Skapade svar

Visar 6 inlägg - 73 till 78 (av 78 totalt)
0
  • som svar på: Ångest

    Jag har bara sån ångest vet inte vad jag ska göra av den.

    Hej! Vad har du ångest över? Kanske lättar iallafall lite om du skriver om det? Kram så länge!

     

    Känner mig så ensam varje dag från morgon till kväll. Inga vänner dom hör av dig, bara jag som tjatar hela tiden. Har ingen att dela alla mina tankar med. Känner mig osynlig när jag ser alla andra gå i stora kompis gäng. Varför är inte jag en av dem, varför passar inte jag in? Varför vill inga ha med mig? Dessa ta har snörrar i ens huvude. Hur jag kom hit har jag ingen precis förklaring till. Men jag valde väll min träning framför kompisar och nu är jag helt ensam. #ensam

    hej! Vet du vad som hjälpte mig? Jag började med en hobby där jag träffade nya människor med samma intresse som jag. Du skriver att du tränat tidigare, kanske kan du ta upp det med någon grupp och träffa vänner den vägen? Oavsett, hur ensam du än känner dig så är vi tusentals som också känner oss ensamma. Du är alltså aldrig ensam! Kram!

    som svar på: Hjälp mig

    Hej! Jag är sååå himla ensam i skolan. Har inga vänner alls och jag har förmodligen social fobi. Ibland vill jag inte leva, men jag vill leva. Känner mig så stressad av allt, jag får verkligen ångest av att prata med människor, grupparbeten etc. Känns som att jag ska svimma. Det är som att jag låser mig och bara trasslar in mig själv ännu mer. Snälla hjälp mig vad ska jag göra? 🙁 har någon med liknande/samma erfarenheter något tips? //18 årig tjej

    Hej du, jag känner igen mig. Känner mig ofta ensam trots att det är mycket folk kring mig. Det som hjälpte mig var att ta små steg. Första dagen (efter att jag bestämt mig att göra nått åt min ensamhet) sa jag hej till någon. Andra dagen sa jag hej och ställde en fråga. Tredje dagen kanske jag satte mig vid någon på lunchen. Små steg helt enkelt i min egen takt. Vad tror du om det? Finns det en kurator på skolan du kan prata med? Ser fram emot ditt svar! Kram så länge!

