[Pink Niraja]

jag har hoppats i så många år på att det skall bli bättre men det tycks aldrig vända och jag vet ej hur jag skall orka fortsätta. jag har hoppats på hjälp men någon sådan tycks ej finnas. och alla verkar ha gett upp hoppet om att jag skall få ett liv och någonsin må bättre någon gång. allt verkar helt hopplöst och vården står handfallen, vet ej vad mer de kan göra. tycks ej finnas någonting som kan hjälpa mig att få livslusten åter. jag bara sjunker och sjunker och blir allt sämre.

[Pink Niraja]

Green Hivafe skrev:

Jag hör att du har bestämt dig! Du tror inte att alla misslyckande beror på att du skall fortsätta leva? Livet är föränderligt. Vi kan påverka det till en viss del. Lycka till!

jag har bestämt mig, livet skall få ett slut. jag har ej funnit ett sätt att lyckas på ännu. men en dag kommer det nog till mig. det finns absolut ingen mening med att jag fortsätter att existera, lever vidare, att överlever och tvingas hållas vid liv.

[Pink Niraja]

i dbt finns det statistik på att en tredjedel hjälper dbt, en tredjedel delvis och en tredjedej ej alls, och jag tillhör nog den sista gruppen. och när folk försöker peppa mig och få mig att må bättre tror jag ej längre på vad de säger till mig. inse faktum! det blir ej bättre än så här, jag kommer aldrig duga eller få ett önskvärt liv, det kan enbart bli värre. mitt liv är snart över. kroppen lever vidare men jag skall lyckas hitta ett vis på vilket jag kan få ett slut på mitt eländiga liv. vill ej finnas mer

[Pink Niraja]

Hej! Konstigt att du inte lärt dig färdigheter när du gått dbt. Det är ju det man skall lära sig! Så tråkigt att du inte kan få hjälp med det av personalen. De är ju där för att hjälpa dig. Hota med lpt löser inget. Om de hjälper dig behövs inget lpt. Jag har haft lpt många gånger och de är inte så farligt. Men kan förstå din förtvivlan. jag är livrädd rör lpt efter alla år jag varit inlåst på lpt. en gång i hela två och ett halvt år. och det är inget jag vill tvingas genomlida igen

[Pink Niraja]

ännu ett år som jag ej ville uppleva, genomlida. jag vill ej fortsätta så här. livet innebär enbart ett konstant lidande och en plåga, ångest varje dag. jag vill ej leva så här mer. jag vill ej stanna kvar, jag vill verkligen ej leva mer. vill ej vara ett problem för andra. hjälp dem som vill och kan bli hjälpta. för mig är det för sent. jag skall ej fira ännu en födelsedag, vill ej bli ännu ett år äldre. jag gör ingen nytta för någon eller något i livet och ingen kommer sörja eller sakna mig. bäst vore det bara om jag ej fanns mer, om jag slutade existera. jag är bara problem och ställer till det för mig själv och andra. jag förstör bara och är en börda, ett olösligt problem som aldrig någonsin kommer bli bättre. snälla hjälp någon som ännu går att hjälpa, rädda någon som kan och vill räddas. för mig är det för sent. det går ej att hjälpa mig. jag är redan förstörd. efter alla suicidförsök genom åren är jag ännu vid liv trots att jag skulle ha dött för längesedan. av någon anledning vill mitt hjärta ej sluta slå. det håller min kropp vid liv, ett liv jag ej vill ha. jag vill enbart att det ska vara över, att livet och min eviga ångest och långa kamp skall vara över. jag orkar ej mer. jag vill ej mer. varje kväll ber jag mitt hjärta om att det skall sluta slå i sömnen, att det mirakulöst nog skulle stanna en natt. men så verkar ej ske. vaknar dag efter dag mot min vilja. det jag önskar mest av allt tycks ej ske. jag vill ej länge finnas kvar här. jag vill verkligen mest av allt dö, försvinna, sluta leva, sluta existera. jag vill ej fortsätta lida dag efter annan, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. snälla hjärtat mitt, ge upp och sluta slå…

