Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 31 totalt)
0
  • Är en tjej med autism, adhd, ptsd och en hel del annan problematik som jag har dragits med sen jag var barn. Min barndom och uppväxt var, milt uttryckt, väldigt tuff och jag var aktuell hos psykiatrin redan som liten efter att ha vuxit upp i ett hem med missbrukare. Jag går i terapi sedan två år tillbaka för ptsd och har fortfarande tät kontakt med psykiatrin, men de får mig bara att må ännu sämre. Pga min autism är jag helt oförmögen till all form av social kontakt och jag är heltidssjukskriven sedan många år tillbaka. Jag har alltid haft väldigt mycket ilska inom mig, men har kunnat tygla mitt humör något sånär fram tills för ungefär ett halvår sedan tack vare att jag har haft en stark spärr som har hindrat mig från att bete mig olämpligt. På senare tid har dock min ilska eskalerat och jag får helt galna raseriutbrott för minsta lilla grej vilket slutar med att jag kastar saker åt alla håll, svär, smäller i dörrar och tappar kontrollen fullständigt över mig själv. Det kan vara att jag t.ex stöter i armen lite i en dörr så exploderar jag och skriker och gapar för mig själv i en kvart innan jag lyckas lugna ner mig igen. En halvtimme senare kan jag vara igång igen för någon annan skitsak. Det räcker även med att någon t.ex tittar på mig ute på stan på ett ”negativt” sätt för att jag ska känna ett intensivt hat som byggs upp på bara några sekunder och där jag får upp tydliga bilder i huvudet där jag begår olika hemska handlingar mot personen. Jag kan gå runt i dagar efteråt och känna ett starkt hat för saker som andra människor ser som bagateller och jag glömmer i princip aldrig ett svek. Redan då jag var barn skrev läkare från BUP i olika utlåtanden att om jag inte fick det stöd och den vård jag behövde (vilket jag aldrig fick) så fanns det en stor risk att jag skulle ”felutvecklas” på ett allvarligt sätt som vuxen. Jag har funderat mycket på om jag nu kanske har utvecklats till den psykopat eller sociopat som BUP varnade för då jag prickar in många kriterier där. Jag känner ingen som helst empati med andra människor längre har jag insett utan ser dem mest som parasiter som förstör naturen. Däremot har jag en väldigt stor empati med och älskar alla djur. Jag tror att andra människor märker det här då typ alla jag möter reagerar negativt på mig, och detta spär bara på mitt hat ännu mer. Tidigare har jag inte sett mitt hat och min ilska som något problem eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att skada någon annan, men under den senaste veckan har jag tillochmed lyckats skrämma mig själv med mina utbrott då styrkan på mitt hat är såpass starkt. Det tar heller aldrig slut, dvs det hjälper inte att jag avreagerar mig utan det spär bara på det jag redan känner. Jag har varit utsatt för ganska mycket press under våren från flera olika håll och om det fortsätter på det sättet så är jag rädd att jag bara är några månader från att göra något som jag kommer får ångra. Har tagit upp detta med psykiatrin tidigare men de verkade inte ta det på allvar. Min terapeut gav mig rådet att gå ut och skrika i en skog men sånt trams hjälper inte utan det enda som hjälper lite, om än bara för stunden, är att slå sönder saker och sparka hål i dörrar. Allt jag kan konstatera är att det här inte är normalt. Och nej, jag har inga barn. Nu skiter jag i det här, ville mest skriva av mig.

     

    Jag klandrar inte dig utifrån mig själv hur jag ser på det. Man har rätt att tänka det förbjudna. Men det viktiga är att vara ärlig mot sig själv om känslan och bearbeta det hos en psykolog. Sen går man vidare och hanterar det på andra sätt.

    som svar på: I´m queer
    Trådstartaren

    Fick googla (är tydligen lastgammal för såna här termer, pinsamt nog) vad queer är. Och till min stora förvåning är jag också det! Bisexuell.

