Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
0
  • som svar på: Förlåt mig
    Trådstartaren

    Vännen du måste lyssna på mig när jag säger att det finns så mycket att leva för även om du inte känner så nu! Jag vet såklart ingenting om din livssituation men tänk på dina vänner, din familj, dina dammrottor på vinden inte fan vet jag; tänk på hur du kan få se dem växa med dig! Jag vet inte hur gammal du är men som jag ser det så har du hela livet framför dig, och lita på mig, saker kommer att bli bättre. Jag förstår verkligen att akutpsyk känns som ett fruktansvärt alternativ men har du hört om en enda människa som har lagts in på akutpsyk och sedan tyckt att det var ett dåligt beslut? Jag har inte det iallafall. Så snälla, stanna. Om du inte för dig själv, för alla viktiga människor i ditt liv

     

    Min familj är liksom grunden till att jag mår som jag gör. Min familj vill helst se mig död. Det har jag hört x antal ggr..

    flertal tyvärr

     

    Jag har inga viktiga människor i mitt liv

    Trådstartaren

    Känner igen mig väldigt mycket i dig. Låter som du har haft en traumatisk barndom. Om dessa trauman är obearbetade måste terapeuten vara försiktig. Att endast sitta och berätta om dem i en terapi (särskilt från början) är sällan hjälpsamt. Du behöver först hjälp att kunna hantera och förstå dina känslor, förmåga att trösta dig själv, stärka din självkänsla, våga känna tillit till en annan människa etc. Reparera det som blivit skadat, snarare än att sitta och berätta om exakta händelser. Läs lite om komplex ptsd och begreppet stabilisering. Det skulle jag gissa på är är vad du behöver. Ta sedan upp det här med din terapeut, det är jätteviktigt, annars riskerar du bara att blir försämrad i ditt mående! Varm kram!

     

    Han är den första jag pratat med om allt som hänt efter att det hänt.

    Jag fick en flashback av ett av de värsta minnena jag har idag när jag pratade med honom. Han fattade ingenting.. jag bara frös, kändes som allt hände igen och igen och igen. Fast ja inte kunde ta mig ur det den här gången. Det har blivit värre, mycket värre..

    Trådstartaren

    Jag hör vad du säger. Känner du att det är skadad du är mer än sjuk så är det så givetvis. Det om att inte klara av beröring känner jag dock igen, det kan bli så av PTSD. Menar alltså sjuk som att må sämre i sin psykiska ohälsa. Och ”skadad” som i att det inte går att göra något åt, riktigt. Förstår att du inte orkar byta igen och börja om. Hoppas det lugnar ner sig och du får sova bättre. Också att du slipper uppleva så mycket flashbacks och annat otäckt. Tänker på dig <3

     

    vet ärligt inte, kan såklart vara så med.
    Har inte bra koll på vad ptsd är om jag ska vara ärlig. Alltså vad det innebär

    än så länge blir det bara värre, känns skit att bära på allt själv till torsdag (möte då) känns som jag måste va på vakt hela tiden

    Trådstartaren

    Jag förstår vad du menar, tror jag. Är du säker på att det är just skadad du är och inte sjuk? Tänker att det kan vara viktigt vilka ord man väljer här så man inte tillskriver sig själv något som gör att man får en sämre självbild, som inte riktigt stämmer, och därför mår sämre av det också? <3 När jag läser det du skriver får jag en uppfattning om att minnena skapar flera flashbacks, detaljer och därför mår du sämre? Det är att insjunkna i svårare traumareaktioner, men jag tänker inte att det är ett tecken på att vara mer skadad nödvändigtvis? Faktiskt inte alls. Sedan svårigheten att förmedla för psykologen hur man fungerar och vad terapin väcker hos en förstår jag också är oerhört svårt. Har inte heller riktigt klarat av det. Men att man som patient för varje gång framstår som mer deprimerad borde inte heller han se som någon positiv utveckling – trots ett par tillfällen. Samtidigt är sex tillfällen rätt mycket också? Tänker att det kan vara så himla lätt att tillskriva att det är patienten som är ”så svår”, istället för att kanske ifrågasätta om man skräddarsytt sin terapi optimalt efter just den personen? När jag började flagga för min psykolog att det var omöjligt att fortsätta på den linjen vi gjort i x-antal månader och jag fick mer extrema problem och bara blev sjukare och sjukare hela tiden minns jag att hon började prata om ”motstånd”, att det handlade om mig. I ren överlevnadsinstinkt tog jag tillslut upp hur jag uppfattat hela hennes terapi, tackade för mig och kom aldrig mer tillbaka. Då började jag också må betydligt bättre och lärde mig att aldrig mer öppna upp mig inför någon som inte förstår vad trauman på djupet är och hur man behandlar det. Tänker med andra ord att terapeuten du har behöver vara mer lyhörd inför dig? Det kan inte bara hänga på en själv att man ska förmedla saker, speciellt inte om man har tusen erfarenheter av att inte bli trodd eller tagen på allvar? Där andra tillskriver tillkortakommanden på en. Har du en bra terapeut kommer ni få en bättre relation ifall du berättar vad som sker mellan terapitillfällena? Jag hoppas han tar det tillfället och litar på tilliten i det samtalet.

