Skapade svar

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag var hos psykolog idag men vi pratade mest om olika förslag att gå vidare om jag vill anmäla. Alla höga överläkare och högsta cheferna känner nu till detta, han nekar såklart när chefen tog upp det med honom. Är livrädd att bli inlagd på den avdelningen eller närliggande avdelning där han även är ibland. Så om jag mår akut sämre så vågar jag inte söka psykiatrin. Det skulle kanske då gå att söka akutpsykiatrisk vård i annan stad men det känns konstigt och behöver då beslutats hos högre cheferna, men de måste ju då börja tro på mig, som min psykolog och läkare gör. Svårt och veta hur jag ska göra också med polisanmälan, om jag klarar detta psykiskt. Vet inte om min psykolog har verktyg att bearbeta detta med då hon inte varit med att personal i psykiatrin gjort detta.

    som svar på: HJÄLP

    Hej  bra att du vågar ta upp detta, bara att skriva dessa rader är en styrka. Om du behöver akut hjälp ring 112. På mind finns en självmordschatt eller telefonnummer. Du kan även söka psykakuten vid starkt behov. Om dina rader främst handlar om självskadebeteende så finns föreningen SHEDO som har en mycket bra sida på nätet för att få stöd. Några av mina råd för att inte skära dig: håll isbitar i händerna, värmekudde, skrik en låt eller bara lyssna på avslappnande musik, skriv och sätt ord på papper vad du känner just nu, fokusera på nått tex alfabetet bakvänt ö-a, räkna ner 100-1. Krama en kudde eller filt hårt. Några tips iallafall. Va rädd om dig.

    Trådstartaren

    Tack för dina ord, det betyder verkligen mycket för mig. Ja det har ju gått en lång tid sen det hände och då flera gånger under vårdtiden. Men det är först nu när jag börjat få förtroende för en psykolog som jag våga berätta. Och nu har ju alla minnen och detaljer och tankar som jag trängt undan kommit tillbaka. Jag vågar ju inte berätta hur mycket suicidtankar som ökat nu kopplat till detta till nån läkare för jag är livrädd för att jag då ska bli inlagd och eftersom personal roterar mellan avdelningar ibland och jag hade inte klarat att träffa honom igen. Skulle bli så rädd av att bara se honom. Så jag håller tyst om mitt sämre mående för att inte bli tvingade att bli inlagd. Så jag fortsätter att hålla detta inom mig bortsett från min psykolog som sagt att hon ska hjälpa mig att polisanmäla om jag bestämmer mig för det. Anmälan leder troligen inte till nått eftersom bevis saknas och ord står mot ord men kanske kan det lyftas på honom och hindre fler att bli utsatta?

    Tråkigt att du också känner så, har väl det lika så, vill bara inte leva men kämpar för andras skull. Får du hjälp nånstans att prata om detta?

    som svar på: Självskadebeteende

    Jag har inte nått direkt starkt självskadebeteende (rispar, klia upp gamla sår, sex, hetsäta och liknande) men jag har även själv arbetat med patienter med självskadebeteende. Så i väntan på tid för behandling så är råden:

    Sök vård om såren är så stora att de behöver sys eller om det blir akutläge, suicidplaner eller liknande. Läs på SHEDO en stödsida på nätet. Läs böcker om DBT behandling. Våga prata med nån i din omgivning om detta. Försök använda andra metoder än att skära dig tex isbitar i handen, stressboll, gummisnodd, andas lugnt, fokusera på annat ex räkna från 100 till 1, rabbla alfabetet från ö till a. Skrik, skriv ner vad du känner just nu, se på serie och krama en kudde hårt samtidigt. Några tips iallafall.

     

    Självklart värt att du kan jobba/plugga inom psykiatrin, du har ju mer kunskap och erfarenhet som är guld värd när man möter andra som mår dåligt och har mer empati och förståelse för vad andra går igenom. Kanske inte bra att jobba på en Mottagning eller avdelning du själv varit patient men annars perfekt. Jag har jobbat många år inom psykiatrin och själv varit sjuk(inte bipolär) och det har fungerat bra och varit mycket omtyckt av patienterna ( har självklart inte berättat för dem om min sjukdom). Så lycka till nu!

     

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0