Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Ja du, nog är det ett dårhus alltid!!😉Förstår hur du tänker!☺️👍🏼

    Trådstartaren

    Jo men visst är det generellt, Det är delar av livet som ofta påverkar mycket! Sen är alla vi människor olika med olika behov, erfarenheter etc. För mig var det så att det jag fick presenterat för mig för 10 år sedan inte passade då medan det passar mig idag. Det var rätt timing som behövdes för min del. Det är tråkigt att höra att du inte hittat något som kunnat hjälpa dig på rätt sätt och jag är säker på att du gjort allt du kunnat. Det finns ingen annan som känner dig bättre än just du! Jag önskar dig bara gott ❤

     

    Ja vist är de så som du skriver. och jag önskar så att jag kan hitta en bra väg ur det jag lever i och att overklighet känslorna försvinner. Tänkte att kanske skriva här och få ut det i skrift kanske gör att det känns bättre på något sätt…
    Tack för dina ord och jag önskar dig desamma!💜

    Trådstartaren

    Finns det någon möjlighet att byta samtalskontakt? Det gäller ju att man träffar rätt person för att samtalen ska ge något! Har du varit sjukskriven länge? Jag tänker att sjukskrivning är en sådan sak som lätt gör att man känner sig ännu mer utanför och kanske ibland utan sammanhang (menar inte att förminska de känslor du har kring att höra hemma utan snarare att en sjukskrivning kan spä på). Det låter fruktansvärt när du beskriver att ingen i omgivningen bryr sig! Är det en känsla du har eller har du fått det sagt till dig? Vi människor har ju en tendens att utifrån vår egen sinnesstämning och självbild tolka in situationer, människor, ord etc. och då gärna i negativ bemärkelse. Framförallt då vi inte mår bra. När du skriver att du ska våga ta steget ut i det okända, vad syftar du mer specifikt på?

     

    och jag glömde att skriva att jag absolut inte tar illa upp av något du skrev. Förr kunde jag bli frustrerad att ingen förstod och att jag fick förslag på lösningar som jag prövat och uteslutit för flera år sedan. I dag så bryr jag mig inte så mycket. Tänker mest då människor kommer med förslag om att träning, sysselsättning, socialsamvaro etc är det som saknas i mitt liv. Tänker bara “Been there done that“ Jag har prövat allt, helhjärtat kämpat i ”rätt” riktning, men det är bara påskyndar  allt i ”fel” riktning. Allt som ska vara rätt och bra gör att jag bara känner mig mer fel och mår sämre.
    så de du skriver i hopp om att vända tanken och i all välmening det förstår jag; är inget jag inte redan gjort. 💜

    Trådstartaren

    Finns det någon möjlighet att byta samtalskontakt? Det gäller ju att man träffar rätt person för att samtalen ska ge något! Har du varit sjukskriven länge? Jag tänker att sjukskrivning är en sådan sak som lätt gör att man känner sig ännu mer utanför och kanske ibland utan sammanhang (menar inte att förminska de känslor du har kring att höra hemma utan snarare att en sjukskrivning kan spä på). Det låter fruktansvärt när du beskriver att ingen i omgivningen bryr sig! Är det en känsla du har eller har du fått det sagt till dig? Vi människor har ju en tendens att utifrån vår egen sinnesstämning och självbild tolka in situationer, människor, ord etc. och då gärna i negativ bemärkelse. Framförallt då vi inte mår bra. När du skriver att du ska våga ta steget ut i det okända, vad syftar du mer specifikt på?

    .

    förstår hur du tänker. Fått höra dessa tankegångar många gånger! Antar att de är den generella ”må bättre” planen. Jobb, socialt liv, rolig hobby etc.
    Sedan hur jag upplever min omvärld, att det negativa som jag upplever egentligen bara är jag och mitt dåliga mående som ger den känslan. Jag hade önskat att de va så, tro mig!! Mitt problem är att jag under sååå lång tid inte velat se, jag har vänt ut och in på mig själv för att vara till lags och för att duga. Jag har inte velat se att jag bara är utnyttjad och bara sedd då jag  ska hjälpa. I mitt fall är allt spegelvänt.
    jag har åkt den här karusellen länge och jag har hört många säga de du just skrev.
    det är så mycket mer invecklat men tack för att du försöker få mig se lite ljusare på saker!

