Pink Koboja
Skapade svar
-
Hur har du det idag?
Hej! Det är den 23:e idag och jag hoppas att du trots allt finns kvar och tog dig dit idag 💛 jag lovar dig att det kommer att vända! Kram
Tänker så mycket på dig och på det du skrev i ditt inlägg.. jag hoppas fortfarande på att du någon dag kommer att svara. När du gör det, så finns jag här och lovar att vi tar/chattar oss igenom detta tillsammans. <3
Tack för ditt fina svar <3 blev glad när jag loggade in imorse för att se om någon hade svarat mig. Det betyder mycket. Precis så som du beskriver, så saknar jag känslan av att känna mig stödd och förstått när jag öppnar upp för människor. Känner mig ensam med mina känslor, då någon annans historia inte riktigt berör mig just där och då, när det egentligen ska ”handla om mig” – då när jag öppnar upp. Vill ju känna att tyngden släpper lite från axlarna, men istället så växer ångestklumpen i magen varje gång som jag försöker. Då isolerar jag mig från min omgivning tills livet känns lite bättre, så jag kan finnas bland andra utan att förstöra stämningen med min ”negativitet” och vara den personen som finns där för andra istället. Om du sett filmen ”Encanto” från Disney, så identifierar jag mig mycket med rollen ”the strong one” .. då hela min omgivning verkar ha vant sig vid att se mig som den personen och reaktionerna som jag möts av när jag ”faller” och inte kommer upp lika snabbt som förut, dom tar på mig otroligt mycket. Det är då jag väljer att isolera mig från omvärlden för att ”tanka” så jag har laddad upp lite innan det är dags för att kliva in i den rollen igen. Ibland känns det som att jag skriker för att bli hörd, sett, förstått och få det stödet jag behöver ibland.. trots att jag inte bokstavligen skriker så ber jag rakt av om hjälp, men möts istället av starka reaktioner, idiotiska påståenden, stigma kring mediciner och liknande. Det känns så himla ensamt.
Hej Yellow, det är jag igen. Hur har du det? <3
Jag hoppas innerligt att du finns kvar ♥️ när jag var lika gammal så försökte jag göra detsamma och jag misslyckades några gånger. Det var tufft att ta mig igenom alla år, räknade dagarna tills jag skulle anses som vuxen. Och vet du vad? Det var så värt det. Jag skrev dagbok, varje kväll några meningar. Idag har jag en hel samling som jag ibland läser igenom när livet känns tufft och ibland när det känns extra bra. På den tiden så hade jag behövt någon som ser vad jag går igenom, någon som tar hand om mig. Idag kan jag ta hand om mig själv och behöver inga ”vuxna” men tar emot hjälp dom dagarna jag inte orkar. Jag kommer ihåg dom dagarna när ingen verkade se, höra eller fånga upp mig. När jag kände mig som mest hjälplös. Just där och då så var mina största två önskningar att kunna somna, men inte vakna dagen efter och det andra var en storebror eller storasyster som håller mig i handen så länge tills jag klarar mig själv. Inget av detta gick i uppfyllelse, istället så blev jag storasyster till några stycken som jag nu håller i handen tills dom klarar sig själv. Jag finns här även för dig om du skulle vilja det. Vad hade du önskat göra och uppleva i livet när du är typ 30 år?
Hej Rukedy, förlåt att jag inte svarade tidigare.. hur har du det? Tror att jag nu inte orkar sprida nåt ljus mer.. det inte så likt mig att inte ha nåt reserv att ta fram när det känns mörkt. Jättekonstigt..
Indigo Rukedy: Tack för att du delade låten med dig. Jag lyssnar på den på repeat och försöker hitta någon tröst i orden, hoppas på att han mår bra och kämpar trots att det är svårt.
