[Purple Goguvo]

Ja, då förstår jag lite bättre. Skilsmässor är ju alltid svåra när den ena partner vill och den andra inte vill. Nu har jag ingen aning hur ert förhållande har varit innan, men däremot har jag haft en partner för några år sedan som led av olika psykiska sjukdomar. Hur mycket man älskar och vill försöka älska den personen rakt igenom allt det där så tror jag det finns ett stopp. Den andra partner kan och ska inte vara en terapeut som ska lösa allt. Nu menar jag inte att det kanske är så i ert fall, men jag vet att psykisk ohälsa kan verkligen ta kål på kärleken. Kanske kan det vara så att hon inte klarade älska igenom allt det där och då kanske man på ett sätt får acceptera att personen vill gå vidare? Jag känner absolut inte dig, men för min del så hade jag nog försökt tänka så, för jag vill det absolut bästa för min partner och att den ska må bra och vara lycklig.

Vad gäller ert barn och skilsmässan så kanske det kan vara bra att lämna barnet utanför er diskussion. Visst är det inte roligt kan jag tänka mig att hon inte berättar sanningen. Om du vill berätta sanningen för barnet så kanske du behöver ställa dig frågan varför det är viktigt? Är det verkligen barnet som behöver veta sanningen eller är det kopplat egentligen till dig själv och din vilja att få upprättelse i detta? Är det inte isåfall bättre att ta den diskussion med din fru?

Det jag främst läser av är just det du beskriver med din existens. Finns det något som du tror skulle göra att du mår bättre av att finnas till? Umgås med din släkt, familj eller arbetskollegor? Starta ett band, börja en målarkurs, resa till något exotiskt land? Det känns som du behöver hitta tillbaka till glädjen i ditt liv.

Önskar verkligen dig all lycka i ditt kämpande och hoppas du hittar tillbaka till ljusglimtarna i livet.

[Purple Goguvo]

Hej Ingigo. Ja, visst kan man känna sig så slut om man lider psykisk ohälsa. Det är ju inte bara förödande för en själv utan som du beskriver det påverkar tyvärr andra. Det jag reagerar på är att det låter som att det finns mycket skuld som ligger hos dig inför ditt barn och din situation med din fru. Vet din fru om hur du mår, har du försökt berättat det?

När det gäller mening så är vi ju alla så fixerade vi det. Om vi inte har en mening så har vi inte rätt att finnas och jag förstår fullkomligt dina känslor där, kan känna igen mig, men vi har en värde som människor genom att bara finnas till också. Genom att andas luften och bara finnas där vi är. Vi behöver inte prestera eller göra för att få finnas till, vi bara är? Hur känns det att få höra det? Kan du känna dig tillräcklig i att bara finnas till? Ibland kan också mening om att känna sig lycklig, åtmistone för min egen del. Vad ägnar du dagarna åt? Finns det någon spännande utbildning eller aktivitet som du alltid velat testa?

När du skriver att din fru får stå till svars så undrar jag var du syftar på och jag undrar om du menar angående ditt mående? Nu vet jag inte alls hur gammalt ditt barn är, men är barnet i en ålder av mognad. Hur skulle det vara och berätta att du lider av olika diagnoser och kämpar med psykisk ohälsa? Barn är smarta och de märker sånt, men genom att inte berätta sanningen finns det i en risk i att barnet tar för mycket ansvar och tror att det kan vara dens fel på något sätt. Så kanske vore bra att sätta dig ned med barnet och din fru för att prata om detta?

 

[Purple Goguvo]

Förstår att det känns jobbigt. Vet du, jag känner så igenom mig i den där bottenlösa sorgen och att man bara vill att det ska ta slut, men ingen vet vad som händer efter döden. Det kan lika gärna vara så att det blir svart och att den chansen man hade till liv fanns här på jorden. Den där bottenlösa sorgen och ångesten som griper tag i en på natten är ju så jobbig, jag förstår det, men det finns ett ljus också bortom horisonten. Nu vet jag inte vad du läser för studier, ska du inte försöka ta ett studieuppehåll om studierna gör dig deprimerad? Eller byta inriktning? Förstår att det måste vara så svårt att se några möjligheter, men dem finns jag lovar. Det är lätt i att fastna att studierna är det viktigaste, men vet du det är din hälsa som är allra viktigast.

Först och främst låter det som du behöver stöd? Vad tror du om att kontakta vårdcentralen? Det är inte alltid deras hjälp hjälper men de kan skicka dig vidare till personer som kan hjälpa dig att hitta tillbaka. Är säker på att det långt där inne finns en sprudlande person som kanske blivit sårad, tappat hopp eller bara blivit vilse. Tror att du behöver hitta tillbaka den som egentligen är du. Du har rätt att må bra, glöm inte det.

Önskar dig verkligen all lycka i ditt liv. Stora kramar!

[Purple Goguvo]

Hej Punk Fojosy. Låter jobbigt, skulle verkligen tipsa dig att kontakta skolkuratorn vid din skola. Det är aldrig för sent att söka hjälp och du har rätt att må bra.

Stora kramar till dig!

[Purple Goguvo]

https://www.youtube.com/watch?v=XxGXERiogmI

Skickar all värme till dig. Ibland hamnar man i det där djupet. Delar en låt av Marie Fredriksson som åtmistone finner mig tröst ibland.. Också en bra låt att gråta till dem dagarna man behöver, men framförallt påminner den en om ljuset som finns där. Så svårt att se det ibland, men jag lovar dig det kommer en fantastisk morgondag glöm inte det. En dag i taget. Bara ta en dag i taget.

