Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0
  • som svar på: Totalt ensamhet

    För mig kan sommaren faktiskt vara jobbigare än vintern. Det finns en enorm press, upplever jag, kring att ha det så bra och harmoniskt. men en tanke som faktiskt hjälper för mig – det låter hemskt, jag vet – men det är känslan av att folk nog inte alla är så himla lyckliga som de vill ge sken av. livet är säkert okej för de flesta, men det finns ju massa människor inomhus och på andra håll som man inte ser. och folk håller uppe en glad fasad. jag tycker inte att det är konstigt eller sorgligt i sig. tvärtom, livet måste få vara halvdant, lite grått. det är därför jag älskar regn och dåligt väder. då kan jag slappna av. (ibland har jag till och med lyssnat på ljudet av regn och åska i hörlurarna för att slappna av. det hjälper oväntat väl.)

    det är skitbra att du tar promenader, tror jag. skillnaden för mig på att vara ute och att sitta hemma är i alla fall stor. kan du ta med dig en bok och slå dig ned någonstans, där det inte är så mycket ruljans på ”happy people” överallt, utan lite lugnare?

    det finns massa sköna människor som känner sig ensamma – målet är att hitta dem! jag har fått flera kompisar i olika Facebook-grupper, så som Heja Livet, Street gäris, Honey and the bees osv. Framför allt heja livet, där finns det en hel sida för folk som söker någon att hänga med på olika håll. den är mest till för tjejer dock, vet inte ditt kön. (men det finns andra jättebra sidor för snubbar också. Och om man är kille kan man bolla livet på Killfrågor och andra initiativ som MÄN har. Kika på deras sidor i så fall!)

    jag har också varit väldigt ensam. idag har jag fler bekanta än jag har tid med, och några nära vänner. knepet var att ta hand om mig själv väl nog att orka framåt. att prova lite olika sätt att träffa folk. det tar tid. men hux flux hittar man någon kul. och sedan har den en kompis… och så fortsätter det.

    Hang in there!

     

     

    Hej. Det låter som att du är i en kämpig situation. Men att du vill orka vidare för dina barn. Det är fint, tycker jag.

    Har du någon bra kontakt i vården? Är du nöjd med din medicin? Oavsett låter det som att det skulle kunna vara skönt med en samtalskontakt, om det vore möjligt. När jag mådde dåligt var det den som framför allt hjälpte, vid sidan av medicinen. Åt inte benzo, bara antidepp. Så fort jag slarvade med medicinen mådde jag sämre, och det var jobbigt att jag definitivt mådde sämre först. Men efter ett tag blev det lite balanserat. Jag fick också prova ett par olika sorters antidepp innan vi hittade en som funkade.

    idag mår jag bättre. En viktig del var att ”förlåta” mig själv. Att säga till mig själv att det är okej att det är svårt, och att det inte känns meningsfullt att leva. att jag vill försöka leva ändå.

    dålig ekonomi bidrar helt klart till att man mår dåligt. svårt att få livet att funka när man alltid måste oroa sig för pengar!

    En grej som hjälpt för mig är KBT. är du intresserad av någon sorts terapi av det slaget? Kan du be din vårdcentral/vårdkontakt om det? Ställ krav! Jag tror på dig!

    som svar på: Skamsen med ärr

    Nej, verkligen. Kanske måste du ändå höra av dig igen. Det finns klåpare i vården, helt klart, men ibland hamnar man hos bra personer som reagerar. Ibland verkar det bara vara en slump det där.

    Har du pratat något med Minds Självmordslinje? Den är bra, tror jag, nås via både chatt och telefon. (Ibland är det svårt att komma in, men då får man försöka en stund senare.) Den fanns inte när jag mådde som sämst, men jag hade definitivt haft glädje av den då.

    Skickar varma tankar till dig!

    Vill du ha ADHD-medicin, men får inte det?

    Vad vackert du skriver: ”Varför kan jag inte släppa rynkan mellan mammas ögonbryn när jag berättade att jag inte mådde så bra, eller sättet hans hår luktade förra tisdagen?”

    Om du tycker om att skriva, gör det mer. Du verkar grym på det.

    som svar på: Skamsen med ärr

    Det är verkligen skit om vården säger att de ska ge dig hjälp och inte gör det. Vad håller de på med? Usch, jag blir arg för din skull. Det är inte okej. Har du sagt till vårdcentralen att du skär dig? Du kanske behöver trycka på hur allvarligt det är, så att säga. Men det är otroligt dumt att det ska behövas.

    Det är några år sedan jag var 19, men jag minns det som mitt livs svåraste ålder. Fram till ca 20 hade jag svårt med ångest, självskadande och sömnsvårigheter. Mycket ensamhet och känslor av meningslöshet. Men idag har jag inga av de problemen. Sakta men säkert fick jag mer ork, fler resurser till att ta hand om mig själv.

