Purple Johyga
Skapade svar
-
Hej Purple,
Det är få som klarar att förstå vad beroende är.
Inte ens när man nämner för dem att de själva till exempel är beroende av mat och luft.
Bara vi som är beroende av det som inte är accepterat att bli beroende av som förstår hur det är att vara beroende av det som är ”otillåtet”.
Många människor klarar inte ens av att sluta dricka kaffe. Eller är beroende av mjölk……
Så om du möts av oförståelse, tänk på hur otroligt trångsynta folk kan vara. Det kanske är en morots-beroende du möter. Eller någon som inte kan avstå sex, eller spel, eller tobak, eller kanske till och med våld.
Människor (och även djur) blir olika beroende av olika droger som påverkar nervsystemet. Prova att ge kattmynta till 10 katter. En del kommer att bli höga som hus. Andra går bara förbi och märker inget (men de kanske är mentalt överlägsna….hahahaha.)
Du har inte gjort fel, och det är inget fel på dig.
Felet är att det finns alkohol som du kan få tag på och det påverkar dig mer/annorlunda än andra.
Du har väl inte uppfunnit någon drog som du blivit beroende av? Eller hur? Så det är alltså inte ditt fel att alkohol är en accepterad drog som glorifieras i så många sammanhang.
De som kränker dig förstår dig inte.
Och troligen är inte din livsåskådning möjlig att anpassa till AA´s ideér om hur nykterhet skall kunna åstadkommas för den som är beroende.
För mig var det till exempel omöjligt att låtsas ha någon slags gud (eftersom gudar inte existerar för mig). Och för dig så känner du inte att du passar in efter vad jag förstår.
Det finns andra sätt att bli nykter jag lovar. Har själv varit nykter över tio år.
För mig har det varit mycket viktigare att träffa psykolog för att komma vidare i livet och kunna sluta med alkohol. Och att ibland byta psykolog för att utvecklas ännu mer.
Men vad som kan hjälpa är säkert olika.
Kram på dig Purple!
Var så stark du kan.
Det är ditt liv och varje nykter dag är en dag i frihet!
Tack för dina ord Azure,
Ja, min självkänsla är dålig. Mitt egenvärde är lågt.
Tyvärr hör jag till de som inte fick en chans att skapa ett starkt ”jag” tidigt i livet på grund av vissa omständigheter.
Det har tagit många, många år att räkna ut, även om jag alltid förstått att det funnits ”en skillnad”.
Och det svaga jaget, tror jag, har också gjort att, jag dåliga dagar, även dömt andra ganska hårt.
Det är en svår balans, att döma och dömas och inte fördöma. Och självhatet ligger nära till hands. Vi borde inte ha det så, jag vet. Men det är svårt att förlåta sig själv, de gånger man inte kan förlåta andra. Det är en ond cirkel som är svår att bryta.
Och jag önskar att du Azure, och även andra, som ser detta till och med bara genom mina skrivna ord, inte skulle behöva känna låg självkänsla. Du är värd så mycket bättre. Du är fin och värdefull!
Det är svårt med fördomar.
Jag har försökt att utgå från noll i alla nya möten med människor, men på senare år förstår jag ju att jag även haft åsikter redan innan jag sagt eller hört ett ord. Det är mycket svårt att vara neutral när man blir påverkad av sina tidigare erfarenheter ofrivilligt.
Och när man blir dömd av människor som tror att man har dålig karaktär, när man i själva verket mår mycket dåligt men har kämpat så mycket mer än det är möjligt att se på någon. Framför allt har jag märkt den tendensen inom vården.
Den som lärt sig att hålla masken i svåra situationer i sitt liv verkar ha betydligt svårare att få hjälp.
Fördömandet finns överallt. Och det är oundvikligt men borde värderas och ifrågasättas.
