Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 51 totalt)
0
  • som svar till: Jag vill skiljas
    Trådstartaren

    Jag tror inte att min man skulle gå med på att byta jobb. Vet inte vad jag egentligen vill, har aldrig haft något jobb utan varit mammaledig under många år. Vi bor ganska avsides och när jag var yngre var det min dröm att ha en egen gård med djur och naturen runtomkring. Nu känns det mest ensamt och stressigt. Det blir mycket skjutsande frammoch tillbaka och jag hinner inte riktigt känna efter hur jag mår. Min äldsta dotter har en del problem i skolan och ena sonen ska utredas för dyslexi så det är väldigt mycket just nu.

    Mitt ex som är pappa till mina äldsta barn finns inte längre med i bilden så nu bir alla barnen här på heltid. Har tröttnat på att prata med min man eftersom vi aldrig kommer fram till någon lösning. Det blir bättre ett tag men sedan är det samma sak igen. Kan inte påstå att jag saknar egentid, jag trivs bäst när jag är tillsammans med mina barn men som det är nu känner jag mig mest tröttnoch irriterad. Är rädd att det är kört och att det inte finns något mer att göra. Innerst inne vill jag att vi ska fortsätta tillsammans men inte som det är nu.

    som svar till: Skilsmässa nära

    När jag separerade såg jag det som ett oerhört misslyckande, det tog lång tid att acceptera att det inte blev som jag hade önskat. Det var otrohet inblandat och jag mådde väldigt dåligt av allt runtomkring. Mina föräldrar har varit gifta i många år så jag hade ingen erfarenhet av skilda föräldrar eller att leva i bonusfamilj så det var tufft att inse att det var så det skulle bli. Det är inte lätt att försöka hitta nya sätt att hantera saker på när det är mycket känslor som dyker upp. Jag tror på att prata om hur man känner, det har hjälpt mig mycket. Låt det ta tid, det är svårt att skiljas och du måste få må precis som du gör.

    Nu blev det här kanske lite rörigt men jag hoppas du förstår hur jag menar. Jag vet hur turbulent det kan vara.

    Fråga dig själv om han är rätt person för dig att leva med? Det låter som han försöker skylla ifrån och belasta dig genom att mena att du är en börda som inte klarar av att bidra lika mycket ekonomiskt. Jag skulle aldrig välja att vara tillsammans med en person som ser ner på mig, när man mår psykiskt dåligt är det tufft ändå och det är oerhört viktigt med stöd från omgivningen. Det är hans problem om han upplever att din situation står iväg för hans drömmer men  jag undrar hur det påverkar dig? Du kommer inte att bli lycklig om relationen fortsätter på det här sättet. Det är faktiskt väldigt respektlöst det han håller på med.

    Vad är viktigast för er, att ni har varandra eller att ni har en viss materiell standard? Du är inte mindre värd för att du inte jobbar heltid, låt inte honom trycka ner dig. Om det tar slut av ekonomiska skäl så är ni inte menade för varandra. Är man tillsammans ska man stötta och hjälpa varandra, känner du att ni gör det?

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Usch vad jag känner mig trött. Orkar knappt fundera över hur jag ska klara av allt det här. Det börjar med ett problem och sedan bara fortsätter det. Varför ska det alltid vara så? Kan man aldrig få känna sig nöjd och tillfreds?

    Tycker att du ska vända dig till psykakuten. Där kan du få hjälp från människor IRL istället för att skriva här när det ändå inte hjälper. Helt meningslöst kan det ju inte vara, då hade du ju struntat i att starta en tråd. Fråga dig själv om du är mottaglig eller om du är för låst i dina tankar och din uppgivenhet?

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Tidigare drack jag för mycket och flydde in i tillfälliga relationer, har även haft spelmissbruk. Det är olika beroenden som avlöser varandra, har varit sötsaker och shopping den senaste tiden. Det är inte alltid jag känner mig motiverad att sluta även om det får negativa konsekvenser. Det är konstigt det där,jag vet att det man håller på med är fel och dåligt, ändå väljer jag att fortsätta.

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Nej, det är absolut inte bara hormoner det handlar om. Däremot blir det värre när jag inte kan hantera detta. Jag började på allvar må dåligt när jag gick på mellanstadiet och sedan dess har jag funnits inom psykiatrin. Har en psykologkontakt sedan flera år. Det här är inget nytt för mig, därför vet jag också att det blir bättre. Just nu är det jobbigt men det vänder alltid även om det kan ta tid. Att jag har problem med olika beroenden är inget som direkt kommer fram eftersom jag är bra på att dölja vad jag egentligen håller på med. Det finns så mycket skam kopplat till detta och jag har blivit så van vid olika saker att jag knappt bryr mig.

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Jag är väl förhållandevis ung men jag mår dåligt över att jag slösat bort så mycket av min tid på destruktiva saker. Har haft en mängd beroenden genom åren men aldrig fått någon bra hjälp för detta. Har jobbat mycket med min självkänsla på egen hand men just nu är jag i en svacka där jag styrs av mina hormoner vilket gör att jag får svårt att hantera mina känslor och mitt humör.

    Känner att jag har otroliga krav från omgivningen, att jag har en stor familj är något jag valt själv och det trivs jag verkligen med men det är så mycket med andra saker som händer. Är lite splittrad men jag läser det du skriver.

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Det stämmer inte att det är upp till var och en om man vill jobba. Hade jag fått välja hade jag också haft ett arbete och tjänat mina egna pengar och gjort rätt för mig men nu står mitt psykiska mående i vägen för detta. Det är inte bara att jag själv känner att det inte fungerar av olika anledningar utan det är också att andra inte accepterar mig ute på en arbetsplats, där blir det så tydligt att jag har stora svårigheter men nu när jag har sjukersättning på heltid märks det inte på samma sätt.