    Många bäckar små, fungerade för mig. Att äta regelbundet. Att gå och lägga mig i tid på kvällen. Att inte begära för mycket av mig själv utöver det. Försöka komma ut och gå gjorde också skillnad. Eller bara att sitta utomhus och läsa istället för inomhus. Att vara öppen med hur jag mådde. Men också att sluta umgås med människor som inte fick mig att må bra. Framför allt hjälpte att vården gjorde sitt jobb. Det är deras ansvar. Att jag fick prata av mig och fick tips på hur jag kunde få mitt liv att fungera bättre och bli bättre.

    Jag hoppas verkligen att du ska få det bättre, det förtjänar du. Livet är långt och det är en bra sak. <3

    som svar på: Jag vågade

    Det var verkligen inte okej. Fick du inga andra tips alls? Fick du en ny tid?

    Försök att prata med en annan läkare, och säg att det inte räcker med andningsövningar, att du behöver ordentlig hjälp NU.

    Heja dig <3 Du kommer komma ur det här.

    som svar på: Skamsen med ärr

    Hej du. Jag har varit i en liknande situation och kan bara säga: gå till vårdcentralen idag. Sök vård. Du förtjänar att må bättre än du gör. Man kan hamna i en beroendesituation med skärandet – men man kan också komma ur den situationen. Jag vet.

    Idag bär jag mina ärr – inte med stolthet – men utan skam. Jag hade det jobbigt, även jag när jag var 18-20. Idag är jag bara så glad att jag hittat andra sätt att slippa den psykiska smärtan än med den fysiska.

    Skammen är en stor del av problemet, för oss alla. Men försök lägga den åt sidan. Prata med någon som arbetar med sådant här. Och om den inte lyssnar ordentligt, prata med någon ny. Ge inte upp, det finns hjälp att få. Jag tror på dig!

    Fy. Låter jobbigt. Hoppas att ni kan hitta ett sätt prata på.

    Kom ihåg att ta hand om dig själv också, så att du själv håller medan du stöttar. Här finns jättebra tips för den som står nära någon som har det svårt, deras material har hjälpt mig mycket: http://www.nsph.se/projekt/anhorigprojektet/

    Skickar varma tankar till er båda <3

    TIPS:

    Det finns jättebra, korta, gratis motivationsföreläsningar på Ted Talk. En del är lite mer ”business-aktiga”, men andra är jättefina. Se tips på 63 bra Ted talks om motivation här: https://www.ted.com/talks?topics%5B%5D=motivation

    Men bäst är nog de här Ted talksen: https://www.ted.com/talks?topics%5B%5D=mental+health&sort=newest

    Det är alla deras korta, filmade föreläsningar om psykisk ohälsa. Somliga är så himla bra. Respektfulla och kloka!

    Hej! Det där är min erfarenhet också, att det kan bli bättre utan att man riktigt vet varför. Men det som hjälpt mig mest är de här tre sakerna:

    – att se till att komma utanför huset varje morgon, och röra lite på mig, om så bara i form av en kort promenad

    – att få till fungerande sömnrutiner

    – äta någorlunda näringsrikt.

    Det kan låta enkelt, men det kräver fokus att upprätthålla den formen av sunda rutiner. Och nu mår jag bättre. Har kommit in i en god cirkel.

    som svar på: MeToo

    Jag minns att som barn aldrig bli tilltalad av skolans coolaste kille utom när han lurade mig att sätta sig på hans hand, så att han kunde grabba tag i mitt underliv.

    Minns att som tonåring vara hos en expojkvän, som jag litade på, och att vakna morgonen efter och få berättat för mig av honom att vi hade sex, något jag själv knappt mindes för att jag varit så full. Att han hade skrattat åt att mitt huvud rytmiskt slog i hans DVD-spelare. Än idag vet jag att han ”inte menade illa”. Han var minst lika full själv, och om jag minns mitt uppsåt den kvällen rätt var jag mer pådrivande än honom. Men märkte han inte hur borta jag var?

    Minns att en annan pojkvän, när jag var vuxen, var så arg en gång att han kastade en bunke med bakdeg över rummet. Han var inte arg på mig, utan mer på sig själv för något som jag inte minns. Och sedan ville han ”trösta sig själv” genom att få masturbera och komma i mitt ansikte. Jag sa nej, men övervägde inte ens att göra slut eller något sådant.

    Hur kan man vara så van vid sådant här? Jag vill tro att det har blivit bättre nu, i mitt liv, med männen omkring mig. Och har alltid exempelvis haft en fantastisk pappa. Men vad är det jag har gått och varit okej med? Och hur mycket ork kommer det fortsätta krävas för att förstå omfattningen av det här som #MeToo-kampanjen visar, och inte blunda för det?

    som svar på: MeToo

    Viktiga frågor!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0