    En kombo kan jag tro. Skadad av allt som hänt absolut. Så djupa sår att jag rycker till varje gång någon rör sig för snabbt mot mig. Fysisk närhet säger mitt psyke mig att det gör ont. Även om en kram inte ska göra ont.. även om en kram inte ska få en att rulla ihop i en boll och gråta. Så skadad är jag.

    Sjuk vet jag inte.

    Vet inte han tycker jag är svår att läsa. Han säger inte speciellt mycket om vad han tror. Han vet nog inte riktigt själv vad dessa möten ska bana ut i om jag förstått honom rätt. Just nu ger de mig bara dödslängtan.

    Jag är ganska kluven. Jag vet inte om jag vill fortsätta gå till honom men jag vill inte börja om igen. Jag orkar inte börja om igen

    Trådstartaren

    Hej, Blir förskräckt att du inte blir trodd eller att det skulle vara överdrifter. Låter jätteoroväckande att få det bemötandet. Känner också igen mig. Gick hos en terapeut i ett par månader som rev upp så mycket känslor och trauman i mig att det var ett heltidsarbete att ”sy ihop” mig själv mellan varje gång vi sågs. Jag mådde inte bättre. Jag mådde också mycket, mycket sämre av att bli påmind om allt och göra det ”färskt”. Tycker inte terapeuten verkade förstå heller hur pass mycket hos faktiskt väckte hos mig. Hade önskat hon tagit det betydligt lugnare och att man fått bestämma själv när man skulle väcka till liv massor av saker. Har du det problemet med psykologen också att denne inte är så himla insatt i t ex PTSD och därför inte har insikt i försiktigheten man måste ha för att inte retraumatisera? Kram

    Jag tror psykologen jag träffar inte riktigt är insatt i hur skadad jag är.

    Men jag tror även det kan vara mitt fel. Då varje gång jag träffar honom hunnit häfta ihop de blödande sår som åter börjar blöda. Men varje gång jag varit där är den tid jag lagt på att att svälja alla minnen som bortblåst. Det är som värre varje gång. Mer minnen kommer upp och jag drunknar igen..

    Men när jag kommer dit igen är det som jag hunnit få det att stanna i sin låda, så går det i en cirkel men varje gång tycker han jag framstår som mer deprimerad.

    Jag har bara haft 6st möten med honom så jag förstår att han inte vet hur jag fungerar eller hur jag verkligen mår. Men det tär så jävla hårt

     

    Trådstartaren

    Jag känner sjukt mycket med dig. Jag har varit i precis samma sits och jag vet hur det känns. Att gå dit river liksom upp gamla sår och man återupplever allt vilket gör att man går därifrån och mår sämre än någonsin. Man önskar att man aldrig lyft på locket till det där som man begravt. Du behöver veta att du inte är ensam, vi är flera som känt samma sak och det är skitsvårt och fruktansvärt tungt att bära. Jag tror du behöver börja i en annan ände än den du har börjat i. Du behöver börja med att berätta hur jobbigt det är för dig att ens börja berätta så att hen förstår hur jävla tungt det är. För det du gör nu är att du försöker berätta medan du fortfarande bär allt ensam. Du är jättestark men det är hos psykologen det är meningen att du ska få rum att vara svag också. Att inte bära allt själv. Psykologen är där för att hjälpa DIG. DU ska vinna på att gå dit. Du skriver att du inte litar på hen. VAD exakt är det du inte litar på? Jag förstår känslan av att inte lita på en person, särskilt någon random psykolog man får träffa. Men har du frågat dig själv exakt vad det är du inte litar på? Och när du vet vad det är du inte litar på, fråga dig själv om det är en rimlig rädsla. Om du anser att det fortfarande är en rimlig rädsla kanske du behöver gå till någon annan? Om inte annat har du gjort helt rätt som kom hit! Vilken situation du än kommer ifrån så finns psykologen där för att det ska bli lättare, inte tyngre. Du ska inte behöva gå därifrån och må sämre. Du kanske pushar dig själv för hårt? Du kan börja i den änden att det är jättetungt för dig att börja berätta. Förklara hur du känner när du går därifrån. Jag gick många år och kände som du . Det är jättesvårt att lita på någon annan och att öppna upp sig helt sådär. Låt det ta tid! Tänk på att du går dit för DIN skull, inte för psykologens skull. Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att dela allt ditt jobbiga med någon som kan hjälpa dig bära det. Du är stark som har burit det ända hit moch du är stark som försöker be om hjälp!