     

    Trådstartaren

    Hej! Jag vill börja med att skriva att du inte är ensam om dina tankar! Den vetskapen löser inget i sig men kan förhoppningsvis vara en liten tröst. Finns det någon i din närhet som vet om att du känner såhär? Jag är helt säker på att det finns en plats för dig och jag hoppas att du kan få hjälp att finna den. Vad gör du om dagarna? Finns det något ljust/positivt du kan luta dig mot ibland?

    jag vet att jag inte är ensam i teorin, men i min värld och i mitt liv så är det väldigt ensamt.
    nä det finns ingen i min omgivning som vet något, ser något eller bryr sig. Men det är helt ok för det finns ingen ändå som förstår. Jag har försökt prata med min kurator om hur jag känner och om mina overklighet känslor. Men våra möten är lite som 51 date, filmen. Jag får förklara samma samma om och om igen. Nu orkar jag inte, de leder ingen vart.
    jag är sjukskriven men jag försöker fylla dagarna med bra saker men tycker inget är roligt längre. Det blir mer som ett teater spel, att vara Och göra så som man ska. Ju mer jag försöker ju mer uppenbart blir det och ju mer känner jag att det inte är här jag hör hemma. Livet, tiden, vardagen passerar runt mig och jag befinner mig i ett vakuum där jag bara kan känna paniken och flykt känslan. De människorna som jag har runt mig ser mig som en dörrmatta, fyller sin funktion, tar bort skiten under skorna. Varken mer varken mindre.
    Det finns en plats för mig, jag måste bara få modet att våga ta steget ut i det okända.

    Trådstartaren

    Tiden fortsätter passera. En tanke som hela tiden rör sig runt mig är att det måste finnas något annat, något annat än det här. Jag tror aldrig att det va meningen att jag skulle hamna här, något måste ha gått snett. Jag är övertygad om att jag var tänkt att hamna någon annanstans, det måste finnas en plats där jag finner ro och där jag känner att jag hör hemma. Jag tror att mina overklig känslor beror på just det. Jag har min värld någon annan stans.
    Känner var enda dag hur jag inte vill eller ska vara här, jag får sån panik och jag vill bara fly från allt, platsen, marken, människorna. Paniken och känslan att fly gör att jag Inte får luft kan inte andas. Jag får ingen luft och vill bara skrika, det här livet är inte mitt, jag vill hem där jag ska vara. Men jag vet inte vart det är…?
    det måste finnas något mer, någon stans där jag kan leva och andas, där jag hittar ro och är fri..

    härre gisses att läsa de du skriver känns som att titta sig i spegeln! Kan din och min svärmor vara släkt tro!?
    ja min sambos mamma bor ett stenkast bort bara, så hon dök upp som gubben i lådan. Blev en otrolig stress då den där obehagliga människan bara kunde dyka upp. Så tillslut så ville jag inte vara hemma det som ska va mitt hem å trygghet blev ju inte de. Så fort jag hör något ute så sprätter jag upp å tittar i fönstret av oro att det är hon.

    Ofta dök hon upp då det bara var jag hemma.
    hon älskade att göra klart för mig att dit jag nyss flyttat va hennes sons hus. Så hon berättade å beskrev alltid hur han vill ha de med saker och ting. Under lång tid så va de som att jag inte fanns.

    jag skulle också bett henne fara å flyga för länge sedan men i stället så lät jag henne köra över mig totalt.
    jag förstår dina tankegångar, lika som mina. Som du säger så tar det så mycket energi och självkänslan som va obefintlig innan har ju inte blivit bättre av allt detta.
    även fast tanten inte kommer förbi längre så bråkar vi om det än. Och jag känner sånt obehag runt henne.
    ja hon pratar mycket skit skulle jag tro! Har ingen kontakt med någon på sambons sida. De är ju lite samma skrot å korn…ja fast ingen slår tanten iofs.
    men ingen i hans fam vill ha med mig att göra. Vi håller det artigt de få gånger vi ses men det är allt.
    sitter ständigt och letar lägenheter och jag ångrar sååååå att jag inte gick mycket tidigare. Jag blev varnad av mina arbetskollegor för att det inte va något för mig, de va lite ”speciella”men lyssnar jag…NÄ!

    Nä vi måste tänka på oss själva och hur vi vilja de och vad vi mår bra av.

    som du skriver så sårar allt detta så otroligt mycket och frågan är väl om det är värt de?

    Ja du de finns då folk till allt!
    Hur går dina tankar om framtiden?
    De värsta för min del är att jag alltid funderar på vad jag gjort för fel och varför jag aldrig duger.
    Men tekniskt sett så kan jag inte ha gjort något eller sagt något fel…de har jag aldrig hunnit med för första gången jag träffade den människan så va hon otrevlig. Han ju aldrig göra eller säga något dumt.

    jag tror att felet ligger hos dom, inte hos oss. Vissa människor tror jag har bestämt sig för att bete sig som en röv mot andra. Och som du berättar så blir hon aldrig nöjd.

    Min app krånglar, de jag skriver försvinner…

    men jag tror vi måste stå på oss, man kan inte vända ut och in på sig bara för att vara någon till lags!

    har du funderat på ett särboförhållande? De tankarna har jag haft bara för att kunna börja läka och samla mig. Då kan jag bestämma vem jag släpper in.
    kag har väntetid länge på att min sambo ska slå näven i bordet men efter över 7 år så vet jag att de aldrig kommer att hända tyvärr.

