Pink Nynari
Skapade svar
-
Jag är kvar på avdelningen. Mår inte bra alls och har tappat livsviljan. Jag kämpar på men orken är slut. Jag vet inte hur jag ska kunna må tillräckligt bra för att kunna komma hem. När jag talar om för idiot-läkare hur jag mår så skriver han bara i min journal att jag ljuger om mitt mående.
Det har varit enormt tufft och idiotläkaren fortsätter med sina elaka kommentarer. Han använder svåra ord för att jag inte ska förstå och för att han ska kunna vara ännu mer dominant och trycka ner mig men han underskattar mitt ordförråd. Jag har mått så extremt dåligt att jag vissa kvällar och nätter fått ständig tillsyn och de har sett till att jag blir nekad utegång men så fort ronden är så tar idiotläkaren bort både tillsyn och ger mig fri utegång. Fast jag säger själv att jag bara vill gå ut med personal. Som bäst var det när jag fick extra tillsyn minst var 15:e minut för det störde mig så pass att jag kunde stå emot mina impulser. Men när jag inte har någon tillsyn alls och säger till personalen gång på gång hur jag mår och att jag inte orkar leva längre har det hänt att jag blivit lämnad ensam fast jag säger att jag inte klarar det och då gjort “dumheter” och varit nära på att stryka med. Men idiotläkaren gör inget för att hjälpa mig alls. Jag fick träffa honom igår igen men han vill bara få bort mig ifrån avdelningen eller flytta mig till sjukhusets värsta avdelning. Vilken bedömning andra läkare än gör så ignorerar idiotläkaren det. Vad jag än säger att jag behöver så blir jag nekad, till och med sjukskrivningsintyg.
Vilken stad ligger du inlagd i?
Jag vill inte svara på vilken stad jag är inlagd i. Jag vill fortsätta vara anonym.
Det har varit några riktigt tuffa dagar. Måendet går upp och ner men denna veckan har varit extremt svår för mig att hantera med stora påfrestningar. Det har kommit in riktigt stökiga patienter som för liv om nätterna, är hotfulla och ställer till med bråk och slår sönder saker. Så det går inte att få något lugn någonstans och jag har sovit extremt dåligt och var nära att svimma igår för att jag var så totalt utmattad. Så personalen reagerade när jag satt i soffa och blev totalt likblek och pulsen var riktigt hög då jag hade kraftig ångest. Jag har försökt prata mycket med personalen nu när jag mått så extremt dåligt men det är svårt för dem att kunna ta sig tid när det är så stökigt på avdelningen. Jag har haft lite konflikt med personalen en av dagarna och idiotläkaren är inte lätt att hantera heller. Men jag slipper i alla fall träffa idiotläkaren nu när det är helg och jag har kunnat sova lite på eftermiddagen idag och äntligen kunnat koppla av efter en extremt jobbig morgon/förmiddag.
Jag hade läkarsamtal med idiotläkaren idag igen, han tog mig sist och bara 10 min innan han skulle sluta för dagen så jag fick vänta så enormt länge. Han var något dämpad idag med men ändå envis. Jag hade fått skriva min egen vårdplan så då skrev jag ner allt jag tidigare frågat efter men som han sagt nej till, inget orimligt alls. Men han gillade det inte och jag får fortfarande inte ta med mig sjukhusets kurator på läkarsamtalen som stöd. Det enda han egentligen godkände var att jag ville ha en vårdplanering med öppenvården innan utskrivningen och han hade bett mig själv att boka detta men jag sade att jag kommer inte kunna ordna detta denna veckan och då blev han sur och ska själv kalla till det, vilket jag bad honom göra redan förra veckan men han vägrade och gav mig order att ringa och boka.