     

    Just att sitta där och berätta det jag kan komma ihåg och inte tryckt undan är i sig inte jobbigt. Jag har gjort det så många gånger att jag är så bedövad att det inte känns något. Men det är efter som allt kraschar. Har flashbacks och gråter i flera timmar. Sover inget, allt gör ont. Det känns som jag är tillbaka i det igen. detaljer ger jag honom inte, jag ger ingen det. Jag vet att de ser mig som galen isf.

    jag kan inte vara svag. Det är inslaget i min skalle sen barnsben att det inte är ok. Jag vet att det inte är ok..

    jag har aldrig vunnit på att träffa psykologer/kuratorer. De tror mig inte. De tror att den uppväxt jag har och erfarenhet av soc,psykologer,kuratorer,polis m.m. Är en överdrift. Att jag ljuger..

    på 4års tid träffade jag 10-15 psykologer/kuratorer. Jag träffade minst lika många kontaktpersoner från soc samtidigt. Ingen trodde mig. Jag sökte ju bara uppmärksamhet.. Polisen skickade hem mig med vetskap om dödshot.. soc med. Alla vill i grund se mig död. För det var vad de skickade hem mig till. Även om ja inte dog, dog delar av mig.

     

    jag vill bara slänga på locket igen.

    Svälja alla känslor, glömma alla minnen.

    det gör för ont..

    Ja men absolut, alla har sina sätt att hantera sina problem och sitt mående på. Du isolerade dig själv genom att inte söka hjälp direkt som jag uppfattade det och valde istället att söka hjälp via råd för en väns skull. Det är en briljant plan som jag nämnde och tycker du att det funkar för dig så skall du såklart fortsätta med det så. Jag tycker kanske du borde testa att kanske bara försöka öppna upp dig till någon du verkligen vet att du kan snacka med nästa gång när du mår dåligt eller känner en viss ångest över något, vet att du har din vana men det kan vara riktigt skönt ibland. Du äger ! glöm ALDRIG det! jag är ganska hård mot mig själv och har alltid varit i mina 18 år jag levt, men försöker att ändra på det för varje dag som går, mark my word! Im not a boy either, what am I? HAHAH du är alltså en tjej. Well inte för att jag kan ditt namn men ”tjej” tack för alla dina svar och alla dina fantastiska och underbara råd. Du är mycket mer än vad du tror! Mvh Mig <3!

     

    Så, först o främst ber ja om ursäkt att ja inte svarat.
    Livet tog en vändning ner i svarta hålet igen som jag inte ville ta. Och jag ber om ursäkt om jag inte låter någe vidare positiv men det är för jag i nuläget inte är det.

    Att söka hjälp för någon annan var min enda väg till någon form av hjälp. Det var det eller ingen hjälp alls och nej det funkar inte toppen bra men det beror mer på den komplicerade situation jag är i och inte själva ”planen”.

    Tyvärr är det inte möjligt även om ja skulle vilja. Då jag utsätter mig själv för fara om jag skulle söka hjälp för mig.

    130% säkerhet att jag skulle bli inlagd om jag var ärlig. Då de självmordstankar/drömmar och planer jag för tillfället har är för grova.

    Och förmodligen skulle polis och en utredning av brott uppdagas igen. För tillfället har jag knappt energi till att andas så att gå igenom en hel sån process är inte något jag orkar.

    Nog om mig.

    Hur går det för dig?

    Känns det någe bättre?
    har du hittat något som funkar för dig?

