Skapade svar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0
  • som svar på: Kan det vara brottsligt?

    Jag har läst det du skrivit. Jag kan som inget om vad man kan anmäla eller inte. Men jag har av egna erfarenheter sett att det, i mitt fall, hjälper att säga ifrån, helst innan man blir så arg att man kanske skadar någon. Behövs det tror jag att det är bra att bli arg på folk, om det inte skadar någon. Det är viktigt att man förklarar hur man känner och ett sätt att undvika bråk är att ta till knepet med att man, i mitt fatt då, pratar om vad JAG känner. gör man det klar för den andra att man pratar om sig själv och inte dem har de svårare att hitta någonting att gå på en om.

    Om jag känner mig krängt till exempel kan jag säga att jag känner mig krängt då personen gjorde något. I många fall kan personen gå i försvar och säga att de inte krängt mig och då kan jag säga att det är MINA känslor. Det har inget med den andra personen att göra. Det är HUR JAG känner. Inte hur den andra  känner eller tycker.

    Nu är jag ju en tystlåten och lugn person, men jag har fått gå på chefer ibland som varit vidriga  mot mig. En del tror att de kan göra hur de vill. den ena chefen skrek jag åt mitt i matsalen och efteråt fick jag positiv feedback av andra chefer och kollegor. Ingen vågade säga till. och en annan gång blev jag störd av en chef under tidspressat arbete. Med ett telefonsamtal om vad jag skulle göra på eftermiddagen. Varför inte ta det vid fikarasten. Jobbet blev försenat och jag ringde upp chefen och skällde ut henne. Sedan dess har jag inte fått fler påhopp av henne och det där var inte det ända som hänt innan jag skällde ut henne.

    Så var inte rädd att säga ifrån, men gör det på ett bra sätt utan att gå på. Är så jag brukat tänka och försöka göra. men är inte alltid så lätt. Och det jag skriver är min syn på det och inget du behöver ta till dig om du inte känner för det.

    *Sänder styrka*

    Jag förstår hur det kan vara och kännas i alla fall lite grann. Jag är kvinna, så är kanske lättare för kvinnor. Men jag ser mig inte som transsexuell. Jag ser det mer som en personlighet.

    Jag är ju mer motsatt i det du skriver. Jag sminkar mig inte och jag tycker att kläderna på den manliga avdelningen i butikerna är mer häftiga. De på damavdelningen ser bara löjliga ut. Och det är ju min åsikt. Men förutom kläder så älskar jag att träna, vilket innebär att det är svårt att hitta kläder på den kvinnliga avdelningen som passar. Det verkar inte som om det är meningen att vi, kvinnor, ska ha några muskler.

    Jag vet inte riktigt hur alla andra är men jag struntar rätt mycket i vad andra tycker och så. Men det beror på lite situationen. På jobbet kan man som inte se ut hur man vill och som kvinna kan man inte göra det när man går ut heller har jag märkt. Är man lättklädd blir man uppraggad på stan, är man det inte blir man det inte.

    Hej! Det var ett tag sedan du skrev. Ville bara berätta att det kändes som om det hade varit jag som skrivit det där. Känner så igen mig i det. Förutom det där i att vela ha en partner. Jag en kvinna på 36 år. Jag har levt i 35 år som heterosexuell innan jag kom på att jag inte var det. Så innan 35 så hade jag nog känt igen mig i den biten med.

    Den här asexuella biten är rätt ny för mig och jag har nog alltid varit det. Jag minns då jag som barn inte kunde förstå vad som egentligen är meningen med att vara med någon som mamma och pappa. Sen när jag blev tonåring var det mycket prat om vem som var ihop med vem och mycket kretsade runt det. Så man skulle ju som ha en kille. I min värd har det som bara funnits heterosexuell, bi och homo. Jag passar bäst inte på heterosexuell, så är väl därför jag sett mig som sån.

    På grund av missbruksproblem har jag inte kunnat vara i kontakt med mig själv. Jag gick privat behandling för det då jag var 30 och jag hade en relation med en underbar man jag känt sedan jag var 19. Våran relation blev bättra av att jag inte missbrukade längre. Men vi sågs inte ofta och en jag känner som jag pratade med då trodde att han var otrogen mot mig för att hon inte kunde förstå att det var från båda hans och min sida som vi inte sågs så ofta.

    Som nykter har jag ju mer koll på hur jag känner och så, så jag var till slut tvungen att göra slut med honom oavsett hur mycket jag älskar honom. I mitt fall klarar jag inte av att ha en relation alls, men jag blir ju som ändå kär i män. Vilket är irriterande.

    Förutom att jag är asexuell är jag ju också rätt osocial i jämförelse med andra och jag behöver vila minst tre dagar efter att jag umgåtts med folk. Jag trivs ensam, men känner mig ensam i att ha det som jag har det och inte ha någon att prata med som kan förstå vad jag pratar om.

    Jag önskar inte att leva i en kärleksrelation, men jag kan tänka mig att bo men någon, som vän typ. Har nämnt det för mannen jag älskar. I början var syftet med att göra slut att jag skulle få lite lugn och ro att komma på vad som var fel och nu när jag vet det har jag nämnt det för honom att jag gärna vill bo tillsammans med honom, men som vänner då. Han vill som inte det. Så då får det vara.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0