     

    Jag har ett sett att vara på som är lite drama.Jag söker lite efter kickar

    Hej 30 år + är jag. Jag går igenom samma sak att kallas helt genom svensk av föräldrarna och ändå märker att så är inte läget. Jag undrar vad som har hänt vart mina riktiga föräldrar tog vägen. Dem gjorde det säkert i mina äldre år när jag lades in på psyket och drogades ner med många tabletter i över ett år. Sen kom tvillingar till dem och jag var säkert hjärntvättad. Jag var inte förtjust i dem och senaste åren ljög hur jag älskade dem på sociala medier för att låtsas att allt var normalt. Skam över mig. jag vill bryta kontakten med dem. dem är narcists

     

    Jag har själv det mörka långa håret och mörka ögonen

    Hej, Jag är en 20 årig tjej som är född här i Sverige och har bott här i hela mitt liv. Under en stor del av min uppväxt har jag inte känt att jag passar in bland mina svenska vänner eftersom jag inte ser ut som alla andra. Jag är ursprungligen från mellanöstern och har andra ansiktsdrag än den ”typiska” svensken. Jag har mörkt hår och mörka ögon. Jag tycker det är så oerhört svårt att känna mig omtyckt av andra på ett romantiskt sätt just för att jag ser ut som jag gör. När jag gick i lågstadiet blev jag utfryst av de andra tjejerna i klassen och jag har ända sedan dess trott att jag måste vara fin för att bli omtyckt och det har skapat en sådan stor trauma i mitt liv. Jag har ofta blivit sedd som den fula vännen eller den ”feta” vännen också eftersom jag inte är lika pinnsmal som de andra tjejerna är. Det händer ofta att jag jämför mig själv mer än normalt och det har förstört min syn på mig själv. Jag känner mig konstakt ful och äcklig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre. Under sommaren blev jag väldigt smal för att jag led av depression och inte hade lusten eller orken att äta, så jag rasade ner i vikt och började märka att killar märker av mig mer och mer. Nyligen träffade jag på en kille och han trodde inte på mig när jag sa att jag aldrig varit med någon innan eller gjort något sexuellt med någon innan. Jag tycker inte heller att detta är hälsosamt för jag mår ännu värre när jag märker att folk behandlar mig annorlunda bara för att jag blivit smalare samt lärt mig hur jag sminkar mig bättre och styla mitt hår bättre. Jag har aldrig passat in och känner att jag aldrig kommer att göra det, men jag tror att jag kan börja acceptera det på något vis. Ibland känner jag mig bara så vilsen, när jag inte känner mig fin så börjar allt om på nytt igen och jag känner mig som 9åriga jag som blev utfryst av sina klasskamrater.

     

    Hej

    30 år + är jag. Jag går igenom samma sak att kallas helt genom svensk av föräldrarna och ändå märker att så är inte läget. Jag undrar vad som har hänt vart mina riktiga föräldrar tog vägen. Dem gjorde det säkert i mina äldre år när jag lades in på psyket och drogades ner med många tabletter i över ett år. Sen kom tvillingar till dem och jag var säkert hjärntvättad. Jag var inte förtjust i dem och senaste åren ljög hur jag älskade dem på sociala medier för att låtsas att allt var normalt.

     

    Skam över mig. jag vill bryta kontakten med dem. dem är narcists

    Trådstartaren

    Usch, så orättvist mot dig. Så ska det inte vara! Du ska ha samma möjligheter i livet som alla andra. Försök att ta kontakt med någon utanför familjen kanske? Skulle det gå? En kurator i skolan, på arbetsplatsen, etc?

    jag hoppas att bra familjemedlemmar till mig träder fram som vettiga. det känns som en tapper bryr sig mer åtminstone. De andra nära mig är narcistst

    Jag har problem med tvångstankar, nu har jag fastnat i en grej som jag har haft i över en månad nu. I februari såg jag på direktsänd tv det var störtlopp på 6an. När dem hade åkt några sekunder så hoppade plötsligt tidtagaruret fram ca 20-30 sekunder, så den tiden som hade passerat fick man aldrig se. Men hur kan man plötsligt hoppa fram ca 20-30 sekunder på ett ögonblick när det är direktsändning?? Vill ha svar men ingen som vill svara.