    Haha precis och du med då 😉

    Med vänlig hälsning, E

    ja att planera kanske är en bra idé ändå, jag förstår vad du menar med att kanske inte göra de på natten elle kvällen då jag övertänker konstant… det är kul att höra att du kämpar och det skall du ha cred för osså! Glöm inte att du är toppen på ditt sätt precis som du är. jag försöker att hålla mig ifrån dåliga situationer och inte att ta till dåliga medel eller saker för att känna en tillfredsställande känsla som jag vet påverkar mig negativt i längden men ibland kan my Dumb ass Brain inte fatta de riktigt. Det är riktigt smart att du är lite sån ful smart och när du ska fråga så frågar du om en vän så att säga kanske borde ta till det själv… tack för att du svarade verkligen uppskattar dig, din positiva energi och hur du resonerar kring grejer verkligen , du är en riktig bra person inuti tror jag , känner ju ej dig men du fattar. Är du tjej eller kille om jag får fråga? Jag skall försöka fokusera på mig själv och ingen annan, det är smart och flera har sagt det i flera år men de funkar inte med att några säger de ibland måste höra detta ett par gånger ofta hahahah!! Yes imma be a badass Och du med för din egen skull! ❤️😊🙏🏽 Mvh Mig

     

    kul du uppfattar mig som positiv satt och funderade igår om jag numera har för få spärrar och var föör ärlig av mig hehe 😂

    det är något du bör ha cred för med! Att söka dig hit o söka stöd är stort gjort!

    jo men det är klart det händer att man blir irrationell. Försök bara inte va så hård mot dig själv när det väl händer för det kommer med stor sannolikhet hända någon gång igen vare sig om det är imorgon eller om 10 år.

    ja jo jag har alltid känt mig som en börda (barndoms trauma osv osv) därav alltid svalt alla känslor och aldrig sökt den hjälp jag hade behövt, nekat mig själv stöd av andra för truaman etsats sig fast så hårt att ja inte kunde släppa in någon. Så min sätt att gå runt problemet att söka hjälp till mig själv blev att prata om en ”vän”. För oavsett vad det handlade om var det aldrig någon som dömde mig eller såg mig annorlunda för såklart visste de ju inte att det egentligen var mig jag pratade om.

    du borde absolut testa det om du känner att du vill ha råd från någon och inte vill att de ska veta att det handlar om dig! 🙂

    Tack verkligen det är fint sagt av dig!

    jag tror absolut du har hjärtat på rätt ställe men inte personer omkring dig som ser det. O vet du va fack dom. De förtjänar inte dig. Du förtjänar bättre.

    mja det spelar ingen roll hur många gånger andra säger det till dig, det handlar mer om att du själv behöver komma till den insikten och känna att du vill förändra ditt mönster. För allt börjar med dig, du är den som håller i bollen så det är upp till dig när du tänker slå ditt slag 🙂

    i’m not a boy, what am I? 😉

    som svar på: Mörkret kramar mig

    För andra gången i mitt liv faller jag ner i depressionens mörker. Denna gång verkar jag bli sjukare än förra gången. Jag bara ligger, ligger och känner tomheten. Den blir starkare för varje dag. Åh denna hjärndimma.. Jag har alltid försökt vara den där tjejen som är duktig, ansvarsfull med ambitioner och mål. Gång på gång misslyckas jag. Varje gång blir fallet hårdare. Det blir mörkt.. Samhället och familjens förväntningar kväver mig och ärligt talat så är jag väldigt trött på att försöka upprätthålla nån form av standardliv. Ensamheten har jag välkomnat, inte ska väl världen behöva se mitt mörker? Mörkret <3 mig

    jag var på väg att skriva så som du säkert förväntade dig ”så ledsen att du trillat tillbaka men du kommer klara det” och allt sånt vanligt svammel men jag vet av egen erfarenhet att det inte hjälper och du säkert är van vid att höra det.
    Men mörkret kramar oss alla.
    Slopa alla de förväntningar folk har på dig, ta ett steg tillbaka reflektera över vad du själv vill.
    Min bara ligga och må skit period börjar äntligen lätta lite. Jag tar mig ur sängen vissa dagar vilket är extremt för mig.
    Ursäkta mina ord, men fuck dom förväntningarna. Ta en den där bollen av förväntningar och tänd eld på skiten. (Inte bokstavligt talat va) tänd inte eld på något om det inte är ett doftljus 😉