    Rädsla Dödsångest Föraningar Vet inte vad det är, men nåt är påväg. Varför skriver jag? Helt ärligt så är det nog för att jag alltid tyckt om att skriva men har inte gjort det sen i skolan för 20 år sen. Kanske kan det vara för att jag har ett riktigt akut behov av att göra nåt så någon kommer komma ihåg mig när jag inte finns kvar. Kanske kan det vara för att senaste tiden har min rädsla för att dö gått igång på högvarv. Rädslan för att dö, rädslan för att bli bortglömd… jag vet verkligen inte vilket som är värre eller vilket som kollar på uppmärksamhet just nu. Tänkt i månader på att sätta mig ner och skriva ner mina tankar. Hade allt planerat i tankarna. Sätta sig med datorn, ett tänt ljus, nåt gott att dricka och tugga på. Istället så ligger jag i kallingar på soffan och kollar på reklam när jag väl börjar detta. Datorn blev istället en mobil. Kanske har den som uppfann Smartmobilen tänkt på mig. Jag har inga barn. Kommer inte få några barn. Vem kommer komma ihåg mig och sakna mig? Måste jag bara acceptera att slutet verkligen finns där? Eller….?? Funderat på detta med att frysa ner sig. Bara för att börja skriva någonstans. Det är så himla lockande. Frys ner dig idag, vakna när dom vill väcka dig. Kanske inte riktigt så enkelt. Kanske inte enkelt alls. Konkurs, jordbävningar och pengar… Kanske är lättare att bara dela med sig så mycket som möjligt av sig själv till så många som bara möjligt så man alltid blir ihågkommen. Vilket är värst? Döden eller glömskan?? Döden, hmm. Det jobbiga med detta är allt man, nej, JAG, kommer missa. Är extremt nyfiken av mig och vill inte missa alla framtida under. Tänk att vara där när det första utomjordingen möts. Se alla underverk vi kommer klara av. All drama runt alla man känner. Blir tom i själen bara av att tänka på allt man inte kommer få vara med om. Tycker hela detta upplägget med livet och döden suger. Suger riktigt illa. Riktigt riktigt illa. Vet att många säger att dom är rädda för döden och inte vill dö. Men det känns som så jävla mycket mer. Så jävla mycket värre. Döden har varit med mig sen tonåren. Har alltid varit rädd. Men senaste månaderna går motorn på allt annat än tomgång. Sista tankarna när man lägger sig i sängen. Flera gånger per dag. Har försökt lugna ner det med att tänka på att livet är för kort för att fundera och tänka på döden hela tiden. Det hjälper lite för stunden. Har en känsla, nästan som en föraning om att den är runt hörnet. Om man bara visste eller anade om det var gällande mig själv eller nån jag älskar. Men prata med någon om detta, tänker du då. En kurator eller vad som. Jag tänker kanske snarare en präst. En kurator känns lite som att man går dit för att klaga av sig. Lite mer djup i det hela är nog ett måste för mig. Känner alla såhär? Går alla igenom detta? Är detta min medelålderskris? Är 34 år och har inte direkt åstadkommit nåt speciellt. Har ett jobb som många andra. Husdjur som många andra. Ett förhållande inte så likt många andra, vilket är helt härligt. En vanlig Svensson minus Volvon, villan och barnen. Sambon kom på mig för ett par veckor sen när jag googlade på nedfrysning efter döden. Också nåt man tänkt på länge att det är nån man ska kolla upp. Självklart så var det vid helt galet tillfälle jag väl gjorde detta. Sambon sa inte så mycket. Inget alls faktiskt. Rykte på axlarna och klappade lite på benet. Eller frågade han om varför jag kollade på just det just då? Kommer inte ihåg. Men hallå, tänker inte nån annan på detta någongång? Är det bara jag som är dödsrädd för döden? Hade jag bara vetat att det fanns nåt att uppleva efter detta så hade jag varit coollugn. Ett äventyr. Lite som att flytta till en ny stad. Men hur i hela helvete kan människan ha levt i hundratusentals år, åkt till månen och uppfunnit allt detta inte lyckats klura ut vad fan som kommer sen? Arg blir jag. Varför kan ingen svara på detta? Ska man bara acceptera att kh ska dö och bli bortglömd?! Måste jag verkligen bli bortglömd. Dödsångesten hade nog varvat ner om jag visste att jag lämnade nåt efter mig som alla kommer känna till. Så folk kommer ihåg mig. Som Picasso eller moder Theresa. Skulle skriva “Shakespeare” men mobil kunde såklart inte stava till det. Kanske borde äta nåt nu. Låt oss säga att nästa del blir ett kapitel som vi