[Pink Nynari]

Red Pepyke skrev:

Hej igen Pink Nyari! Hade skrivit till dig tidigare

Nu när jul och nyåralidandet är igång så brukar det varasvåra tider för många. Skriver bara till dig för att kolla hur du har det och om du mår bra. Jag var var vid en väldigt mörk plats när jag läste dina inlägg, och jag vill bara låta dig veta att det hjälpte mig oerhört mycket, även om jag inte visste det då, så jag vill tacka dig för det. Och jag är nog inte ensam om det. Hoppas att du mår bättre och om du inte gör det så vet du att det går över. Må bäst 🧡🧡🧡

Tack för att du delar med dig. Det glädjer mig att du mår bättre. Ibland är det skönt bara att få veta att man inte är ensam om att ha det tufft och att leta efter något som kan ge en styrkan att fortsätta kämpa lite till.

[Pink Nynari]

Det var länge sedan jag skrev i den här tråden. Jag läste några av mina gamla inlägg från 2018-2019 och var lite rädd för att det skulle trigga mig, det var en tung tid när jag förlorade mitt företag i konkurs. Det är många gamla minnen som väcktes och jag vet hur mycket jag fick kämpa. Jag vet också att jag tillslut bestämde mig för att göra ett “livsförsök”, att inte tvinga mig själv att leva men att börja planera mitt liv som om jag skulle leva. Jag bara bestämde mig och så gjorde jag både långsiktiga och kortsiktiga planer, på samma sätt som om jag skulle leva. Det har hjälpt mig mycket. Jag har fått göra flera “livsförsök”, har jag “missat” ett lågsiktigt mål jag satt upp att sträva efter, så har jag bestämt ett nytt och siktat på det. Jag behövde ha något som var motsatsen mot självmordsförsök och hittade då på ordet “livsförsök” och bara bestämde mig. Går det inte som tänkt går det alltid att göra ett nytt livsförsök.

Jag såg när jag läste mina gamla inlägg att jag skrivit att jag anmält vården till IVO, det tog 1,5-2 år innan utredningen var klar men IVO bedömde att läkarna/vården jag anmält gjort fel. Jag anmälde det sedan till LÖF patientförsäkringen och fick ersättning för vårdskada, det är låga belopp men ändå ett kvitto på att vården gjort fel. Jag hoppas bara att de kan göra vården bättre, få bort “farliga läkare” och se till att inte bryter mot patientsäkerhetslagen, hälso- och sjukvårdslagen m.m.

Jag fortsätter med mina heltidsstudier på universitetet och har som mål att skaffa mig ett nytt yrke och har förhoppningen om att komma ut i arbetslivet. Det går i ett och jag har ingen “paus”. Det skulle jag behöva. Mående går lite upp och ner. Hösten har varit tung, en av mina närmsta vänner dog för några månader sedan och jag tog det hårt. Samtidigt kämpade jag på med heltidsstudier och det var inte lätt, jag bröt ihop i skolan ett par gånger och fick verkligen kämpa. Sista tiden har jag kämpat på med uppsatsskrivandet, men nu har jag lämnat in den. Jag har en termin till att plugga, sedan vet jag inte riktigt vad som händer. Ovisshet är jobbigt, jag vill hellre ha en plan. Men jag får bara ta en dag taget och kämpa på med studierna.

[Pink Nynari]

Det har gått ett par år sedan jag sist skrev här. Helst vill jag bara glömma bort allt jobbigt som hänt. Det går lite upp och ner med mående men jag hittat sätt att kunna hantera det på. Jag bor på en ny ort och har börjar om mitt liv, pluggar till ett nytt yrke och kämpar på.

[Pink Nynari]

Jag har klarat mig. Det sista året sedan jag skrev i den här tråden har varit extremt tufft och jag har drabbats av än mer sorg och förluster. Men jag har hittat nya sätt att hantera det för att stå ut. Jag har bestämt mig nu för att flytta härifrån för att slippa bli påmind hela tiden om allt jobbigt som varit. Det tror jag kan göra att jag på sikt kan få må bättre. Jag har lite framtidsplaner och kämpar på för att förbättra min situation och att kunna komma ut i arbetslivet igen. Får jag jobba eller plugga mår jag mycket bättre, att bara gå hemma sjukskriven och stirra i väggen, helt ensam, det mår jag inte bra av. Så nu hoppas jag att jag snart kan få komma igång och få en meningsfull sysselsättning, det är i alla fall min plan och jag kämpar för att genomföra den.