Jag behöver ett nytt läkarintyg för sjukskrivningen för det jag fick för snart en vecka sedan har en oerfaren AT-läkare skrivit och då bara kopierat ett gammalt intyg som inte ens är aktuellt och det var ett intyg min läkare skrev fast jag sade att jag inte behövde något eftersom jag arbetstränar så det var inte ens godkänt men försäkringskassan brydde sig inte om det eftersom jag inte behövde det för rehabpenningen. Men det intyget var kopierat, bara ändrat datum på och tillskrivet att jag återfallit i självskadebeteende. Jag får bara halva inkomsten nu och resten hinner inte koma i tid. Så jag sade till läkaren idag att jag behövde ett nytt sjukintyg men han sade att jag inte fick det förrän jag hade vårdplaneringen. Jag sade att det var elakt och frågade varför han gjorde så. Då svarade han “Det har med makt att göra”. Så han straffar mig genom att inte ge mig ett sjukintyg så jag kommer sakna pengar till mat/hyra/räkningar och mina avbetalningar efter konkursen. Sköter jag inte mina avbetalningar så går hela skulden direkt till kronofogden. Han gör vad han kan för att straffa mig. Så jag har mått extremt dåligt nu efter läkarsamtalet. Jag har fått nog.Det är kämpigt med måendet och alla jobbiga tankar. I morgon ska jag träffa överläkare som jag absolut inte tycker om. Han har skrivit flera journalanteckningar som är under all kritik så anmäler jag honom efter den här vårdtiden så kommer den som begär mina journaler förhoppningsvis fatta att läkaren är total katastrof. Jag har ångest inför morgondagens samtal och vill slippa till varje pris. Men jag får bita ihop och gå dit ändå. Jag frågade i torsdags om han kunde lova att inte skriva ut mig men det sade han att han inte gjorde. Jag får se vilket humör han är på i morgon och om han pratar utskrivning eller inte. Jag ska i alla fall fråga honom vad polisen sagt till honom om han blir för jobbig bara för att byta ämne. Sjuksköterskan som jobbade då sade att han var ganska dämpad efteråt och att det tagit hårt på honom att få prata med polisen. Men det kan ju hända att han skakat av sig det över helgen och är på sitt vanliga humör på måndag. Han jobbade idag med så det var jobbigt att se honom på avdelningen och när han satt och fikade med personalen hade de dörren öppen till personalrummet och det enda han pratade om var alla investeringar som gjorts och saker som köpts in som han tyckte var totalt fel, så han bara klagade. Som vanligt tycker han ju att han vet bäst och att alla andra gör fel eller tänker fel. Jag får se vad som händer i morgon. Som väl är jobbar den trevliga nattpersonalen i natt igen så jag kan få sitta uppe och prata om jag mår extremt dåligt och inte kan sova.
Det har varit riktigt tufft och jag mår inte bra alls. Idiotläkaren skrev ut mig i onsdag fast jag talade om hur eländigt dåligt jag mådde och att jag inte orkade leva och var djupt deprimerad. Men han skickade hem mig i alla fall och körde med sina vanliga argument.
Jag hade kommit överens med sjukhusets kurator att höra av mig efter läkarsamtalet och berätta om jag blivit utskriven eller inte. Så jag ringde kuratorn och sade att jag blivit utskriven. Sedan frågade hon vad jag höll på med för hon hörde att det prasslade och jag hade precis kommit ut till min bil där hon visste att jag införskaffat det jag behövde för att ta livet av mig med. Men det hade legat där en hel vecka redan och jag valde att söka vård istället för att använda det. Kuratorn visste hur mörka mina tankar var och hur dåligt jag mådde. Så när jag bara vägrade svara och hon inte kunde prata mig tillrätta så lade vi på. Efter en stund så ringde hon tillbaka och sade att hon ringt polisen. Så jag stängde av min telefon och gick ut i skogen bakom sjukhuset. Men efter ett tag kom jag på att min pappa tänkt besöka mig så då satte jag på telefon bara för att skicka svar till honom att jag inte orkade ta emot besök. Strax efter ringde dolt nummer så jag tvekade men så svarade jag och då var det polisen. Först ville jag inte säga vart jag var eller vad som hänt, men tillslut lät jag mig övertalas. Så polisen kom och pratade med mig riktigt länge och så tog de rätt på mina saker jag tänkte använda och till viss del påbörjat använda. Så de ringde en ambulans så jag fick komma till akuten men jag var inte livshotande skadad alls eftersom jag blev avbruten av polisens samtal och då avbröt jag de jag höll på med också. Jag vet inte varför jag