörjat denna resan tidigare och det är lite det jag slås av i din text. Du har chansen att sträcka ut handen nu och få den hjälp som du beskriver dig veta att du behöver. Det är skitläskigt, jag vet, men om du tar dig lite mer mod så kommer du kunna ordna detta galant. Du har redan tagit första steget genom att skriva här, det var modigt av dig. Jag hoppas att mitt svar lättar ditt hjärta lite och att du fått lärdomen att det finns de som förstår. Om du inte vill boka tid hos en psykolog på en gång så tycker jag att du kanske skulle prova att ringa ett hjälpnummer? Var så jag började och till sist kunde börja i terapi.

    Vad du än väljer att göra så hoppas jag att du tar hand om dig och att ditt nya liv blir bättre än det gamla.

    som svar på: Familjehem..

    Hej.

    Ville bara säga att du inte är ensam. Förstår att du känner dig mångfaldigt maktlös också. Jag har aldrig varit boende i något familjehem, men jag har kämpat med socialsekreterare, terapeuter och liknande hela mitt liv. Det är väldigt mycket att kräva av dig, men tror du att du skulle kunna ta tag i situationen själv på något vis? Jag önskar att jag haft rätt och möjlighet till att bara åka dit du är och lösa alla dina bekymmer. Tänker att det näst bästa jag kan göra är att ge dig lite tips i hur du får kontroll över din sits.

    Jag tycker att du ska ta med dig block och penna nästa gång du ska träffa socialen. Fråga dem vad som egentligen gäller för dig och ta reda på vilken roll de i familjehemmet ska ha i ditt liv. Om de är förmyndare för dig så har de all rätt att kräva tillgång till alla lösenord osv. Är inte kul innan man fyllt 15 för då räknas man som barn på alla sätt. Du verkar vara en väldigt ärlig människa, att du sökte stöd och vågade berätta om ditt mående och självskadeproblematiken är jättebra och superstarkt! Jag vet hur lätt det är att sluta vara öppen, speciellt om ingen lyssnar.

    Hur länge har du bott på familjehemmet?

    Jag tänker att alla har sina fördomar och ibland kan det bli väldigt fel. Det är jobbigt när någon höjer rösten mot en. Jag har varit väldigt känslig för sånt när jag var yngre men jag har med tiden lärt mig att se varför en del höjer rösten, eller uttalar sig klantigt. Tror du det är värt att vara den som är mest vuxen av er och ge dem ett tag till att bevisa sig?

    Min första tanke är att de kanske är lite orättvisa på grund av tidigare dåliga erfarenheter. Men att de kan bättra sig om du ger dem några chanser. Du har ju inte gjort något fel och ,som du beskriver det, verkar du vara en sån som håller tider och i allmänhet hör av dig. Tror du att de skulle vara lugnare med att kontrollera din telefon ifall du gav det en månad eller två?

     

    Bara några tankar jag fick så här på rak arm. Vill avsluta med att säga, ännu en gång: Du är inte ensam!

    Du ska inte behöva må dåligt på grund av att din omgivning inte lyssnar eller bryr sig. Jag antar att du har sommarlov nu och inte kan ta hjälp av skolan. Däremot finns det många hjälpnummer och jag tror helhjärtat på att det finns något sådant som kan ge dig stöd och råd.

     

    som svar på: Borderline och Tomhet

    Tack själv för att du fortsatte på tråden. Jag hänger här relativt ofta i perioder. Började med det för två år sedan och det var ungefär då den första påminnelsen om vem jag egentligen är dök upp. Jag kommer från väldigt trasiga förhållanden och som resultat är jag en ganska ovuxen och okomplett person. I kombination med min psykologiska problematik så har jag alltid känt mig ensam på ett sätt. Även frånkopplad min familj. Förstår att din kamp kan kännas hopplös, men jag hoppas att det är en liten ljusning att jag är tacksam bara för att du finns. Jag finner nya sätt att hitta tillbaka till meningen igen och det är människor som du, som får mig att orka med sökandet. Jag förstod inte riktigt hur gemenskap och samhörighet fungerade, tills då jag började känna att jag kanske inte var så ensam. Jag tycker att du kan ge dig själv en klapp på axeln för att du skrev här och mottog svar med tålamod. Jag är inte psykoutbildad på något sätt och är verkligen inte rätt person att bedöma, tror dock att det skrivande du hittills gjort här kan vara det första steget även i din läkandeprocess.

    som svar på: Borderline och Tomhet

    Jag känner igen mig i allt du beskriver.