    Oj oj vad detta är bekant!! Min sambo har aldrig skyddat mig eller tagit mig i försvar. Han har snarare skylt allt på mig att jag inte förstår skämt, att jag överdriver och till och med att jag hitta på. Inte ens när hon var spydig mot mig och sa spydigheten direkt till honom kunde han säga någonting. Hans ursäkt till mig var att det hon sa inte var något han reagerar på (jag har på grund av en neurologisk sjukdom svårt att vara i värmen) Hon tyckte det var konstigt och har sagt både till mig och till min sambo att kan jag inte vara där det är varmt då får jag väl flytta någonstans till Nordpolen eller sydpoolen.

    hon tyckte det var konstigt och har sagt både till mig och till min sambo att kan jag inte vara där det är varmt då får jag väl flytta någonstans till Nordpolen eller Sydpoolen.

    Man känner sig så fruktansvärt ensam, Typ någonting som katten har släpat in.

    typ någonting som katten har släpat in.

    Varför pojkar det så vet jag faktiskt inte, jag har samma som dig försvarat min sambo gentemot min mamma när hon har tyckt han har gjort fel på saker och ting. För det är väl det man gör när man älskar någon att man försvara den personen och backar upp den personen enligt min mening i alla fall.

    att hon säger så man gör tycker jag är väldigt fel hon har inte med din ekonomi och ditt liv som så att göra ibland känns det som att dom är avundsjuka på att någon har tagit deras son ifrån dem.

    min sambos mamma har flera svär döttrar och dom är inga problem med,  hon snarare kommer till mig och berätta om hur fantastiska dom är och hur bra dom är.

    nu för tiden kommer hon aldrig förbi TACK Å LOV!!😅

    min sambo vet vad jag tycker om hans mamma och han vet att inte jag vill vara uppe i henne. Jag har stått ut med henne i sju år under de åren så har hon lyckas trycka ner mig i Skoskaften rejält.
    så julen firar vi med min mamma eller själva.
    Men jag känner inte ok aldrig känt att jag passar in i den här konstellationen då jag hela tiden har blivit behandlad som skit därav att jag funderar mycket på mitt liv hur jag vill ha mitt liv.

    men jag känner inte ok aldrig känt att jag passar in i den här konstellationen då jag hela tiden har blivit behandlad som skit därav att jag funderar mycket på mitt liv hur jag vill ha mitt liv.

    Varför ska jag vara olycklig i någonting om jag inte måste. när man ta upp det med någon utomstående så får man ofta till svar att det är inte svärmödrar när man ska leva med men det påverkar sån stor del utav tillvaron för det är ändå en del utav den familjen man kommer in i.

    önskar att jag hade en lätt lösning på våra bekymmer men de har jag inte tyvärr, men det är skönt å veta att jag inte är ensam i detta!❤️

    När jag läste texten så funderade jag på om jag hade skrivit något som jag glömt bort!
    det är så likt min situation!
    min svärmor hatar mig och har fått tagit så mycket skit från henne. De blev ej bättre då jag blev sjuk, då såg hon sin chans att förminska och stampa på mig ännu mer.
    funderar också på att lämna min sambo, men de e ju åt skogen att det ska va såhär pga tok!
    hur många år har du stått ut med henne?
    Bland de värsta är då min sambo fyller år, hur löser ni de dagarna?
    men du kan va glad över att du rivit ifrån åt henne…de har jag aldrig gjort till min…men jag har en känsla av att de inte skulle hjälpa något.
    känner du att du hindrar din sambos liv pga att du inte kommer överens med hans mamma?

    Känslan är mer panik, hopplöshet och frustration än obehag. Jag dör sakta men alla ser den där andra personen som pratar för mycket, skämmer ut sig och är för sprallig. Men hon kan även vara samlad lugn och är en bra lyssnare när människor behöver prata och hon ställer alltid upp oavsett. Jag ser också den henne, men det är inte jag. När jag är totalt tömd på energi och vilja att leva ser jag henne som om inga bekymmer fanns. Jag hatar henne för hon håller mig där ingen ser mig eller hör mina rop på hjälp. Och för varje gång jag umgås med människor eller är i sociala situationer tar hon all min kraft och ork. Hon tar min energi och jag har inte mycket kvar om ens något alls, men hon behöver den för att finnas och hon tar mer och mer varje gång.

    det känns som jag sitter i ett ändlöst mörker och ser mig och mitt liv som på en film som spelas upp. Många gånger har jag allvarliga funderingar på om något överhuvudtaget är på riktigt!?

    Min ”film” mitt liv och min situation tror jag beror på alla byggstenar som tilldelades mig när jag föddes och de jag fått att bygga med genom åren. De har inte vart den stabila sorten. Livet händer, men med en obefintlig grund att stå på och slag på slag så har jag aldrig hunnit rest mig upp och läkt. Jag vet inte heller vad det beror på att jag befinner mig där jag är i dag men detta är de jag tror iaf.

    Tack som lyssnar!

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
0