Ser du ut som en skör skogsälva som håller på att blåsa omkull för vinden med stora ögon och tårar som forsar så kan jag lova att du får mer hjälp än om du ser ut som en ”välgödd och otränad” vit medelålders man som luktar illa för att han är sjuk, och som lärt sig hålla masken för att inte få stryk, eller värre.
Det kan göra livet väldigt hårt även om jämförelser är meningslösa egentligen.
Men, det är inte bara en personlig åsikt. Och båda fallen är ofrivilliga. Jag vet att det inte är av ondska, men orättvisan gör lika ont ändå.
Rättvisa och fördomsfrihet är svår. Och det blir fel hur man än gör så det borde vara enkelt att vara förlåtande. Vissa blir hela tiden illa behandlade oavsiktligt och det kan kanske vara en tröst och till och med ge lite hopp. (Ni vet nog. Bry dig inte om dem. De förstår nog inte. Osv.osv.osv… Vanliga råd till den som blir utsatt. Men med föga stärkande effekt även om omtanken är hur stor som helst.)
Fördomar kan ju göra livet svårt på så olika sätt. En gång i tiden, när jag var i 25-års-åldern hade jag en bekant som var en jämnårig kvinna med ovanligt hög förbränning.
Hon behövde rejäla portioner mat för att bli mätt. Tränade aldrig men var slank. Hon åt gärna ungefär dubbelt så mycket som jag. Jag behöver nog inte beskriva hur trött hon var på att försöka njuta av en restaurangmåltid. Och ju bättre restaurang, desto sämre bemötande. Av missriktad omtanke. Lika svårt för henne i arbetslivet såklart. Inte så kul med en jobblunch….
Det kan verka löjligt, men svält brukar ju ses som relativt allvarligt i andra sammanhang.
Till slut hittade hon ett ensamarbete.
Jag vet att alla dömer. Och att vi dömer olika. Men kombinationen av att döma och ha för svag självkänsla eller kanske värre, för stark självkänsla, är inte bra för någon.
Lite osammanhängande blev detta kanske. Jag skriver för mycket som vanligt, tror jag, även om jag redigerat bort det mesta.
Tungt att vara vaken med ovänliga tankar mellan vargtimman och det tidiga kalla morgonljuset.
Jag vill inte vara med idag. Men, hur som helst skall jag försöka döma mig själv och andra mindre idag och stressa så lite som möjligt.
Jag önskar er alla kärlek med kyssar och värme!
(Men inte från mig, för då tror ni kanske att jag är en ful gubbe. På grund av fördomar 🙂
Tack än en gång för dina tankar Azure, jag trodde inte någon mer skulle orka svara mig.
Kram /Lo
Hej,
Jag tror att jag förstår dig lite grand. Det måste vara fruktansvärt utmattande.
Har panikångest till och från sedan ett år tillbaka ungefär och känner mig ganska urlakad bara av den tiden. Har haft svårt att lyckas med någon förbättring genom kbt. Bättre med terapi hos psykolog, men de sista dagarna har inget “knep” hjälpt. Och då funkar ju inget annat i livet heller……
Förstår att du har det ännu värre än så, och lider med dig. Hoppas du kan bry dig om dig själv så att du mår så bra som möjligt. Du är värd att må bra!
/Lo
Och jag känner igen mig i det du skriver.
Önskar att åtminstone din familj vore mer kärleksfull.
Just nu flyr jag från villkorad kärlek.
Har till slut förstått att inte all sorts kärlek är bättre än ingen.
Och ensamheten växer och växer….och längtan efter allt du skriver, kärlek, tillit, respekt.
Det känns konstigt att fatta vissa låttexter 30 år efter man började gilla musiken.
Eagles, After the thrill is gone, skulle kunna vara temalåt för min morgon idag.
Inte direkt carpe diem.
Och jag fattar att det måste vara många som känner det ganska likt mig, men jag kan inte acceptera det.
Skall försöka vara en stark enhörning och fånga den här #%&#”€ dagen idag ändå. Om inte för mig själv så åtminstone för någon annan…hoppas att jag orkar och att alla andra också orkar. En dag i taget. Alla behövs.