[Pink Nynari]

Jag kämpar på. Det blir en paus i behandlingen nu så får jag fortsätta efter årsskiftet. Mående har inte varit så bra men jag börjat att hantera det lite bättre och jag trivs bättre här än på mitt hemsjukhus. Det känns tufft att det är så mycket storhelger och speciellt julen är det extra jobbigt då jag alltid är ensam.

[Pink Nynari]

Det är lite tufft nu men jag kämpar på. PTSD-behandlingen/traumabehandlingen handlar på att prata om sitt värsta trauma så många gånger att man lär om hjärnan att minnet ändras och inte längre skapar flashbacks och drar igång jobbiga känslor så man återupplever traumat gång på gång, utan det skapat som till ett vanligt minne som kan plockas fram när man vill det och inte kommer till flashbacks och som drar igång känslor/ångest. Man berättar om traumat varje session och det spelas in så man sedan lyssnar på det varje dag mellan sessionerna, tills det inte längre drar igång all ångest/känslor utan minnet blir mer neutralt i känslan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på bästa sätt. Har man flera trauman kan effekten smitta av sig på de andra trauman, men gör det inte det kan man behandla nästa trauma på samma sätt.
Det är mycket som händer i mitt liv och kriserna avlöser varandra. Jag försöker fokusera på behandlingen men det är mycket som händer även på utsidan avdelningen och som påverkar mig starkt. Jag kämpar på men jag har svårt att klara av att hantera ångesten så det har satt sig på “maten” och aptiten är nere på noll och vissa dagar orkar jag inte tvinga mig själv att äta och hungern är borta sedan länge.

[Pink Nynari]

Det har varit några tuffa veckor nu och det var en stor omställning att komma till den här avdelningen. Men jag får intensiv terapi och ska påbörja traumabehandling/PTSD-behandling nu. Jag bär på sorgen samtidigt och det har varit riktigt tungt. Än så länge har jag klarat av att hantera mitt mående men jag har mått riktigt dåligt vissa dagar och känt mig otrygg, vilket är en riktigt jobbig känsla. Jag har tagit hjälp av personalen flera gånger och det har underlättat för mig. Mina tankar har börjat bli allt mer destruktiva och jag vet att jag kommer att må än sämre när jag börjar med exponeringarna och PTSD-behandlingen men att det på sikt ska göra att jag mår bättre. Så jag har en riktigt tuff tid framför mig, men det finns lite hopp om att kunna få må bättre efter behandlingen. Det är svårt för mig att se hur dåligt de andra patienterna mår och jag är inte van att vara inlagd på en avdelning där alla patienterna har liknande problematik som mig, så det triggar igång mycket tankar, känslor och minnen som är svåra att hantera. Det var lite kaos här ett tag men det har lugnat sig nu som väl är. Min energi är helt slut nu men det blir en lugn helg så jag ska försöka vila och få återhämtning.

 

 

[Pink Nynari]

Det var både nervöst och en lättnad att få byta avdelning. Men jag trivs bättre här med både miljön, personalen och behandlingsprogrammet. Lite tufft är det samtidigt men jag är mycket hellre här än på “förvaringsplatsen” på mitt hemsjukhus. Nu kan jag få jobba lite mer med mig själv och få en större möjlighet att må bra, kunna komma hem och leva ett liv som känns okej. Jag ska ta tillvara på den här tiden för att komma så långt som möjligt med att lära mig hantera mitt mående.

[Pink Nynari]

Jag har inte mått bra alls på avdelningen men på måndag ska jag i alla fall få flyttas till specialistavdelningen jag fick remiss till. Så nu kan jag äntligen få den vård jag länge efterfrågat och jag kommer få intensiv terapi och traumabehandling. Så nu behöver jag bara stå ut över helgen så får jag sedan påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Förra helgen stod jag bara inte ut längre så då rymde jag ifrån avdelningen och självskadade efter att ha haft konflikt med en personal som valde att ta ut sitt dåliga humör på mig och jag var för känslomässigt utmattad för att ha några marginaler alls att kunna hantera detta. Men sedan har jag låtit bli att skada mig och varit mer rädd om mig själv. Tyvärr har jag fått fler negativa besked och denna gången om min egen somatiska hälsa, så jag känner mig nedstämd /ledsen över det.

