Skapade svar

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Tack för svar.

    Det gör jag nu….berättar. Men det var definitivt problematiskt när jag först behövde hjälp av vården. För redan frågeformulären antydde på något sätt att jag inte skulle få någon hjälp efter som jag trots allt inte ville dö och då följaktligen inte mådde nog dåligt. Nu har jag i efterhand förstått att det mer var hur jag kände och tolkade det. Men det kan bli fel när man använder fyrkantiga tester, även fast jag förstår att vården behöver värdera det på det sättet (har själv jobbat i vården). Kan dock tänka mig att fler än jag får den känslan framför allt i en så utsatt situation som man är i när man söker hjälp för något så personligt av helt främmande människor.

    som svar på: "Vem bryr sig"
    Trådstartaren

    Tack för svar. 🙂

    som svar på: Jag börjar ge upp

    Först, låter jobbigt men bra att du väljer att inte ge upp.

    Själv tvingar jag mig till att göra något som jag vet att jag normalt tycker om i mitt fall är det musik men det kan egentligen vara precis vad som helst tändsticka-tavlor kanske eller vad vet jag. Grunden är att man gör just det som man vet att man gillar även fast man just nu inte vill någonting över huvud taget. För när man väl börjar med det så brukar det kännas mycket bättre vist det håller kanske inte i sig men det ger en lite styrka för att man ser att man faktisk kan göra något som är lustfyllt. Är det lätt? Nä inte ett dugg. Men vad är alternativet? Att inte göra något förlänger bara känslan av att inte vilja någonting och i den känslan vill man inte vara. Så för sök att hitta något litet som du kan göra. För det man gör många gånger är att man försöker lösa de stor frågorna men missar att för att det ska vara möjligt så måste man fixa de små först. Gjort det själv hela tiden förut in an jag förstod att för att jag över huvudlaget ska orka det svåra så måste jag orka det jag finner lustfyllt för det är ur det jag finner styrkan till det jobbiga. Lyckas jag alltid? Nä såklart inte men jag jobbar som fan på det och där någon stans börjar det.

    Bara några tankar från mig.

    Hoppas du hittar din väg framåt.

    Min grej jag gör när det känns hopplöst är att tvinga mig själv till att gör saker jag vet att jag gillar. För om jag lyckas genomföra dem så får jag en liten spark i rätt riktning.

    Hur menar jag nu då? Ett exempel från mig själv jag håller just nu på med tecknade filmer till mina låtar å jag orkar verkligen inte med att göra dem. Det tar flera timmar för mig att överhuvud taget öppna programmet för att kunna göra det. Men när jag väl lyckas så får jag en liten kick för att jag lyckades. Å den lilla kicken ger lite energi som jag kan använda till annat som jag inte orkar göra. Går det fort? Nä inte alls det tar en jävla tid men det gör att jag inte stannar totalt.

    Så försök hitta din grej som du vet att du gillar å börja där för om du lyckas med det så berättar det för dig själv att du kan och att veta att man kan ger hopp.

    Bara några tankar från mig hoppas du hittar din väg ur din situation.

    Det kan vara problematisk det där med vem som vet vad och varför. I mitt fall hade jag nog tur (om man nu ska kalla de tur) för jag kraschade så uppenbart. Jag fick panikattacker några gånger på jobbet, å står man i en kassa som jag gjorde första gången så går det inte att dölja. Så när man ringer till en ansvarig å säger ”jag tror jag håller på att dö här, och jag behöver bli avbytt”. Då har man inte så mycket val mer än att vara ärlig om vad som har hänt. Så efter det bestämde jag mig ganska snabbt att jag läger alla kort på bordet så får det bära eller brista. Troligtvis har det påverkat saker negativt i vissa aspekter men mestadels så tycker jag det har underlättat för mig. Det går liksom inte att vända tillbaka till att vara mig innan kraschen glad och sorg fri (inte riktigt sant men jag tror att många såg mig så=. Men det kanske är lättare för mig som har haft grav migrän från jag var 5 så där. Så jag har alltid behövt förklara varför jag är försvunnen från jobbet då och då så jag ser inte egentligen att det är någon skillnad på psykisk sjukdom även fast jag vet att jag troligtvis är ovanlig som inte känner skam över att må dåligt ibland. Men igen jag har inte egentligen kunnat väja om jag ska berätta så jag vet inte så mycket om att behöva ta första steget att berätta om det man försökt dolt. Men grejen är att för mig känns det så mycket enklare för jag har både vänner och bekanta som jag kan vända mig till om det är så. Nu är det så klart inge solskens saga, jag tvivlar, jag gömmer mig bakom clown mask å berättar inte alltid hur jag mår. Men det är ändå så mycket lättare de dagar jag behöver mer för då finns det människor som förstår behöver inte berätta hela historien igen för det orkar man absolut inte om man inte orkar med sig själv.
    Bara några tankar om ämnet.
    Lev väl