[Pink Niraja]

jag har ej lärt mig någrafärdigheter i någon dbt. det finns ej personalresurser att sitta med vid måltider eller om jag mår dåligt. när jag en gång ringde personalen och bad om hjälp så svarade att de kunde komma efter rapporten en halvtimme senare. jag klarade ej av att stå ut så länge så det slutade med att jag drack en flaska ättika(inget jag rekommenderar att prova). när de sedan hotade med lpt sprang jag och blev jagad av en polishelikopter. polis kom och bojade mig och körde till psyk inom akuten. denna incident har resulterat i att jag ännu mindre vågar söka hjälp av personalen. jag är dessutom så rädd för att få ett vårdintyg utfärdat att jag kommer ta livet av mig under en tid då jag vet att det är många timmar mellan tillsynerna. vill ej riskera att någon hittar mig vid liv

[Pink Niraja]

Jag har gått flera år i dbt där mindfullness ingår. Inget sånt har hjälpt mig genom åren och ingen har längre någon idé om hur de skulle kunna hjälpa mig. Många inom vården har även sagt att det finns inget mer att göra. De har även sagt att jag inte vill må bra och att jag inte ens försöker att må bra. De har sagt till mig att jag vill må dåligt. Det är inte lätt att återfå eller behålla något hopp om att någon gång må bra när alla andra säger att det inte finns något att göra och att jag inte ens försöker eller vill bli bättre. Som om jag vill må dåligt och känna att allt är hopplöst.

[Pink Niraja]

Vet inte om det finns hjälp att få. Vet inte om jag kommer få någon livslust åter

[Pink Niraja]

Jag har varit sjuk i så många år att jag tror det är för sent för mig att bli frisk. Jag var tvångsinlagd i 2 och ett halvt år pga min ätstörning när jag höll på att svälta ihjäl för några år sedan. När jag blev utskriven efter deras “behandling ” så rasade jag nästan 15 kg direkt. Så nu är jag livrädd för alla sjukvårdsinrättningar. Jag tror det har gått så lång tid att det är för sent att få hjälp. Jag vill verkligen inte bli tvångsmatad igen. Är livrädd för att bli uppgödd igen. Vården har gjort mig rädd för att söka vård. Jag hatar att bli drogad fastspänd och ignorerad.

[Pink Niraja]

Jag har min läkare på den öppenvård jag har i en annan kommun och ej där jag befinner mig. Ja jag är en kvinna. Här får jag bara min medicin delad. Jag tror inte jag har ork att anmäla detta,tror inte det är lönt. Har försökt anmäla en läkare som vägrade ge mig bedövning tre gånger när jag syddes och staplades. Då hade de inte antecknat i journalen vad de gjort utan bara att sårskadan åtgärdats. Så jag kom inte vidare.

[Pink Niraja]

Alla tycker hela tiden att mitt beteende är så svårt. Och de blir rädda när jag skadar mig, svälter mig och håller att dö alla gånger jag varit nära döden till följd av självmordsförsök. Jag har då flyttat från ett ställe till nästa för att de inte kan/vågar ta ansvar för mig. Jag har aldrig haft en fast punkt, ett eget hem. Aldrig fått känna mig hemma och trygg. Jag har bara blivit runtflyttad då ingen klarar av mig. För att jag tydligen är ett hopplöst fall som ingen vill ta ansvar för.

[Pink Niraja]

Det är ett privat behandlingshem. Jag har anorexi, suiciderat många gånger, har ett allvarligt självskadebeteende och asperger. Anorexivården vill ej hjälpa då jag självskadar och för många gånger varit nära att ta mitt liv. Psykiatrin kan ej behandla ätstörningar. Och ej heller min asperger kan de bemöta. Min asperger diagnos fick jag dessutom alldeles för sent, i 20 års åldern. Det är blandat här. Både män och kvinnor, drog-och alkoholmissbruk. Självskadebeteende och psykotiska människor. Jag hade en jättebra kontaktperson när jag kom men hon gick på mammaledighet i typ mitten av oktober. Nu har jag ingen som jag kan anförtro mig till. Ingen boende finns heller kvar som jag kan umgås med, alla har flyttat. Så det är väldigt ensamt då jag knappt träffar någon alls. Jag äter ej ens med de andra här utan jag sköter maten själv, den sociala kontakten har jag ej heller. Jag får min medicin delad så jag träffar den personen den lilla stund det tar att svälja medicin.