[Pink Nynari]

Min bror har legat på intensiven och kämpat för sitt liv, men nu har han stabiliserats och kan andas utan respirator. Han kommer att ha en lång rehab efter att han insjuknande och fick hjärtstopp vilket resulterade i syrebrist och hjärnskador. Det är svårt att säga hur snabbt han kommer att repa sig och hur mycket funktion han kan återfå. Det är något som gjort att jag fått ytterligare påfrestning utöver mitt eget mående då jag lider med min bror som har det så enormt kämpigt och lider.
Idag fick jag i alla fall en stor lättnadskänsla då jag fick besked om att jag godkänts för att få specialistvård för mitt självskadebeteende så jag ska få lämna det här eländiga sjukhuset innan månadsskiftet. Den ökända läkaren som var en riktig idiotläkare och som bara kränkte mig allt han kund har jag anmält till IVO och jag har fått besked nu om att de kommer att gå vidare med ärendet och ser mycket allvarligt på det. Så det känns bra att någon äntligen lyssnar på mig. Här är det ingen psykiatrisk vård som bedrivs utan för mig har det nästa enbart varit psykiatrisk vanvård. Det är några få personal som brinner för sitt jobb och försöker göra det så drägligt som möjligt för oss patienter och pratar med oss på ett bra sätt. Men de andra invaliderar, kränker och ska fostra patienterna och pratar nedvärderande. Så sent som för ett par dagar sedan lade de in en rökande patient på mitt rum och jag har svår ångest hela den dagen och det blev bara för mycket med den nya rökande patienten på rummet när jag har svår astma. Personalen sade åt mig att de inget kunde göra men jag övertalade dem att antingen låta mig byta från 4-sal till dubbelrum med en icke rökande patient eller så bara ringa läkaren och skriva ut mig. Men då vald de ändå att låta mig få byta rum. Innan har de bara skrivit ut mig. Men jag har papper på nu att jag fått godkänt för vårdskada när de lagt mig med rökande patienter innan och att det strider mot patientsäkerhetslagen och att jag inte ska behöva be om utskrivning för att jag inte kan andas på avdelningen. Jag vill inte vara kvar här alls och det har hänt för mycket på den här avdelningen så det sitter ångest i väggarna. Jag vet inte hur jag ska göra för att stå ut att vara kvar här, men samtidigt fungerar det inte så bra hemma.

[Pink Nynari]

Det är fortsatt tufft och ytterligare en allvarlig händelse som gett mig en svår krisreaktion som jag  inte klarar hantera riktigt. Jag är kvar på avdelningen men känner mig allt mer frustrerad över att vara här. Jag vill inte gå in på några detaljer men det som hänt är riktigt allvarligt och jag mår inte bra alls och oroar mig mycket och just nu är ovissheten stor. Huvudet är fullt med självskadetankar, jag vet att det int kommer lösa några problem alls om jag skadar mig men jag behöver få lätta på ångesten. Det har varit en allt för tuff vecka för mig och jag känner hur jag bara vill fly, hur ångesten får mig att bara vilja lämna avdelningen fast jag vet att jag inte klarar av att komma hem heller med tanke på hur dåligt jag mår. Det blir inte bra hur jag än gör. Läkaren tycker att jag ska ta halvdagspermissioner men än har jag inte vågat göra det för jag är bara frestad att skadat mig. Men idag ska jag ta en permission, men den är av mer nödvändighet med tanke på allt som hänt. Jag vet inte hur jag ska fixa det men jag har min pappa som är med mig. Han mår inte bra heller och livet är ordentligt tungt nu. Mina självmordstankar har minskat sista två veckorna men mina självskadetankar har ökat.

[Pink Nynari]

Jag har inte skrivit på ett tag. Det är som vanligt på den här avdelningen, jag får en sängplats, mediciner, mat och kränkningar, total förvaring. Jag hade en konflikt med nattpersonalen när lade in en rökare på mitt rum mitt i natten fast jag har svår astma och sedan inte kunde vara alls på rummet. Sjuksköterskan bara ignorerade mig och gick och stängde dörren för att hon inte ville prata med mig. Jag hoppas på att snart få besked om att jag kan byta avdelning, för det är svårt att stå ut här även fast idiot-läkaren har tjänstledigt och inte är här. Det är lugnare utan läkaren här men jag orkar inte ha konflikter med personalen då och att de äventyrar min säkerhet och bryter mot patientsäkerhetslagen när de försöker tvinga mig som svår astmatiker att dela rum med rökare. Jag fick så svår ångest att jag aldrig hade klarat av att hantera det om inte en väldigt trevlig personal fortsatt prata med mig resterande del av natten. Han rekommenderade mig att prata med chefen för han höll inte med om kollegan/sjuksköterskans beslut. Jag gillar den personalen mycket för han kan säga ärligt vad han tycker och är en god lyssnare och bryr sig inte om att vara lojal mot kollegor som begår allvarliga fel utan då talar han om att han tycker att det är fel. Min framtid är oviss. Kan jag inte byta avdelning och få den specialistvård jag efterfrågat har jag ingen plan B. Huvudet är fullt med självmordstankar men jag försöker stoppa in lite andra tankar också, men det beror helt på ångestnivå hur väl jag lyckas.