[Pink Nynari]

Min terapeut följde med på läkarbesöket idag och sedan körde hon mig vidare till psykakuten för inläggning. Så nu har jag varit på avdelningen i 1,5 h och jag är satt på extravak, men de har bara tittat till mig en enda gång på 1,5h så jag tycker att det är allt för dåligt, jag vet inte ens om de tittat till mig utan de gick bara förbi mig när jag satte mig längst ner i korridoren. Jag fick utrymma rummet jag delade med två patienter då en av patienterna valde att spraya ner hela rummet med hårspray och jag har en riktigt svår astma så det fungerar inte för mig att andas i det rummet. Jag ska få byta rum lite senare ikväll, de var lite tjurskalliga först.
Min terapeut känner mig så väl så hon plockade av mig alla vassa föremål jag planerade att smuggla in på avdelningen. Det hade inte varit svårt för mig att smuggla in en massa. Men min terapeut känner mig och hon ställde frågan och jag svarade ärligt och jag lämnade sedan ifrån mig det. Nu jobbar min destruktiva hjärna med att försöka hitta något annat sätt att skada mig på avdelningen. Jag står inte ut att vara här samtidigt som jag mår för dåligt för att vara hemma. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har nästan konstanta tankar på döden och ångesten är riktigt hög.

[Pink Nynari]

Idag har jag träffat min terapeut och varit öppen och ärlig om hur jag mår. Jag lovade henne att komma på morgondagens läkarbesök och hon vet att jag alltid håller det jag lovar. Min terapeut gick och hämtade en sjuksköterska då hon inte fick tag på läkaren så jag fick prata med dem båda så min terapeut inte behövde ta eget ansvar med tanke på att hon lät mig gå hem. Jag ville inte bli inlagd just idag för jag ville inte träffa en oerfaren AT-läkare på akuten som jag aldrig träffat innan,  utan jag ville vänta tills jag fick träffa en erfaren överläkare på öppenvården som jag vet är duktig och som jag har tid hos i morgon. Även fast jag inte vill bli inlagd så vet jag att de kommer att övertala mig till det i morgon för jag kommer inte att kunna lova dem ytterligare tid att inte skada mig allvarligt. Jag har inte helt bestämt mig för att ta mitt liv, men jag kan inte garantera min terapeut att inte gör det. Risken är ganska stor när jag mår så akut dåligt som jag gör nu. Senaste månaderna har jag mått allt sämre och nu har jag hamnat i en svår kris jag inte kan hantera. Jag orkar inte kämpa så länge till.

[Pink Nynari]

Jag ringde min terapeut idag och berättade att jag hade mer självmordstankar och inte vet hur jag ska orka leva. Jag ska träffa henne i morgon och lovade henne att komma, jag lovade också att träffa läkaren på onsdag. Nu är det så illa att jag inte kan koncentrera mig på jobbet för att jag fastnat i mina självmordstankar. Jag oroar mig inför läkarbesöket, jag vet inte hur det kommer att gå. Just nu står jag inte ut med varken livet eller att hamna på en psykvårdsavdelning.

 

[Pink Nynari]

Det blir mest en monolog i den här tråden. Mitt mående har försämrats ytterligare och det är mycket som pressar mig nu. Så jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Det känns mer och mer hopplöst och mer och mer tid läggs på självmordstankar och självmordsplaner. Många säger att det finns hjälp att få, men det finns bara förvaring på en psykvårdsavdelning och mediciner, men inget av det kan få mig att må bättre. Jag har lovat min terapeut att komma dit på tisdag så det kommer jag att göra. Men sedan vet jag inte hur länge till jag kommer orka hålla mig vid liv.

[Pink Nynari]

Läkaren på akuten satt och pratade med mig en hel timme och hon erbjöd mig inläggning men jag visste att det var samma sjuksköterska som jobbade även denna natten så jag kände inte att jag klarade av det och valde istället att åka hem, jag skulle dessutom jobba på lördagen och det var inte mer än 3 timmar kvar innan mitt arbetspass började och jag ville inte missa jobbet, plus att jag inte hade hundvakt. Jag känner mig så kluven mellan att kunna ta hand om mig, ta ansvar över jobbet, ta ansvar över mina hundar.

Jag skulle vilja skriva av mig mina problem så nu förstår vilken eländig rävsax jag fastnat i och hur mycket jag lidit i mitt liv och varför jag tappat hoppet. Men jag vågar inte öppna mig så mycket.

På onsdag har jag en bokad till med psykiatern på öppenvården, så min plan är att i alla fall leva så länge att jag kan träffa honom och jag har bett min terapeut att följa med. Jag vet inte hur jag ska fixa att fortsätta leva, jag tar en liten stund i taget och kämpar på. Men det kommer att bli tuffare och tuffare ju längre tiden går då jag lever under en enormt stor press och ekonomisk stress. Så nästa veckan kommer att vara sjukt jobbig att försöka härda mig igenom. Jag vet inte hur jag ska fixa detta. Jag har en strategi att tillåta mig själv att skada mig, men jag måste vänta lite till och lite till. Så skjuter jag bara fram det, men jag vet inte hur länge jag klarar av att skjuta fram det.