Kramar!
/Lo
Tack för era tankar!
Red Menive, Jag känner mig alltid missförstådd. Har svårt att kommunicera. Läser de jag träffar mycket väl i mitt jobb där jag hjälper dem att komma förbi sina hinder.
(Blir anlitad av andra för att jag kan lösa ”svårare fall” och tar mig tid)
Jag kan hjälpa de flesta, och det är det bästa jag vet, men oftast slutar våra möten med en stor osäkerhet hos mig. Jag kan inte riktigt avsluta……
Och så är det många i den stora massan som driver med mig. Jag utstrålar kanske svaghet eller blottar mig? Jag har alltid varit och är fortfarande på något vis fritt villebråd.
Jag är ingen martyr. Vill absolut inte ha det såhär.
Blir lurad på alla sätt. Lurad att säga fel saker för att kunna bli mer utstött och hånad.
Ja, just att bli hånad av många är ett av mina starkaste kännetecken. Folk vill håna mig. Och jag blir mer ledsen för varje gång, så de lyckas väl.
Det är fint att ni båda hjälper många och sätten ni beskriver är ju bra för att inte de skall krävas ens att behöva kännas tvunget att tacka. Många fina gester som värmer många liv.
Det jag tänkte på mest var tjänster. När man hjälper någon som behöver lite hjälp. Nån som springs förbi av folk när de försöker ta sig fram. Varken det är utmed vägen eller vid någon entré. Nån som inte hinner med i kassakön. Någon som behöver få en extra timma av mitt jobb. Ibland att visa lite civilkurage på olika sätt.
Det borde vara grunden i ett bra samhälle och ingen skall behöva känna sig underlägsen av att få hjälp. Bara sedd, och inkluderad. Det är svårt att be om hjälp.
Men de flesta springer bara förbi människor i nöd.
Jag tänker inte springa förbi. Så länge jag orkar så vill jag försöka hjälpa de som behöver hjälp även om det är svårt att bedöma ibland.
För mycket tankar i huvudet…..
Människor som blir utsatta för hemskheter av andra människor. Både i krig och i fred.
Inga kärleksideal. Det är likställt med svaghet.
Kollektiv feghet som kamoufleras till sammanhållning.
Alla själar som bara trasas sönder mer och mer helt i onödan. Egen vilja är farlig för kapitalet.
Kanske är det min egen svaghet som ger mig rädsla att bli mer utsatt av andra som driver sådana här tankar. Eller så kanske kan bara gemensam styrka komma ur enskild blottad svaghet?
Stora drömmar finns. Men jag är så väl nedtryckt så det stannar nog vid det.
Dags att försöka ta sig an dagen…
/Lo
Hur kan man bli fri från samhällets krav på att passa i boxen som utsetts för oss var och en?
Vi är alla offer för vad som anses vara rätt.
Vi får ingen av oss vara eller tycka som vi vill.
Naturligtvis måste det finnas gränser så att vi inte skadar varandra, men det är inte de gränserna som borde vara naturliga som samhället värnar mest om.
Våra lagar skyddar främst de som redan har mycket, och trycker ned de som inte orkar slåss lika mycket och råkar skriva på fel kontrakt.
Vår jämlikhet fokuserar mer på kön och ras än på hur förslagna eller rädda människor är.
Egoism premieras och sociala likes är vår nya valuta.
Jag förstår att det är såhär men accepterar det inte i min själ. Och många andra tror jag har samma ilska som jag. Många som har ett barn i sig som vill ut. Men inte bara för att slåss för sig själva utan för en trygg gemenskap.
Vi borde inte bara vara som växter som styrs av tropismen och försöker sträva mer mot solen än alla andra. Vissa når solljuset och andra står i skuggan bakom och tynar bort och blir mat åt andra. Den ens död den andres bröd. Vi är där mer än någonsin i industrialismens automatiseringstid där till och med det lilla värdet av att vara behövd för att hjulen skall snurra, har suddats ut. Vi borde ha nya gemensamma mål och en högre strävan. Eller?