    Sätt lööööjligt låga mål. Mål som du vet du orkar och något du hoppas orka. Bocka av målen varje dag. Jag gör det. Det stärker mig millimeter för varje dag. Känns som jag har en mening igen. Känns som jag klarar av något. Och jävlar va skönt det är att känna att man inte misslyckas. Att i slutet av veckan räkna mina bockar på de mål jag klarat, att det är mer än ett gör mig jävligt stolt. Det kanske vore något för dig? Som en reboot? Sätta dina egna mål och dina egna förväntningar. Bygg en mur för andras förväntningar och låt de bara studsa.
    Ta promenader, inte nödvändigt vis ”jag älskar att halvt springa” gå, utan strosa omkring lyssna på din favorit musik (helst inte depp de får dig inte på bättre tankar)

    En del av dig verkar ha gett upp ja, men jag ser fortfarande en låga brinna inom dig. En liten låga som fortfarande kämpar. En låga som vill ha en knuff i rätt riktning.

    i en fiktiv värld där du kunde ha vilka förutsättningar du än vill att göra precis det du vill , vad skulle du vilja göra med ditt liv? Vad ser du?

    Mörkret <3 alla

    Ju hårdare du försöker att gömma mörkret ju mer kommer det trycka på och vilja upp till ytan. Tillåt dig själv att känna. Låt känslorna komma skrik ut de, vad du än känner (ej destruktivt) som lättar det trycket är bra. För mig känns det så mycket lättare efter det. Kunna andas lättare sortera mina känslor igen lite distanserad från kaoset gör att jag kan sortera lättare. Men låt dig också känna de känslor som du har. Känslor är inte något du alltid måste göra något aktivt åt. Ibland får de bara finnas där också.
    Vad du än gör, släck inte lågan. Värna om den som om det vore någon du håller kärt.

    Tack för ditt svar, grejen är den att perfektion i någons ögon är så viktigt för mig då jag känner att jag vill vara alla till lags. Jag vet att detta är omöjligt för att de alltid kommer att finnas folk som inte gillar mig men det är en jobbig känsla att känna konstant, beklagar över ditt mående men riktigt jävla fantastiskt att du sätter upp små mål för dig själv i vardagen för att kunna klara av de du vill. Jag menar det är ganska smart om man tänker efter att sätta upp små, logiska mål som tar sig igenom vardagen. skola och de jag studerar funkar bra men det är bara stressigt som fan nu sista året sen att jag är en övertänkare på de hjälper inte heller, övertänker allt, minsta lilla detalj i mitt liv och de är så störigt men kan inte ändra på det. Jag tränar eller gymmar ganska ofta, älskar det, tänker inte så mycket på allt det andra då, jag är motiverad i livet till en viss del i alla fall att klara av vissa grejer medans jag har dessa messed up tankar om självmord… hoppa allt funkar för dig numera, återigen oerhört tacksam för ditt fina svar. ska ta mig an dina tips och råd, mvh Mig 😀

     

    absolut förstår precis den känslan. Men du måste typ bryta det mönstret du har för det blir en ond spiral. Ett tips försök vända tanken av att vara perfekt för andra, eller andra till lags. För du har ju insikten att se att det är omöjligt för alla och slösar enbart din energi. Om och när du väl får de tankarna, stanna upp och ta ett andetag. Om formulera den frågan till hur är jag mig själv till lags? Vad kan jag göra som jag vet får mig må bättre? Sen lovar ja dig inte att det hjälper varje gång eller ens någon det är från person till person. Börja med att va dig själv till lags och försök bryt spiralen.
    jag är inte en omtyckt filur jag heller men så länge jag är i peace med min egen själ så är det ingen fara. Sätt dig själv som högsta prioritet. Oavsett vad den där lilla djävulen på din axel säger. Du kan du med!💕

    Men nej jag klarar inte det jag vill, jag vill gå till skolan 100% men jag tar mig dit kanske 30% per vecka. Men så länge den siffran är högre än 0 är jag jävligt stolt. Du borde också va jävligt stolt över dig själv det är jag!

    jag använder mig av en kalender där jag skriver upp mina dags mål istället för att sätta en stress över att behöva komma ihåg mina mål. Jag skriver det ofta kvällen innan (rekommenderar inte att börja med att skriva det på kvällarna det kan bli en trigger för övertänkandet) eller på morgonen och går igenom de på kvällen. Bockar av de mål jag nått. De dagar ja inte når några brukar jag ta mig en kopp chai te😂 får mig alltid på bättre humör och bockar av någon film från en lista jag vill se igenom. Men det är inte en dans på rosor vissa dagar suger också. Det är tufft men kan jag kan du!

    jag övertänker extremt. Jo jag tror du visst kan ändra på det. om och när du inser att du övertänker bryt mönstret. Ta ett andetag, en promenad, en kopp kaffe va vet jag. Lägg upp en plan för din nästa träning? Något som bryter de tankar du har. Ta en dusch, lyssna på musik eller gör en lista av filmer du vill se. Vad än som funkar för dig.