    Många förstår inte heller skillnaden mellan att klara av att jobba och orka ta hand om sin familj men för mig är det två helt olika saker som inte går att jämföra med varandra. Hade jag haft ett arbete, vilket det än hade varit, så min ork aldrig räckt till för att kunna ta hand om hemmet och barnen. Får också höra kommentarer om att jag ser glad ut, skrattar mycket, är mån om mitt yttre, är duktig på så mycket osv. och det är ju roligt men det förändrar inte min arbetsförmåga. Många gånger skrattar jag för att jag är nervös och stressad, ett av mina intressen är skönhetsvård och det känns viktigt att hitta saker att kunna må bra av. Man vet till slut inte vad man ska göra.

    Har verkligen inga bra råd att ge just nu då jag själv känner mig besviken och en aning missnöjd. Det blir så ofta moment 22 av olika saker men du får ändå försöka tänka att du trots allt jobbar deltid, det är ju något att vara stolt över. Du har ett jobb, alltså bidrar du till samhället. Sedan kan man ju alltid göra mer och bättre men ska tänka så blir man ju deprimerad.

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Det liv jag vill leva är inte ekonomiskt möjligt det är mitt största problem.Vill bo mer avskilt i hus och vantrivs i hyreshus med alla störande ljud, dåligt underhåll och rökande grannar.Jag mår jättedåligt av det, får ingen ro. Varken jag eller killen har råd med att köpa ett hem tillsammans.Det är jättetråkigt. Förr kunde man ju det, min mamma var hemmafru och ändå hade de råd. Men det var då det.Ekonomin är det som mest gör att vårat förhållande kärvar..Jag vet att jag inte kommer orka jobba mer än max deltid om ens det…För mig är det oxå viktigt att killen förstår psykisk sjukdom. Min kille är de enda som har fattar det eftersom han mår dåligt själv.Mina andra relationer har inte hållit för de har haft högre krav på mig. För honom är trygghet jätteviktigt för att orka.Samma sak för mig. Jag kände senast i går att jag bara ville ge upp. kommer aldrig få leva ett liv jag trivs med.Ingen terapeut kan hjälpa mig med det. Det är tråkigt men sant.Tack för att du bryr dig. Jag läser allt du skriver.

    Har du tagit reda på om det finns någon hjälp du kan få med att ordna annat boende? Det påverkar ens psykiska mående väldigt mycket om man vantrivs där man bor. Därför är det en jätteviktig del av livet för att andra saker ska kunna fungera.

    För mig är den en förutsättning att den jag är tillsammans med förstår min sitaution och problematik. Det kan låta bra med någon som lever ett ordnat liv men i en relation ska ju båda kunna ge varandra något och båda ska välja varandra. Jag kan inte leva med någon som ställer krav på mig som jag inte kan uppnå. Många har ju tyvärr fördomar om psykisk ohälsa, det är så många gånger jag fått höra att jag är lat, negativ, ointresserad, har fel inställning, inte vill jobba utan istället leva ett enkelt och bekvämt liv. Det är så skrattretande för de förstår verkligen inte hur otroligt svårt och krävande det är att leva med psykisk ohälsa varje dag år efter år, det tar enormt mycket energi och skapar även känslor av bitterhet, avundsjuka och uppgivenhet. Det blir helt enkelt för mycket att både få ihop vardagen och samtidigt försvara sig mot alla som inte vill förstå vad det handlar om. Därför har jag slutat ta åt mig av deras kommentarer. Om de blir provocerade av att jag lever på sjukersättning och inte bidrar till samhället så är det deras problem. Jag har inte valt att må dåligt, det är inget jag hittar på för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att andra ska tycka synd om mig. Att även bli drabbad ekonomiskt gör ju inte saken bättre. I dagens komplicerade samhälle är det väldigt jobbigt att må dåligt, att inte passa in.

    som svar till: Dagliga gråtattacker

    Jag kan bara prata utifrån mig själv och min situation men jag och min man mår båda psykiskt dåligt. Han har ingen möjlighet att försörja mig eftersom han befinner sig i samma situation. Det är viktigt för mig också att kunna betala och göra rätt för sig. Känner mig väldigt självständig men eftersom vi har samma erfarenhet av psykisk ohälsa förstår vi varandra på ett annat sätt, det blir en balans mellan oss där ingen blir ekonomiskt beroende.

    Var och en måste själv hitta det man mår bra av. Jag trivs med att vara ”hemmafru” och ta hand om barnen samtidigt som jag behöver den sociala biten med andra vuxna. Fråga dig själv vad du skulle må bra av? Hur vill du att ditt liv ska se? Vilken hjälp kan du få utanför psykiatrin?

    Jag blir väldigt berörd av det du skriver, annars hade jag inte brytt mig om att svara överhuvudtaget.

    Jag accepterar mina begränsningar och gör det bästa jag kan utiftån mina egna förutsättningar. Jämför mig aldrig med andra och tillåter mig själv att vara svag och känna precis som jag gör. Jag väljer att fokusera på det som är bra i livet, är tacksam över det jag har, ser till att ta hand om mig själv, är förlåtande och omger mig med människor som förstår min situation.

    Det finns massor med saker att ta till men det är också viktigt att komma att bra självkänsla är en färskvara och något man måste jobba aktivt med. För mig handlar det mycket om att acceptera att saker och ting är på ett visst sätt även om det inte alltid är så som jag skulle önska. Att kämpa emot sig själv och sätta orealistiska mål är meningslöst och gör bara att du sjunker ännu djupare. Att prata med andra som känner på samma sätt kan också hjälpa.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 51 totalt)
0