    Jag behövde hitta rätt sorts terapi och gemenskap. Har alltid hoppats på en mirakelfix, för min del finns det inte. Har gjort stora ändringar i mitt liv och satsar helhjärtat på min hälsa. de saker jag upptäcker ger mig känslor som påminner om hur jag var förr, får högsta prioritet. Önskar att jag kunde ge dig receptet på hur man hittar sig själv bakom fängelsegallret, jag håller fortfarande på att koka ihop det som kommer funka på mig. Det enda jag kan säga, med all säkerhet, är: att det inte alltid kommer vara såhär.

     

    Idag är jag inte i akut behov. Var det en gång i tiden och led då som bara den. Ett initiativ som detta hade varit och är fantastiskt. Ville bara uppmuntra och berömma dig, bra jobbat!

    Hej. Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag letade överallt efter svaren jag sökte och platsen där jag kunde läka. Nu tänker jag ge dig ett konkret tips som hjälpte mig att förstå mycket och gå vidare i livet. Jag tycker att du åtminstone ska prova att ta kontakt med dessa och se om de har någon plats för dig: sorg.se.

    De har givit möjligheten att finna en styrka jag inte visste att jag hade och ett helt annat sätt att se världen.

    Önskar dig all lycka och framgång, det förtjänar du.

    som svar på: Mår allt sämre

    Vill bara skriva några ord för att du ska veta att du inte är ensam. Det är jobbiga känslor du beskriver. Tror många här kan känna igen sig i det. Jag inräknad. Det kommer gå över, stå ut så länge du bara kan. Ring alla hjälplinjer som finns och se vad de har för förslag och vilket stöd de kan ge.

    Hoppas du läser det här och att du finner ro. ta hand om dig, du är verkligen inte ensam!

    Trådstartaren

    Är väldigt glad att jag inte har rus hemma. Är frestelsen att använda datorn till porr. Men låter bli. Abstinensen kommer i vågor och jag rider ut varje som kommer emot mig. Du sade det själv innan. kommer vara jobbigt en period, men det kommer vara bättre senare och kännas bättre efter.

    Tack för att du delar med dig angående onani och sex du med. Och skam-känslan. Känns väldigt bra eller hur jag ska beskriva det. Så hemskt att du varit i en våldsam relation. Bra att du flydde. ingen förtjänar att bli fast med en våldsam person. Speciellt inte du, du är för bra! imponerande att du klarat av återhållsamhet för din hälsa, borde ta efter dig.

    Kommer handla efter jobbet imorgon och då bara bra mat. Som tur är, så har jag litet kylskåp så kan inte ha hur mycket skräp som helst om jag skulle trilla av banan.

    Jag känner att du är där. Är tryggt. Vill att du ska känna samma sak. Är så mycket lugnare nu. Tack för att du är du.

    Tyvärr är terapin jag går i nu inte jättevanlig ännu. Men om du bor nära eller i en storstad så borde de ha ett sorgbearbetningsinstitut nära. Där erbjuds programmet jag går. Efter att ha provat så mycket så hittade jag äntligen detta som gav resultat. Stort att du vill ringa in och få den vård du förtjänar. Hoppas de skärper sig.

    Ska upp vid 6 imorgon, har tagit mina sömntabletter och bäddat sängen. Kommer sova tungt efter idag, och även tryggt hoppas jag. Tack för att du varit med hela dagen! Hoppas du sover gott när det är dags. Är så tacksam för dig.

    Trådstartaren

    Ja, förra året gjorde jag tabben att förlåta och avbryta den paus jag hade från honom. Han var värd en andra chans men emotionellt vet jag inte om jag kommer fixa en tredje gång. Du måste jag få en paus från kärleksrelationer och bygga upp den i mig själv först. Som sagt finns såklart den där rädslan att ingen kan älska en igen men det kan jag inte fokusera på just nu utan först läka sedan ge mig i kast med ev relationer. Har tidigare varit världens sämsta singel för han hoppat in i nya relationer istället för att vårda mig själv. Så denna gång blir det inget Tinder-dejtande eller liknande för att just hålla distansen. På något sätt är det ändå skönt att höra att du inte behöver ställas inför det valet. Den svagheten eller frestelsen. Jag tror på att förlåta människor men jag glömmer inte. Även där en anledning till att jag bedövat mig med rus. Allting skaver på insidan. Det är riktigt jobbigt när en får sådan avsmak för något en brukar äta. Jag kan få så med tomat. Som i krossade eller passerade eller andra typer av ”såsiga” röror. Men det är som tur är bara i korta perioder. Om jag håller mig till att äta sånt Max en gång i veckan så går det bra. Men oj! Hade inte kunnat tänka mig att du hade ett fysiskt arbete när du nämnde maten. Det är ju bra att bränna energi men en får inte ha ett för stort underskott heller. Då sitter en plötsligt där med trippla portioner med mat på kvällen för att kroppen skriker efter energi och hjärnan är olycklig. Att få behandling för ätstörningar har gett mig en bra vetskap om kost. Det är det där med att leva som en lär också. Min kropp är inställd på svält. Har på 3 år förstört en av mina bästa hälsoresor och min sköldkörtel är så lågproduktiv. När en inte ens går ner i vikt av att ladda då vet en att något är snett. Men vet också att om jag kommer igång med att äta tätare och hälsosam kost så kommer den sakta att börja fungera igen. jag har gjort säkert ett 30-tal scanningar på min hjärna. Fysisk sjukdom och försäkringskassan såg bara namnet på den som sjukskrev mig och såg att det var en av de stora sjukhusens cancerspecialister och då har de inte bråkat. Det som förhindrar mig att gå tillbaka nu är att jag har sviter efter en operation och den mentala biten. Är fd arbetsnarkoman också så jag vill mer än min kropp orkar och jag lyssnar aldrig i tid. vad underbart att du äntligen är framme! Och tänk så snabbt dessa timmar gått! Jag känner mig förvånad själv över att klockan redan är 22:30! Overkligt. Nyktert. Positivt!