    som svar på: Ångest

    Ångest för mig är som en grå våt filt som läger sig över allt å färgar allting grått. Och är något som gör mig irriterad på allt. Försöker alltid backa lite å andans/meditera när det blir för mycket försöker sedan se på det utifrån för att få ett nytt perspektiv. För oftast så ser man när man gör så att det inte var något att få ångest över, men när man är mitt i de så känner man bara.
    Sen har jag problemet att jag oftast är speedad samtidigt. jag brukar säga att min hjärna har 15 eller mer flikar öppna som i en webbläsare å jag bara måste hålla koll på alla. Händer det då mycket saker samtidigt som jag inte riktigt får koll på, så blir jag stressad för det. Vilket inte gör saken bättre. I grunden ger situationer där jag inte har kontroll ångest vilket är ganska ofta med tanke på hur livet fungerar.

    Lev väl

    som svar på: ensam

    Ensamhet är ganska konstigt egentligen. Ibland vill man inget hellre än att just vara ensam, å vissa gånger så känns det som att ensamheten gnager sönder själen. Å det blir otroligt svårt för vännerna runt omkring att veta vilken ensamhet man har i dag. Ena stunden stöter man bort sina vänner andra skriker hela kroppen kom håll min hand, krama mig, se mig för i dag behöver jag synas å känna att ni bryr er om mig även när jag är så här. Men grejen är att oftast finns det någon där. Själv hade jag en vän jag bara känner genom nätet som följde mig hela dag när jag gick gråtande, frustrerad, arg och ledsen om vartannat mellan olika vård ställen i stan den dag jag kraschade. Personen fans på Skype hela dagen och skickade uppmuntrade ord när jag inte trodde jag skulle klara dagen, å han hängde kvar tills han visste att jag var säker. Så oftast är man inte så ensam som man tror.
    Ofta finns det personer där som bryr sig mer än vad man tror.
    Så ge inte upp.

    åååh tack 🙂

    som svar på: Jobbigt utan orsak

    Känner igen mig där.

    Oftast så är det nog dock en orsak eller mer rätt massor med små saker som till slut strular till det för en. Och semestrar e jobbiga på det viset efter som man själv ofta sätter press på sig att gör allt det där man inte hunnit när man jobbade, å mitt i allt det ska man vara glad, få något att berätta när alla frågar om man har haft semester osv. Så egentligen så är det inte så konstigt att man blir låg på semestern. Å det tröttsamma är att allt det här vet man men skallen skriker i varje fall negativa tankar på en. Blir lite trött bara av att skriva det här

    som svar på: När man inte vill leva

    Vad gör man när allt är totalt nattsvart? När man inte vill nåt annat än att få dö, även om skuldkänslorna för att man känner så äter upp en? Vad gör man när man har testat allt och inte orkar mer? Vad gör man när man inte längre har nån alls att prata med?

    Hej

    Känner igen situationen å vist här kommer klyschan kämpa på, det blir bättre.
    Men grejen är att det är det vi alltid behöver göra.
    men fan vad det suger att om och om igen starta om sig själv.

    Sen känner jag igen den eviga upprepningen av sin historia innan personen framför en förstår vad man behöver blir totalt frustrerande. Å e man som jag duktig på att bära clown masken å se ut som att allt e bra så är det ingen som tror att man är trasig. Så vad gör man man kämpar på en gång till, berättar sin historia ännu en gång. För någonstans där framför en finns det som gör att det vänder upp igen.

    Lätt nä inte ett dugg

    Vet inte om något av detta är till någon nytta alls
    men hoppas du hittar din väg fram och att mörkret släpper sitt grepp om dig

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0