kallar 1. Och som handlar om bara mig och mig före detta. Håll min hand när jag dör 2 månader senare. Hade stora planer i mitt huvud på hur jag skulle börja denna del. Det hade gått typ som såhär: “Och nu till den tråkiga delen. Den om mig själv. Men tänker inte dra ut på lidandet och dra alla 34 år för er, utan bara det lilla som jag kommer ihåg.” Men. Så blir det inte. Tänker mer och mer på död, död och åter död. Kvällarna är hemska. Det värsta. Överallt blir man påmind om denna jävla död. Är mer övertygad än någonsin om att det är min framtida död som skickar signaler. Men hur och varför? Har alltid sen jag var ung haft déja vú känslor väldigt ofta. Ganska läskigt. Väldigt läskigt! Kommer ihåg en gång när jag var ung och min mamma ville prata om hur hon skulle vilja ha det när hon väl gick bort. Jag kunde knappt lyssna. Fick en hemsk känsla i magen att jag verkligen inte ville att hon skulle dö. Ett stort svart, slukande hål i bröstet som skriker och drar in en. Precis som en föraning om att jag skulle behöva uppleva det som jag absolut inte ville. Ett par år senare hände det. Nästa månad är det 17 år sen. 17 År med mamma. 17 år utan mamma. Är det därför min hjärna går i cirklar runt detta? Hoppas verkligen det. Antar att hålla en annan människa i ens famn när den personen tar sitt sista andetag kan sätta såna spår. Nu har jag samma känslor igen. Fast denna gången är det om mig själv. Men när? Vill inte dö. Vill inte bli bortglömd. Vill inte missa saker. Tänk allt jag inte kommer uppleva. FAAN! Jag har alltid haft attityden om ångest att man ska “skaka av sig det” och “kom igen nu”. Sen för 8 år sen trillade jag ner i träsket. En jobbig tid med arbetet utlöste det. Nog om det. Min poäng är att jag då var så övertygad om att det som jag gick igenom skulle kunna skrivas ner i ord och finnas för andra. Kanske som en liten manual för hur man kommer må när det händer. I det typiska jag så var tankarna stora, men det som skrevs ner desto mindre. Inte denna gången. Kanske kommer dessa tankar om död och hemskhet lätta om man skriver av sig. Kanske en glödlampa tänds och problemet får en lösning. Kanske kommer jag ändå att dö, men det finns nåt kvar av mig för framtiden. Mina tankar är lite som att försöka förstå hur stort universum är. Oändligt. Vad finns bortom rymden? Nånstans måste det ta slut. När jag dör kommer ingen att komma ihåg mig efter ett kort ögonblick. När jag dör kommer jag missa en massa. Om man bara kunde koppla en kamera till ett moln och vara säker på att man kunde se allt den kameran filmade efter man gått vidare så hade nog allt lugnat sig. Att bli bortglömd och missa en massa är det värsta. Det finns en till tanke. Dessa tankar och känslor kanske inte gäller mig. Kanske är det nån i min närhet som kommer försvinna. Men det känns verkligen inte så. Jag blir så frustrerad! Här har vi en extremt liten tid att faktiskt leva och se världen runt omkring oss. Och den lilla tiden spenderar vi på att titta in i skärmar och ägna åt oss så onödigt tjafs att om det faktiskt fanns en gud, så tror jag han hade försökt klura ut vad fan som gick fel! Man kanske skulle försöka skaffa sig en tro. Få en övertygelse om att nåt större faktiskt finns. Min tro har alltid kommit och gått, för att sen landa i svenssontron – karman. Snälla gud- lös detta lilla bekymmer så kommer jag vara evigt tacksam och lova att vara en bättre människa bla bla bla…. Det är skönt att skriva. man ser som framför sig hur “löjligt” det är när man upprepar sig gång på gång. Men jag vill verkligen komma på nåt som kommer finnas kvar efter mig. nåt som andra kan ta del av. nåt som gör att folk kommer ihåg en liten, liten person som igentligen var ett strå av hö i världens största stack. Jag vill sticka ut. Jag vill vara saknad. Kom till min grav, berätta för mig om dig. om din dag. om alla runt dig. om det som händer i världen. Glöm inte bort mig. Låt mig inte försvinna ensam och rädd. Håll om mig, håll min hand och torka mina tårar när jag försvinner. Och var nära mig, för jag är så säker på det jag nu skriver, att tårarna rinner: Snart kommer jag att dö. Och jag vill verkligen inte dö. Nej, detta är inget självmordsbrev! Så du som kanske läser detta innan domedagen kommer behöver inte få panik och låsa in mig. Tillbaka till livet igen.