 

[Purple Goguvo]

Green Papaqy skrev:

Jag har aldrig klarat av någonting, jag klarade inte grundskolan eller gymnasiet, jag hade ett jobb i 3 månader men jag fick sluta för att jag fick nästan en panikattack på jobbet framför alla kunder. jag blir inte lyssnad på av vården så jag sluta gå dit, jag har tappat nästan alla mina vänner, jag jag träffar ingen på dagarna. det känns inte som att jag någonsin kommer att kunna få ett normalare liv än detta, och det känns inte värt. jag har tyvärr ingen jag litar på tillräckligt för att kunna prata om hur jag mår, folk märker men de ignorerar bara.

 

Vad svårt det låter. Du har ingen släktingar, familj osv som du kan vända dig till? Det låter dock som du behöver proffesionell hjälp även om sjukvården inte verkar inse det. Ingen ska behöva gå med dem tankarna du har. Ibland har jag märkt att människor inte riktigt förstår vad man går igenom. Säger såklart inte att din känsla är fel att de ignorerar, men det kanske finns andra orsaker till de du upplever som gör att de ignorerar. Kanske förstår det inte helt eller inte har förmåga? Vad tror du skulle hända om du sa, jag skulle behöva prata med dig och jag begär inte att du ska fixa något åt mig utan jag behöver bara berätta hur jag känner och vilka tankar som jag lever med, har du testat att säga det rakt ut? Men är dessa personer inte rätt att prata med ska du såklart inte göra det. Märker dock själv att jag ibland har svårt att be om hjälp och säga:

idag mår jag skit och jag skulle bara vilja ha en kram eller att du sitter här med mig. Ingen vill ju uppfattas som svag såklart så att be om hjälp blir ju svårt då…

Funderar också på vad gäller proffesionell hjälp. Nu vet jag inte riktigt vad du har för ekonomi, men om du inte vill gå via sjukvården finns det ofta personer som utbildar sig till psykologer som man kan gå till. Vi får ju inte röja våra boplatser via forumet här, men kolla där du bor om det finns ett universititet som personer kan utbilda sig till psykologer. Vid slutet av dessa brukar de ibland erbjuda elevsamtal som är rejält rabatterade. Annars skulle jag rekommendera: https://www.psykosyntesakademin.se/bliklient/ Psykosyntsterapi tycker jag är super och brukar i fullpris vara mycket dyrt, men här får man det rabatterat. Psykosyntes går mycket djupare än t.ex. KBT som sjukvården erbjuder. Man tittar på ens bakgrund och mer ingående hur det kan kopplas ihop med ens nuvarande situation. Kanske skulle det passa dig? Om inte annat, nu vet jag inte om du är kristen, men svenska kyrkan brukar också ofta erbjuda någon form av medmänskliga samtal.. om du är med i svenska kyrkan det vill säga. 🙂

Önskar dig verkligen all lycka i livet. Känner bitvis igenom mig av hopplösheten, men vet du vad jag alltid brukar tänka. Jag tar en dag i taget och tänker imorgon kommer en ny dag och kanske blir den dagen fylld med sol. Glöm inte att du är betydelsefull och du tar absolut inte onödig plats på jorden. Du kommer hitta din plats i livet, men du måste våga tro och försöka ta dig till en plats där du kan bli hel. Önskar dig all lycka och styrka i ditt kämpande.

[Purple Goguvo]

Hej. Först och främst vill jag säga att du är modig och stark. Jag reagerar på att du skäms att du får vad jag antar socialbidrag eller någon annan form av ersättning för att du inte som du beskriver orkar jobba eller studera. Att du uttrycker att du inte orkar tycker jag snarare tyder på att du har gått igenom eller går igenom jobbiga saker just nu. Vet att det kanske är enkelt för mig att säga men tänk vilken tur att du får någon ersättning eftersom du går igenom jobbiga saker och kan vara hemma. Jag har inte fått bidrag men har i perioder det tufft med jobb osv pga mitt psykiska mående och hamnar också lätt i dem tankarna av oduglighet. Jag har dock försökt tänka att det finns nära och kära i min omgivning som jag är viktig för. Har du några sådanna i ditt liv? Kan du uttrycka för dem att du bär den här sorgen över att vara meningslös? För jag är säker på att de kommer svara att du är viktig för dem. Vi alla människor är viktiga för varandra. Vi är mer än våra jobb.

Hoppas att du tar mitt meddelande med värme och jag önskar dig verkligen all lycka, du är viktig💜

[Purple Goguvo]

Hej. Vad modigt av dig att skriva av dig här. Först och främst vill jag säga att du inte är ensam och du är viktig. Livet kan vara skit ibland men jag vet att det kommer ljusglimtar. Du säger att du väntar på att något ska hända. Förstår känslan. Ibland kan det hjälpa att förändra något i sin vardag. När var det senast du skämde bort dig själv? Eller gjorde något som fick både kropp och själ att le? Såklart kommer det inte förändra allt, men varje steg vi tar kan innebära förändring. Glöm inte att du är viktig och du har rätt att finnas till. Önskar dig all lycka i livet💜

[Purple Goguvo]

Låter tufft både för henne och dig. Låter dock sunt att du har en familj att kunna vända dig till. När man lever med någon som mår dåligt så kan det tära på den som försöker vara stöd och det är viktigt att man har någon att kunna prata med om detta. Det låter dock verkligen som att din flickvän behöver proffessionell hjälp och det låter sunt i att du har insett att du inte kan hjälpa henne fullt utan att hon behöver ta proffessionell hjälp. Kanske kan du försöka lyfta att du verkligen bryr dig om henne och vill att hon ska må bra och tror att en psykolog kanske kunde hjälpa? Kanske kan du följa med på ett första besök om hon tycker att det känns jobbigt?