Jag vill gärna vara omtyckt men jag vill inte skugga och hindra dig.
Survival of the fittest. Tropism. Darvinism. Så enkelt och ändå så svårt.
Jag vill förändra världen, Men kan inte göra mycket. Försöker göra skillnad i det lilla och det är nog därför jag inte är accepterad. Andra blir osäkra när de får något utan att det måste vara en byteshandel som alltid kräver något i retur. Det blir jag själv också skall jag erkänna.
Ursäkta att jag vräker ur mig så mycket men kanske hjälper det någon på något sätt?
Eller så är jag bara en dum idiot.
/Lo
Tack för dina ord Red Simyna.
Jag har gjort som du skriver förr en del, men orkar inte riktigt längre.
Och har svårt att se glädje i det längre. Det gör mig nästan mer besviken över mänskligheten (eller omänskligheten)
Ibland känns det som att livet försöker tvinga mig att göra en större nytta. För flera.
Långt bort från tillfällig lättnad och på ett djupare plan. Men jag når inte fram till start. Vet inte var jag skall börja. Samtidigt så mycket eget att ta hand om. Och paranoia. Och trötthet….utmattning.
Det här blev nog ganska rörigt. Men många av mina skruvar är rätt så lösa just nu.
Letar efter trygghet just nu för att orka komma igen med ett uns kraft.
Kram!
/Lo
Tack Red Simyna 🙂
Det var fina ord.
Jag hoppas verkligen att du får bli mamma. Du skulle säkert bli en mycket bra mor.
Jag blev pappa efter 40 och var fortfarande osäker då på om det var rätt. Men barn borde alltid vara välkomna. Jag hade en chans att skaffa barn med en kvinna när jag var i 25-års åldern, och kan ångra det ibland.
Men egentligen kan jag inte ångra något för då hade jag aldrig haft min son 🙂
Kramar
/Lo
Det är ett bra råd Red Simyna.
Min släkt vill inte umgås med mig mer än de måste förutom min mor men även där finns ju gränser.
Men jag har en son på under tio trots min ålder och försöker vara med honom så mycket jag kan. Det är viktigt och bra för oss båda. Skulle bara önska att jag kunde vara en lite gladare förälder.
Försöker skapa roliga aktiviteter till oss så ofta som möjligt.
Det är inte så lätt för jag vill ju att vi skall kunna vara bland folk och ibland tror jag att jag gör honom en otjänst bara genom att vara med. Folk stöter ju bort mig. Och då även honom ibland.
Och jag kan inte förklara. Har ingen förklaring. Inte ens för mig själv.
Tack Red Simyna för din omtanke!
Det är väl så att alla mina drömmar om ett liv med en trygg egen familj och vänner är helt omöjlig.
All styrka måste hela tiden komma ur mig själv och jag har mycket sent i livet vaknat ur illusionen att det finns någon för alla bara man väntar lite. Väntan ger naturligtvis inget.
Det sista jag borde gjort är att vänta. Alla chanser att få det liv jag vill har passerat känns det som. Jag är helt utnyttjad av, vänner, samhället, mina partners jag haft och alla andra som äger världen.
Under åren som varit har jag jobbat ihop miljoner. Som andra slösar bort.
Jag har gjort så många fina middagar och bjudit andra på, men sällan fått någon uppskattning. Sällan blivit bjuden. Försökt göra livet bättre med de medel jag kan, men inget är bra nog.
Jag har förstått att jag är en narcissist-magnet, så jag har aldrig haft någon som verkligen vill ha mig även om jag varit kär långt upp över öronen. Alltid försökt tillfredsställa men ingen vill tillfredsställa mig.