ens svarade i telefon, jag visste ju att polisen letade efter mig men att de skulle ha svårt att hitta mig. Men någonstans bak i bakhuvudet kanske jag ändå har en vilja att leva bara det att jag inte orkar med det och att ångesten och hopplösheten tar över. Polisen hade blivit upprörda för det var 2:a gången på kort tid de fått hämta upp mig för att jag mådde så fruktansvärt dåligt och samma läkare bara skrivit ut mig så jag inte får vård. Så de hade åkt till sjukhuset och pratat med kuratorn och även visat henne kassen med grejerna de tagit ifrån mig. Sedan hade de gått in till idiotläkaren och försökt prata allvar med honom om hans beteende och att han inte kan skriva ut mig gång på gång när jag mår så dåligt som jag gör. Läkaren skrev en lång journalanteckning sedan om att han satt i en riktigt rävsax och att det hela var så kränkande mot honom och att jag hade en extremt svår personlighetsstörning och sjukdomsbild men att jag inte var lämplig alls att ha kvar som inneliggande patient m.m. Han riktigt hävde ur sig sina aggressioner i den journalanteckningen över att ha behövt prata med polisen. Så jag träffade honom igår, och han hade 5 AT-läkare med sig varav en av dem var den AT-Läkare jag träffat nere på psykakuten som som hjälpt mig bli inlagd igen. Idiotläkaren var något nedtonad mot annars och inte lika hetsig även om han var bestämd. Nytt samtal på måndag.Igår fick jag söka på nytt. Så jag är inlagd igen. Lovade både läkaren och terapeuten att söka “innan det hände något”.
Psykopaten till överläkare på avdelningen försökte knäcka mig totalt igår genom att kränka mig på alla sätt tänkas kan, både kalla mig för allt möjligt. Sedan säga att jag bara hade en enda diagnos och att den inte var behandlingsbar inom slutenvården och att jag inte skulle vara inlagd alls. Mina andra diagnoser, somatiska som psykiatriska som jag är utredd för av experter sade han att jag inte alls hade och han ljög ytterligare. Han sade att min axel inte alls var skadad, att jag inte hade någon smärta eller något fel alls på min kropp och inte hade några genetiska sjukdomar/funktionsnedsättningar fast jag är utredd på kliniks genetik på Sahlgrenska, även med genetiska DNA-Prov. Men han sade att jag inte hade det alls och inte hade någon smärta, jag hade inte ens Astma för att jag inte fått astmaanfall alls under läkarsamtalet. Han var en total idiot och sade att det var upp till mig om jag ville ta livet av mig eller inte, det lade han sig inte i. Sedan sade han om att jag var vuxen nog att klara av att köpa mjölk, bröd och smör så var jag vuxen nog att klara mig hemma. Jag kunde heller inte ha två psykiatriska diagnoser samtidigt för det var omöjligt att ha två personligheter samtidigt. Jag kom på honom med att ljuga under förra läkarsamtalet men då ändrade han sig och sade att han sagt något annat, men även detta var lögn. Nu menade han också att ortopeden som undersökt min axel sagt att jag inte hade den genetiska sjukdom som gör mig totalt överrörlig, ger mig nervsmärta och har många effekter på kroppen och skrivit det i sitt utlåtande och att det var den främsta ortopeden på sjukhuset. Jag sade att jag i så fall ville se det konsultationssvaret så jag kunde få en kopia på det. Han sade ja till det. Men när jag på eftermiddagen frågade honom om det igen så sade han att jag inte skulle få det förrän vid utskrivningen dagen efter. Jag sade att jag behövde det nu och inte kunde vänta men han blev arg och sur och när han gick in på läkarrummet så var det totalt slutdiskutterat. Så då tog jag och sparkade riktigt hårt i dörren och sedan gick jag. Då öppnade han och undrade vad jag gjorde och en medpatient sade “men sparkar du i dörren” och jag sade “men jag knackade bara” och flinade. Han sade att det gjorde jag visst inte och akta din (sade min diagnos)-fot. Så då har jag (diagos) då sade jag. Nej det har du inte skrek han åt mig. Passar det inte så kan du gå härifrån. Jag svarade att “Ja, då gör jag det då”. Så jag lämnade avdelningen. Sedan tog det mig många timmar innan jag beslutade mig för om jag skulle åka hem, självskada eller ta livet av mig. Me jag fick ringa mobila akutteamet och även en hjälplinje för att få prata av mig innan 6h efter utskrivning valde att åka hem. Så jag har sovit hemma i natt och nu kämpar jag på en minut i taget. I morgon har jag bokat in lite vårdmöten så får jag se vad som sedan händer. Jag mår absolut inte bra.