[Pink Nynari]

Livet är så tungt nu, huvudet är fullt med mörka tankar och ångesten är hög. Så jag är åter på psykakuten. Jag har tappat hoppet om att få hjälp. Framtiden känns mörk och jag vet inte hur det ska kunna vända för att jag ska kunna må bra igen.

[Pink Nynari]

Igår kväll mådde jag bara sämre och sämre så jag åkte in till psykakuten och fick träffa en AT-läkare som ställde raka frågor och inte var rädd att prata om döden. Så även om det var jobbigt att försöka tala om hur jag mådde så kunde jag ändå prata lite mer med AT-läkaren än jag annars brukar prata med en “ny” läkare. Det är alltid läskigt att prata med läkare för de har ju makt att låsa in mig och kasta bort nyckeln. Men jag gick med på en natts inläggning och att försöka “stabilisera” mig. Men när jag kom upp på avdelningen var klockan för mycket enligt deras regler för att jag skulle få en insomningstablett och mina kvällsmediciner kunde jag absolut inte få för det hade regler om vilka tider man fick medicin. Jag fick två mackor och så ett glas vatten, något varmt att dricka fick jag inte och jag bad först om choklad och frågade sedan om jag bara kunde få varmt vatten, men jag fick kallt. Det var också deras regler, inga varma drycker nattetid. Så när sjuksköterskan ringde till bakjouren första gången för att fråga om jag kunde få mina kvälls och nattmediciner fick hon ett nej, utan jag fick bara gå och lägga mig ändå. Men jag äter mediciner både för mina fysiska hälsoproblem och mina psykiska hälsoproblem, så jag mår inte bra att bara hoppa över medicinerna. Jag bad henne ringa till läkaren igen och då fick jag tillåtelse till en Imovane, men för mig dög det inte. Så jag sade att om jag inte kunde få mina mediciner så fick hon ringa till läkaren igen och meddela att jag tackade nej till vård. Så då ringde hon till läkaren en tredje gång, och då fick jag besked att jag kunde få en Imovane och sedan Stesolid mot ångest eftersom de ju skrivit in mig för att jag hade ångest, men att min inläggning var frivillig så ville jag gå så fick jag göra det. Så då sade jag att jag skulle gå hem. Så totalt 30 min inläggning blev det. Men jag glömde min telefon som var på laddning uppe på avdelningen så när jag kom hem hade jag tänkt skada mig och sedan ev ringa ambulans. Men istället tog jag med mig mina “redskap” och så åkte jag tillbaka till avdelningen, hämtade min telefon och sedan satte jag mig i bilen och skadade mig och tog sedan en promenad in till akutmottagningen. Så jag har legat inne på akuten i 4h på observation och övervakning och jag tackade sedan nej till ytterligare kontakt med psykakuten och avdelningen. De på akuten tyckte jag kunde söka igen när det ju blivit skiftbyte och tänkte att jag kanske skulle få ett annat bemötande. Men jag sade att jag skulle träffa min psykiater på öppenvården och en vecka och att jag skulle träffa min terapeut idag vid lunchtid. Så då fick jag åka hem. Livet är så fyllt av lidande och jag lever under en enorm press just nu. Så jag vet inte hur jag ska fixa det och jag vet inte vad de på en slutenvårdsavdelning ska kunna erbjuda mig för hjälp heller, jag mår ju ofta sämre när jag är där.

[Pink Nynari]

Det har varit tufft. Jag har större problem än jag har resurser till att lösa just nu, både privat och på jobbet. Idag har jag känt mig väldigt ledsen och tänkt mycket på min pappa och min terapeut att de kommer bli väldig ledsna om jag dör. Men jag har inte så många i mitt liv som skulle sakna mig om jag dog, tyvärr. Det är många bekanta som det skulle ta veckor eller månader eller kanske ett helt år innan de skulle förstå att jag var “borta”. Jag vill inte göra någon ledsen och att de ska få uppleva sorg om jag dör så det ger mig ett dåligt samvete. Jag vill inte såra någon, jag vill inte göra någon illa. Jag klarar inte leva för min egen skull, jag lever bara för att ingen ska bli ledsen. Men jag lider både fysiskt och psykiskt och lidandet är allt för stort just nu.

[Pink Nynari]

Anonym skrev:

Det låter tufft vännen. Du har haft otur i livet. Vi är många här med liknande erfarenheter. Hoppas du får må bättre snart :). Kram!

Tack för dina ord! Jag gick in och tog bort inlägget efter att du svarat och skrev ett helt nytt. Jag blev så osäker och vågade inte riktigt utelämna mig fast jag är anonym och bara skrev en liten del av hur mitt liv nu ser ut. För mig har det alltid varit svårt att visa eller tala om hur jag mår och det bottnar sig i mycket som hänt under min uppväxt. Då var det en överlevnadsstrategi att aldrig visa svaghet. Men nu i vuxen ålder är det något som gör mitt liv extra svårt, att inte klara av att visa eller tala om hur jag mår.