Vi har också flera försök bakom oss, men jag orkade inte längre och drog mig undan helt efter vårt sista försök.. det gjorde så ont, det var det sista jag ville.. det var ju allt det fina i livet jag önskade mig för oss. Jag kan tänka mig att hon nånstans kände likadant, att hon nådde sin gräns och var tvungen att fatta det svåra beslutet åt er båda. Berg och dalbanan som ni åkte tillsammans med kunde gå upp en dag, men rasa ner väldigt fort en annan dag.. någon behövde dra i bromsen för att två liv ska kunna fortsätta i ett ”normalt” tempo, så man orkar med allt annat som finns där ute. Förväntningar och krav som ställs på oss av familj, vänner, jobb och samhället. Allt det som vi knappt orkar leverera på när vi är ifrån varandra, men typ inte alls när vi befinner oss i ett gemensamt downfall.
Han hade sagt samma sak som du, vi tog fram det bästa och värsta i varandra. Jag försökte att se det som något positivt, något jag kan använda mig av för att utvecklas och växa som människa medans han såg det som något väldigt dåligt, något som absolut inte ska finnas i en relation. I efterhand kan jag förstå vad han menade, men jag kan inte sluta undra hur det hade gått för oss i fall han hade kämpat mot sina inner demoner, sett det som något som redan fanns där långt innan jag kom i hans liv.. jag önskar att han hade riktat sin frustration på det som egentligen skapade mörkret istället av mig, personen som i början bara utlöste det.. innan våra bråk skapade ett ännu större problem. Jag önskar att jag inte hade haft mina egna demoner som jag fightades med, så jag slapp kräva hans stöd då när han behövde mig som mest. Vi båda har nog känt oss värdelösa i dom situationerna, trots att vi försökte så gott vi bara kunde. Idag inser jag verkligen vad som menas med ”ibland räcker kärleken helt enkelt inte till” .
Så som du skrev tidigare så går det även för mig upp och ner väldigt mycket, idag är det en sån dag där allting bara känns helt värdelöst och ensamt. Förstår i fall du inte orkar läsa eller svara på en meter lång roman (i fall du har en skön ”upp” eller en jobbig ”ner” – dag) men finns här när du känner att du vill fortsätta prata eller dela med dig av något mer <3
Under jultiden när jag hade ringt många många gånger så kände jag samma frustration, kände mig så hjälplös och trött på ens försöka .. men insåg sen att vi nog är ganska så många som söker efter hjälp på det sättet och att dom förmodligen (som hen innan mig redan nämnde) har alldeles för få volontärer, startade även en insamling för dom på facebook sen när jag fyllde år men fick tyvärr inte ihop mer än en hundring.. försökte dock igen nån dag nu i januari och kom igenom. Jämfört med andra stödlinjer jag hittills har fått prata med så var det där den bästa upplevelsen och det bästa stödet jag hittills har fått. Hen jag pratade med sa också att dom hade bytt ut telefoner så att det kanske kan komma till nåt problem med anslutningen, att det bryts alltså.. det gjorde det inte i mitt fall men kan tänka mig att det blir hög tryck när det händer i andra samtal och folk försöker ringa tillbaks, samtidigt som det redan finns folk som ringer som inte har kommit igenom ännu. Min frustration släppte när jag satt mig i deras sits. Dom vill väl men har kanske inte resurserna dom behöver för att det ska gå rätt alla gånger.. lider med dig och hoppas att du snart kommer igenom och får samma upplevelse som jag hade. stay strong ♥️
Hej,
när jag läste så trodde jag först att det var min älskling som skrev, den som förlorade mig.. samtidigt känner jag själv en stor sorg, förlorade honom långt innan han förlorade mig. Trots alla svårigheter och alla bråk, så fann vi alltid någon tröst bara att få vara i varandras sällskap. Känner igen mig i mycket av det du skriver, berg och dalbanan, att det inte finns någon grå zon.. bara svart och vitt, det där med att bedöva ångesten och att jag egentligen vill leva, men får inte ihop livet längre.. jag önskar att det jag skrev vore något mer hoppfullt, men jag hoppas att det löser sig för dig och tackar för att du delade med dig och på så sätt hjälpte mig att känna mig mindre ensam i det hela. Stor kram till dig
Känner mig så hopplös i allt det här, nätterna är värst.. för att jag jämför dom med när det var bra, när det fanns nån som kramade om en på nätterna.
Hej Red🥺 jag svarade på det Azure skrev tidigare och skulle jättegärna vilja prata mer om det känner mig så sjukt ensam i detta 😭