    De tankarna kryper in hos mig med. Fler gånger än jag önskar. Men försöker hålla mig positiv vända på den tanken som triggat mig till att leta en lösning med mig vid liv. Går det inte tar jag oftast hjälp av någon i min närhet, men brukar vara lite ful smart och säga att jag behöver råd för att hjälpa en gammal vän som känner så. Fast jag egentligen pratar om mig själv. Brukar känna mig som mindre av en börda när det inte är ”mig” det handlar om.

    och ja fyyyy jag diggar det inte heller. Usch för sista året, bygger massa prov och inlämningar på hög för tillfället 😂 men det ligger i min planering så bit för bit lååååångsamt så minskar den lite. 😉 hang in there, rasie your head and walk like a badass 🤪

    Nyfiken fråga, vad får dig att sträva efter denna perfektion?

    jag menar varför inte sträva efter att stärka dig själv istället? Vad du själv tycker är så mycket viktigare än andra. Jag skulle döda för att må bra och känna mig riktigt jäkla bra i mig själv. Jag beundrar de människor som gör det.
    Jag är 19 och allt jag någonsin sett när jag sett mig själv i spegeln är också ett misstag, någon som aldrig kommer vara bra nog. Men för vem? Vem behöver jag va bra nog för?
    desto mer du gömmer dina känslor desto mer kommer de trycka på och vilja ut. Låt de vara det är så jäkla skönt att bara låta sig känna allt ibland. Få känna som att man släpper alla känslor fria och kunna ta ett nytt lätt andetag och börja sortera alla känslor.

    Jag hanterar känslor jag förtryckt hela mitt liv än idag. Varje dag har varit en utmaning för mig med. Det är det fortfarande. Vissa dagar tar jag mig inte ur sängen men vet du vad, det är okej. Ibland behöver man inte orka ta sig ur sängen heller. Ibland behöver man få andas. Sätt löjligt och jag menar löjligt låga mål för dig själv, vad du vill orka nästa dag. Mitt mål idag var att ta mig ur sängen för att duscha, det tog 6timmar men jag gjorde det. Och jag måste säga att det kändes bra att orka det. Att nå målet ja satt. Tillslut så höjer det ens självkänsla, extremt sakta ja men hellre det än inte alls.

    angående socialt liv. Jag är likadan, hade det inte varit för skolan hade jag inte pratat med någon om dagarna.
    Kanske hitta något forum att diskutera saker med andra underlättar? Angående det du pluggar kanske? Något som du känner att du är bra på?

    När det är som värst brukar jag gå på promenader.
    Dunka den musik som du är i mood för, gå ut och gå. Jag går inte fort om du tror det, jag går och strosar mig fram men det underlättar. På somrarna brukar ja lägga mig på en filt i någon park, ensam som en galen människa men fuck it vem bryr sig om 100år? Lyssna på musik och bara andas.

    kanske vore något för dig, eller någon sport att uttrycka känslorna dina i?

    slutsats av mitt svammel, försök stanna upp och andas ibland, känn allt du känner. Känslor är inte alltid något man måste göra något åt. De får bara finnas också.

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver, än oroar jag mig inte inför min bal men tanken på att det börjar bli sommar och varmt oroar mig..

    från att ha läst det som skrivit förstår jag att du valt att köra på även om det skrämmer dig. En tanke som slog mig var att kanske välja att dra fokus till annat?

    Jag skaffade nyligen min första tatuering, det var inte så genomtänkt men den sitter på den arm jag är värst på. Ingen vet om mitt självskadebeteende och jag hamnade i en konflikt med mig själv. Jag var så stolt över min tatuering men jag vågade inte viss den pågrund av mitt självskadebeteende. För att det inte skulle hamna i fokus så (som för mig inte sker ofta alls) så tog jag på mig några armband och smycken för att bryta fokuset från just det. Jag tänker att du kanske kan göra liknande? Istället för att täcka över och kanske känna dig lite starkare? 🙂

    starkt av dig att vara ren i 2 veckor!!!! Har inte klarat mig i 24h än på 4 år..

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
0