[Pink Jikone]

Jag känner verkligen med dig ❤️

Är inte i samma situation själv så jag kan inte känna det, men förstår dig.

[Pink Jikone]

Hej

Du är inte ensam ❤️ Jag gör likadant i perioder till och från de sista åren.

Som du säger kan man både förstå och prata om att man vill vända och tänka att imorgon ska jag… men sen blir det inte så. Det är jättesvårt att ge tips men för mig har det varit att sova bort dagarna ett tag sen när jag är mogen för det, ställa klockan och ta en promenad. Kanske inte göra det jag egentligen måste utan något helt annat. Ja, jag får ångest ändå av allt jag måste göra men ibland fungerar inte kroppen/hjärnan och då får det vara så. För min del handlar det om att jag är deprimerad och det går i vågor, sämre perioder innebär att jag bara vill sova bort allt.

Som sagt är mitt svar ingen lösning men du ska inte känna att du är ensam. Ta hand om dig, kram

[Pink Jikone]

Jag har också satt ett datum, så jag förstår hur du känner. Jag tror inte vi är konstiga som känner då, utan man väntar på ett slut på det eviga kämpandet. Kram till dig ❤️ Hoppas du kan hitta nåt i livet som gör att du ändrar dina planer.

[Pink Jikone]

Känner med dig ❤️ Dagarna när ångesten är som värst är inte lätta att hantera.
Bra att du skrev till någon och berättade om hur du kände!! Hoppas verkligen att du får bra hjälp nu. Ta hand om dig!

[Pink Jikone]

Red Simyna skrev:

Förstår det <3 Hur går det för dig? Hur mår du idag – om du vill säga?

Tack för att du frågar!!

igår kände jag ett litet hopp om att det skulle vara på bättringsvägen. Tränade och lunchade med ett par träningskompisar, efter det sov jag 4h på dagen men när jag vaknade var jag nöjd över att tagit mig ut och gjort något. Somnade på kvällen ialf, kanske pga medicinen.

Idag när jag vaknade var allt skit igen, känner mig som en svikare mot mina kollegor eftersom jag är sjukskriven och dåligt samvete mot min familj som då jag inte riktigt orkar vara ”som vanligt”… så ångesten slog till igen och har suttit i större delen av dagen. Imorgon har jag återbesök till både läkaren och kuratorn efter varandra. Men till läkaren vill jag inte säga sanningen den här gången då han sist ville att jag skulle läggas in… plus att jag är så rädd för en ny orosanmälan…

hur är det med dig? Känner du att du nu kan hantera ångesten bättre? (Jag gissar att ångesten fortfarande kommer)

[Pink Jikone]

Även jag skriver under på det du sagt (skrivit)… Du ställer så bra frågor, som jag tyvärr inte har svar på, visste jag svaren skulle jag vara den första att hjälpa dig ❤️

Jag tvivlar på om jag ens vill överleva! Det gör så ont i mig, men jag kan inte förklara varför, alla jäkla tankar som bara far runt och gör att jag knappt kan andas. Varför??

 

[Pink Jikone]

Red Simyna skrev:

Ja, försök få till att du får tillgång till en mottagning som du kan komma på samtal hos? Fick du ångestdämpande och som hjälper något här och nu? <3

jag tar ocsascand vid behov sen Theralendroppar och propavan till kvällen för att få sova. Så sover gör ja nu som tur är men dagarna är fortfarande tuffa att ta mig igenom.

[Pink Jikone]

Nej, läkaren hotade med att skicka mig till psykakuten och åkte jag inte dit frivilligt så skulle polisen hämta mig… så i panik drack jag skiten. Nu sitter jag på ett hotell med schysst uteservering och kan inte ens ta ett jävla glas vin. Som att det här skulle göra mig bättre…

[Pink Jikone]

Nej det är inte mot depressionen utan för att jag inte ska kunna dricka alkohol eftersom mina tankar då blir ännu värre och jag då försökt ta livet av mig.
jo jag kan svara sen.