     

    Nu är jag hemma. Borde kännas bra, men just nu känner jag bara av abstinensen. Blir verkligen ett bekräftande och facit på att mitt missbruk bara är min oförmåga att möta en tom lägenhet och att jag vill bli älskad. Redan nu vet jag att det kommer bli en kamp under morgondagen. Känner det starkt när jag läser om din kamp. Installerade en dejting-app strax efter att det tog slut och var t.o.m medveten om att det bara handlade om bekräftelse. Men jag raderade den efter en vecka av chattande. Gjorde aldrig slag i saken med några tomma ligg heller. Lovade mig själv då att jag inte skulle falla ner i det träsket igen och om jag skulle påbörja ett förhållande så skulle jag träffa personen utan appars hjälp. Är sjukt, men när du skriver att du inte ska falla dit igen så känner jag omedelbart lusten att söka efter bekräftelse där. Ska ta till mig din styrka istället! Ibland tänker jag att jag snart gått i ett halvår utan sex och känner mig patetisk, behöver lära mig att det är ett halvår som jag satsat på mig själv. Innan jag träffade mitt ex så var jag ensam och utan app-dejtande i nästan ett år. Det är det längsta jag kunnat hålla mig. Annars har jag inte varit utan sängkamrat någon längre tid sedan gymnasiet. Det året har inget med mental hälsa att göra, jag var helt enkelt för deprimerad. Nu är jag stark, speciellt med ditt stöd, och tänker inte falla tillbaka. spelar ingen roll hur svag jag är eller frestad, även jag behöver lära mig att sluta vara världens sämsta singel. Det är en dygd att förlåta, känner din tyngd som aldrig glömmer. Det river i mig hela tiden också. Går i en riktad terapi som behandlar just det problemet och hjälper en att lämna tyngden från tidigare relationer bakom sig. Jag har kommit en bit på vägen, men det är så många.

    Ska känna efter bättre med maten. Tack för att du säger det! Har ganska medvetet tömt mitt kylskåp så kommer hämta mat ute. ska se till så att det inte är skräp och inte heller för magert. Bra du är!              Är rätt galet när inte ens laddet påverkar ens vikt. Håller verkligen tummarna för att du får igång din sköldskörtel så snart du kan. Måste vara jobbigt. Tror på dig och din glöd, du kommer fixa även matbiten!

    Blir väldigt förvånad över att du fått göra så många scanningar och även om det är under dåliga omständigheter så är jag lite avundsjuk. Önskar att även jag kunde få veta hur det egentligen låg till. Sen är det ju som det är. Skönt att du har viljan och lusten att arbeta. Är ju inte samma sak som att gå till jobbet, men det projektet vi nu påbörjat på varsit håll är något att sätta tänderna i. Jobbar hårt på att banka in det i min skalle!

    Är helt knäppt att klockan är 23.30 nu! som du skriver så är det overkligt, nyktert och positivt. Min hjärna skriker åt mig att missbruka det jag har framför mig. Men jag tänker inte ge efter hur mycket den än tjatar. Kommer antagligen vara smått manisk och galen ett tag framöver, men just nu är målet att inte ens trösta mig med onani. Skäms över att ens skriva förra meningen och jag hoppas du kan ursäkta det. Men jag vill som sagt vara ärlig och jag mår så mycket bättre av att få skriva om alla bitar av det här med dig. Abstinensen känns redan bättre nu än när jag började skriva.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 76 totalt)
0