Alla runt omkring mig ser mig som svag trots att jag alltid fått kämpa vidare själv och alltid försöker möta varje ny bekantskap utan att döma i förväg.
Hade det varit medeltid, så vore jag förmodligen utstött och dödad av svält eller bränd på bål av den stora massan. Jag får inte höra till något större sammanhang. Blir altid feltolkad. Alltid otillräcklig och klagar jag någon gång för att jag aldrig får det jag behöver så är jag bara otacksam och dälig.
Jag är uppvuxen med föräldrar som hållit ihop sedan sena 20-årsåldern och alltid kunnat kommunicera med varandra för att bygga livet så bra som möjligt. Sträva mot nya mål tillsammans. Själv har jag inte mött någon som har velat ha mig på riktigt. Bara utnyttja mig. Det är så lätt att bli försörjd av mig. Och utåt så är jag naturligtvis en dålig människa eftersom min partner trycker ner mig och bilden är inverterad för den som ser oss tillsammans.
Jag klarar inte av alls att göra vad jag vill. Jag är inte värd något och framförallt inte någon vän. Är skrattretande för de flesta. Den största saknaden är att jag aldrig kommer att få vad jag vill när det gäller relationer.
Ingen livskamrat som vill ge mig en puss eller hålla min hand.
Inga vänner att ringa ibland.
Ingen trygghet.
Ofullständig som du skriver både ja och nej. Alltid för kreativ. Aldrig lagom. Alltid för snäll. Alltid ensam (speciellt bland människor). Alltid misstolkad. Alltid fel. Aldrig nöjd.
Insikten att alla klyschor från barndomen faktiskt inte är sanna. Det finns inte alls någon för mig. Jag är inte alls lika mycket värd som andra. Jag kan inte alls bli vad jag vill, eller göra vad jag vill. Andra kan. Men inte jag. Jag får bara ett hånleende från andra.
Ensam är inte stark. Ensam är bara tvungen att vara stark för att överleva. Så är det nog i alla fall för mig.
Önskar att jag kunde få vara med och leva, och inte bara överleva. Men jag är som något slags ufo vart jag än sätter min fot.
Kram!
/Lo
Tack för era inlägg,
En ordlös kram låter som nåt många skulle behöva. Och är nog det bästa som finns ibland. Det går ju inte helt att veta hur någon annan känner och mår.
Åren är långa och plågan är lång. Men det värsta är saknaden. Livet som skulle finnas men som aldrig fanns. Gemenskapen som bara är för syns skull. Inget är vad det skulle bli. Alla tar men ingen ger.
Längtan som blir till hat, avund och uppgivenhet.
Små saker som gör en ledsen varje dag. En konstant klump i halsen av sorg. Orkar inte möta blickar.
Själen är trasig. Solen skiner och våren är på väg, men framtiden är svart……
/Lo
Hej,
Nä jag var i din ålder så var min utväg att hitta nya vänner att gå med i föreningar och att gå kurser.
Jag kunde aldrig träffa någon innan jag släppte fokus på att träffa någon. Men när jag intresserade mig för det jag ville fördjupa mig i och försökte vara bland människor så kom till slut kärleken när jag minst anade det.
Nu har mina förhållanden inte fallit så väl ut, så jag är kanske inte någon bra rådgivare egentligen. Men att försöka ägna sig åt intressen kan avleda saknaden för tillfället så att du mår bättre.
Med mitt eget liv i backspegeln så hade jag önskat att jag fått gå en sorgebearbetningskurs i din ålder. Det gör livsfrågorna mycket tydligare, och även målen. (Fast det fanns inte när jag var i din ålder). Egentligen borde du inte behöva känna så stor saknad efter en livskamrat utan kunna få njuta av livet ändå. Och då kan sådan kunskap hjälpa till. Det kan låta fel men du sörjer ju det du saknar, eller hur?
Jag önskar dig styrka och att du vågar ta för dig! Du är värdefull! Ditt liv är värdefullt!
Kram!
/Lo