[Pink Jikone]

Purple Qequmi skrev:

Tack för ditt engagemang och kram❣️ Vet inte hur gammal du är? Men du har ”bara” haft det såhär i 2 år? Jag är 41 och har känt såhär hela livet! Sökt all möjlig hjälp.. Är det meningen att vissa av oss ska må såhär hela livet?? Jag börjar undra.. Någon jag mötte för längesen sa att jag kanske mår såhär för att det är meningen att jag ska hjälpa andra.. Jag vet att jag hjälper andra..men jag vill hellre må bra själv! För mig känns ett liv där man bara finns till för att hjälpa andra meningslöst! Jag mår inte bättre av att hjälpa andra! Det är djupare än så!

 

Men, jag känner så väl igen mig i det du skriver, är 38år och har mått såhär till och från så länge jag kan minnas. Trots att jag alltid haft nära runt om mig som bryr sig, nu har jag barn, man , bra jobb mm men mår ändå skit. Hur länge ska man orka må såhär? Och som du skriver, varför? Vi får kämpa tillsammans ❤️

[Pink Jikone]

Red Simyna skrev:

Meh, vad knäppt! Det måste finnas ett mellanting där att inte bli inlagd, inte få en soc-anmälan på sig, men heller inte bollas tillbaka till läkaren och kuratorn? För mig hände det att vårdcentralen tillslut skickade mig till en ångestmottagning där jag skulle börja gå sporadiskt. Borde inte du få något liknande? Alltså få tid hos en riktig psykolog dit du går någon gång i veckan för att få bättre hjälp? Verkar ju skumt att det är antingen mer eller mindre obefintlig hjälp (den med läkaren och kuratorn) eller så är det inläggning som gäller? <3

Ja det är helt knäppt, när läkaren och kuratorn på vc vänder sig till psyk för att de inte kan hjälpa mig tillräckligt sen bollar psyk bara tillbaks. En ångesmottagning vet jag inte om vi har här, kanske ska fråga imorgon när jag ska tillbaks.

nu är jag så arg för att jag gick med på att ta antabus för att minska impulsgenombrott som det kallas för… nu tänker jag inte ta dem. Jag dricker typ aldrig men när jag gör det eskalerar ju tankarna det vet jag men ändå.

[Pink Jikone]

Red Simyna skrev:

Vad svårt! Blir lite perplex att det får gå till så att soc blir inkopplad sådär. Hur ska man då våga vara ärlig? Förstår absolut att du nu vill väga dina ord ytterst noggrant. Fina du, gud så orättvist i sammanhanget ändå <3 Kan du linda in det här på något sätt att du mår oerhört dåligt och känner dig ”beklämd” över det? Liksom prata som om du vore orolig för en anhörig? Det kanske kan visa på stabilitet men även tydlighet att något mer behöver göras? Min erfarenhet är lite ibland att sjukvården och läkare kan oftast läsa mellan raderna när man uttrycker sig vagt om hur man mår, men ändå ju säger egentligen rakt ut vad man menar. Det kanske då skulle kunna leda till att han tar dig på allvar men inte blir tvingad till att göra orosanmälningar eftersom inget konkret sagts rakt ut (eller hur det nu fungerar i systemet)?

Tack för ditt svar!

Jag berättade allt för läkaren igår och han skickade mig till psykakuten (åkte jag inte själv så blev det med poliseskort så frivilligt skulle jag inte kalla det) så jag ångrade direkt att jag var ärlig. Där fick jag prata med en psykolog och då kände jag att jag inte vågade säga allt utan förnekade vissa saker. För jag vill absolut inte bli inlagd, han pratade inget om en soc-anmälan och jag fick åka hem. Fick lite nya mediciner sen att jag skulle ha tät kontakt med läkaren och kuratorn på vc, samt sjukskriven en månad men ingen långsiktig plan. Så vad gjorde jag där hela dagen?? Fattar inte hur det här ska hjälpa…