Igår var det total katastrof, fick träffa den elakaste läkaren som jobbar på sjukhuset som inte frågar hur man mår, vad man klarar och inte klarar och vad man behöver för att må bra, utan det bestämmer han åt en så han behöver inte fråga för enligt honom själv har han så lång arbetserfarenhet och så stor kunskap om alla diagnoser så han kan göra den bedömningen ändå, det räcker med att veta vilken diagnos patienten har och rör det sig om en djup depression eller en psykos så räcker det för honom att bara titta på patienten. Han ljuger en del och tror att jag ska gå på det fast det ändå kommer fram sedan. Igår skulle han tvinga mig att bli inlagd på den värsta avdelningen som jag anmält. Jag förklarade varför jag inte klarade av det och då var enda alternativet utskrivning och var jag missnöjd hänvisade han mig till att kontakta sjukhusdirektören. Så han skrev ut mig omgående. Personalen gick för att fråga om de skulle avbryta den ständiga tillsynen och då skickade han sedan tre personal till mitt rum för att hjälpa mig att packa för att jag skulle ut ifrån avdelningen fortast möjligast. Men personalen valde att inte göra som läkaren sade och jag försökte nå verksamhetschefen och även mellanchefen utan resultat och då ringde jag växeln och sade att läkaren (överläkare) hänvisat mig till sjukhusdirektören så de kopplade mig dit. Sjukhusdirektören sade att han inte hade något med patienterna att göra alls utan bara verksamheten. Men jag berättade klart och tydligt hur illa läget var och att jag inte fick kontakt alls med någon av verksamhetscheferna och att jag efterfrågat en vårdplats på den andra kliniken som tillhör sjukhuset för att jag inte klarar av att vara på sjukhuset när de stänger den enda avdelningen jag kan vara på. Så sade jag att beslutet att stänga avdelningen ju var ledningen och att jag nu hamnat i kläm och hur katastrofalt det blivit och att de väntat till 2,5h innan stängning. Personalen på avdelningen var tårögda allihop och tyckte det var så jobbigt att jag hamnat i kläm och råkat så illa ut så den här stängningen var riktigt traumatisk för dem och de hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag ringde sedan till avdelningscheferna och pratade med dem och jag fick stanna en halvtimme extra efter stängning medan de höll på att tömma frys/kyl och städa i ordning inför stängningen. Jag gick därifrån och mådde inte alls bra. Jag vågade inte söka hjälp igen för jag var rädd för att samma läkare skulle vara bakjour och för att tvingas bli inlagd på den avdelning jag nekat. Så det tog mig många timmar att våga be om hjälp men då gick det inte längre för jag ville bara ta livet av mig och klarade inte mer och ringde 112 så de hjälpte mig till sjukhuset. Jag hade bara tagit en eländigt lång promenad därifrån och gått rätt ut i skogen och tänkte genomföra det men ändrade mig, bröt ihop totalt och ringde så jag fick hjälp istället. Jag klarade inte gå upp till psykakuten utan att någon pratade med mig så jag lugnade ner mig och följde med mig dit. Jag hade ringt mobila akutteamet två gånger men de ville inte komma till mig och följa mig upp. Jag ringde också psykakuten men fick ingen hjälp där heller och fick veta att de var totalt fullt och bara fanns plats på avdelningen jag nekat. Men läkaren på psykakuten prioriterade mig och ordnade fram en vårdplats på den andra avdelningen (som jag också anmält) men som har en bättre chef som precis gått klart utbildningen till DBT-terapeut och som var den enda som sagt att hon skäms för hur jag blivit behandlad. Så jag är inlagd igen. Men läkaren på den här avdelningen är samma som jag träffade igår så jag hade läkarsamtal med honom idag och det var total katastrof, jag ifrågasatte honom och tillslut visade jag även