     

    Fint skrivet! Håller din hand viralt. Du behöver inte vara rädd. Du är aldrig ensam. Kram!

    jag orkar fan inte mer! Skolan är emot mig, min FAMILJ är emot mig. Det enda stället jag kan vara mig själv är i mitt kvarte med mina vänner! idag i skolan gick det ganska bra men när vi skulle ha språkval blev allt bara tvärtom. vi har en jävla tant skrälle till so lärare och när hon såg att jag ”skämt” bråkte med en kille i min årskurs, gick hon raka vägen till mig och tog den där jani ”skämtet” på allvar och ba ”nu måste jag verkligen prata med dig!” sedan bad hon killen att gå medans hon skulle prata med mig. hon sa att hon tänkte ringa min mamma och boka en tid med henne till skolan och prata om mitt ”beteende” ! och jag försökte att förklara för henne att jag och killen bara skämtade med varandra att det inte var på riktigt men hon vill ändå inte lyssna så jag gav upp ideen om att förklara för henne och gick till mina kompisar. senare efter skolan när jag kom hem ringde hon mamma och berättade en massa andra saker som var för länge sedan och mamma nappade direkt och ville att att hon skulle komma redan imorn till skolan, jag försökte förklara för min mamma men hon ville heller inte lyssna. jag får till och med ångest genom att bara tänka på att mamma kommer till skolan, dels för att jag är lite småkär i en kille som jobbar i mitt skola. så nu sitter jag här och skriver om det. någon som har en liknade upplevelse?

     

    hej! förstår precis hur du känner med att bli utskälld av en lärare som drar in föräldrarna. tycker inte det är okej av läraren att ha noll-tolerans mot eleven och din egen vilja. hon borde pratat med dig och killen en till gång (tillsammans) innan hon drar in föräldrarna. hur har det gått för dig? KRAM!

    Det känns som ingen förstår mig. Jag mår verkligen inte bra. PÅ utsidan ser det ut som jag mår, men det gör jag verkligen. Är stressad över min skolgång. Jag gjorde ett sne steg i julas när jag och min pojkvän hade gjort slut ”tagit en paus”. Vilket gjorde att jag förlorade flera vänner som då var mina bästa vänner. Jag och min kille är nu tillsammans men det känns som vi är längre ifrån varandra än någonsin. Allt känns så meningslöst just nu, har tankar som en 18 åring inte borde ha. Kom precis ”ut” ur en depression, är inte redo för att komma ner till djupet igen. Men jag är påväg, jag är just nu är tickade bomb som kommer smälla vilken dag som helst är jag rädd för. Flyttade med min pojkvän till en lägenhet där jag inte trivs, men han förstår inte, han vägrar flytta och jag älskar han för mycket för han säga emot…

     

    Hej, jag tror jag förstår dig. Det är mycket du går och bär på. Kanske kan vi bryta ner det och lista upp för att få en överblick?

    – Känsla av att ingen förstår

    – Mår inte bra

    – Utstrålar (osant) välmående

    – Stressad över skolan

    – Snedsteg med pojkvän vid paus

    – Avslutad depression

    – Trivs inte med boendet

    – Gap mellan dig och killen

    – Känsla av meningslöshet

    Att inte må bra i vardagen är tungt. Speciellt när ens omgivning tror att man mår bra, för att det är det man utstrålar, vilket leder till känslan av att ingen förstår. Vad tror du skulle hända om du pratade med någon du litar på om hur du känner? Hur skulle din omgivning reagera om de visste att du inte mådde bra? Kanske skulle du då inte känna dig lika ensam i det hela? Vad är du stressad över i skolan? Har det kanske blivit bättre? Ofta är jag stressad när jag inte vet vad som väntar men när det väl är igång så känns det mer okej! Hur är det för dig? Är din pojkvän påverkad över ditt snedsteg i julas, påverkar det er relation idag? Kanske blir det bättre om ni pratar om det? Bra att du kommit ur en depression, du ska inte ner igen. Vad var det som triggade dig att ”sjunka” förra gången? Kan vi motarbeta det så att du inte sjunker igen? Måste du och din pojkvän bo tillsammans? Kanske kan du bo hos din familj men umgås med din pojkvän när ni båda känner för det? Så kanske det inte känns lika tungt? Ta hand om dig så länge! Kram!

Visar 6 inlägg - 73 till 78 (av 78 totalt)
0