att jag blev arg. För han sade att det var bättre jag hängde mig hemma än på avdelningen så han slapp ta hand om 20 traumatiserade personal. Han har redan bestämt att jag får endast stanna 3 dagar, sedan kommer jag skickas hem. Han kommer inte diskutera det alls utan vårdtiden slutar om 3 dygn. Efter läkarsamtalet bröt jag ihop totalt, inne hos läkaren ville jag inte visa någon svaghet alls. Men när jag kom in på mitt rum bröt jag ihop totalt. Den skötare som var med mig på läkarsamtalet ville prata med mig men jag klarade inte det och hon är inte rätt person att prata med för hon är expert på att trigga mig så jag valde att inte prata med henne. Hon hämtade sjuksköterskan och han frågade om jag klarade av att prata och jag sade att han kunde komma in. Sedan bad jag om att få prata med chefen och hon kom hit och pratade med mig tills jag lugnat mig och sade att jag var en superhjälte i hennes ögon som klarat av alla de påfrestningarna, krisen och upprepade tillfällena där jag drabbats av sorg så många gånger och så tätt och berömde mig för min styrka att klara av att låta bli att skada mig de 9 månaderna som jag kämpade med mitt livsförsök. Nu förstod hon mycket väl att jag inte klarade mer och gav mig beröm att jag sade till att jag behövde prata med henne. Min terapeut är sjuk men jag hoppas hon är tillbaka i morgon så jag får prata med henne. De läkare jag hade på förra avdelningen som varit på konferens och borta i en vecka kommer tillbaka till jobbet i morgon så jag har sagt till att jag vill prata med henne för jag vill att det är hon som ska bestämma min vårdplanering och hon är också chefsöverläkare så hon kan fatta beslut över huvudet på den elaka läkaren. Jag hoppas i alla fall att hon ska kunna hjälpa mig att få den vård jag behöver även om jag måste vänta lite till på att få en annan vårdplats. Nu blev det superlångt även om jag bara skrev det kortfattat och inte tagit med allt som hänt sista två dagarna. Tack för att ni läser och stöttar mig, det betyder enormt mycket.
Jag har fortsatt ständig tillsyn och det har varit trevlig personal under helgen på samtliga arbetslag så de har småpratat mycket med mig så jag har fått distraktion. Jag mår fortfarande inte bra alls och oroar mig inför morgondagen när avdelningen stänger och jag fortfarande inte fått besked om vart jag kan få en vårdplats någonstans. Ska de tvinga mig att följa med till avdelningen de slås ihop med kommer de få släpa mig dit för jag totalvägrar. Det stressar mig en hel del att inte få svar utan att bara få vänta tills i morgon och få se vad som händer när de väl börjar flytta. Så stressnivån är hög.
Jag kämpar på, idag har det jobbat flera av de trevliga personerna och i natt är det bara trevliga personer. Sedan igår har jag haft ständig tillsyn hela dygnet och det är besvärligt att ha med sig folk in på både toaletten och duschen och inte få ha något privat men samtidigt är det hjälpsamt när jag är så svårt suicidal som jag är nu. Ville inte skriva det tidigare men jag gjorde ett försök på avdelningen igår då jag blev lämnad 30 min med svår ångest fast jag talat om exakt hur dåligt jag mådde. Så jag kunde inte klara av att motstå impulsen. Men allt gick bra även om jag känt mig ledsen över att inte få slutföra det. På lång sikt kanske jag kommer känna tacksamhet, men just nu känner jag mig bara extremt tom. Oron över hur det blir på måndag när avdelningen stänger är jobbig för jag vägrar flyttas med till den andra avdelningen på sjukhuset de ska slås ihop med. Men de kan inte ge mig ett svar på om de kan flytta mig till den andra kliniken eller inte. Jag behöver veta detta och det snarast för jag vill inte vakna på måndag morgon och tvingas flyttas med för att de ännu inte löst en placering till mig.