     

    aa ok. Tänk istället att dem gillar dig. Det har hänt mig. Det ger mycket ångest såklart. Det går över. Undvik datorn och vissa platser på ett tag

    Trådstartaren

    Tror det finns människor som på riktigt inte tror att psykopater existerar. Eller antisocial personlighetsstörning. Det är väl vad som kallas att vara medberoende ofta och där man har någon bristfällig inlevelseförmåga som gör att man tar parti för förövaren i stället för brottsoffret? Tänker litegrann också på föräldrar som inte beskyddar sitt barn när barnet blir kränkt av den andra föräldern. Mamman som spelar piano i filmen ”Ondskan” samtidigt som pappan straffar sonen är väl ett tydligt exempel på det. Hon går inte i mellan. Jag tror det är vanligast att bete sig så om man har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är iaf så det sett ut för kompisar till mig där man haft föräldrar som skitit i vilket när barnen råkat illa ut. Dessa föräldrar har inte sällan haft någon form av autism (givetvis inte utrett pga. äldre generationen). Avsaknad, eller mindre av, kognitiv empati alltså, kunna sätta sig in i den andras kläder. Andra föräldrar skulle ju gå sönder (hjärtat brister) när barnet (även vuxna barn) hamnat i fasansfulla relationer. Vet inte vad som stämmer i den situationen du beskriver men det var vad jag associerade till när jag läste tråden.

     

    Sant! Autism stämmer bra överens på mina föräldrar. Jag upplever att allt för många autistiska människor måste gå livets hårda skola för det finns fördomar och psykopater som sätter stopp. Det jag har själv lärt mig är att våga lita ännu mer på hur jag uppfattar andra och våga sortera bort snabbare. Det handlar om att själv våga vara mer kräsen. Säger en person att jag är dum i huvudet och jag uppfattar att hen är otrevlig, men är senare desperat att jag ska stanna kvar ändå. Då måste man till varje pris lämna. Typ så kan man säga. Man kan inte förändra personen.

    Trådstartaren

    Jag är så trött på alla falska vänner som sedan sticker, att folk mobbar att man har bara föräldrar kvar med katt. Folk verkar se det som roligt att mobba. Jag orkar inte. jag vill bara låsa in mig och dö långsamt. Jag pallar inte.

     

    min bror struntar i mig. Min enda vän kvar egentligen också. Jag har aldrig fått träffa deras vänner.

    jag känner att jag verkligen vill dö och kommer aldrig ändra min uppfattning. Allting är så tydligt hur min verklighet ser ut.

    Jag vill inte vara ”smart” längre, jag vill vara normal.. Jag vill radera all jävla fakta jag vet och få en normal hjärna, ner med IQ poängen för i helvete! Folk blir bara irriterade på än. Man har svårare att hitta meningsfulla förhållanden och reklationen. Större chans för deprition för att man ifråga sätter och vill förstå allt. Kan jag inte få vara lite mindre smart och hitta relationer, vänner, där jag tycker att de ger något att prata om vad folk hade på nobel eller annat meningslöst? Nä, tydligen inte.. Jag är livrädd att jag aldrig kommer hitta vänner eller en partner för att ingen vill umgås med en person med högre intelligens, mest för att folk tycker vi är jobbiga. För söker förstå och hitta meningen i saker.. Ser man på serier med där det finns någon med högre intelligens och så känner man igen sig hos dem. Men även de blir ju mobbade och ”intresse klubben antecknar” eller ”ingen bryr sig, sluta prata” Ja, de har ju vart hela mitt liv med.. Hatar de. För övrigt, känner du någon som är smartare ge fan i att säga ”intresse klubben antecknar” för fan vad ont de gör när folk säger de.

     

    jag är egentligen rätt smart själv. Jag avskyr att se inkompetens på ställen där endast smarta bör vara. Jag tror att dem kutar före medan vi andra läser på.

    som svar på: Akupunktur

    Jag tyckte att yoga hjälpte mig

    Trådstartaren

    Ja, men jag säger inte vad jag gjorde. Men det var något dumt

    Trådstartaren

    Ja precis. Det kanske är en fördom men kanske att det går hand i hand vilka män det är som kollar på porr och sedan känner svartsjuka? Ingen aning om hur folks porrvanor ser ut ärligt talat. Jag hade inte gjort det ifall jag hade varit dig, av flera skäl. Kanske främst pga. rädsla för män. Det ska man ju inte behöva ta hänsyn till, håller med om det, samtidigt tycker jag ofta vissa män kan bete sig obehagligt och hotfullt när de är intresserade av en och börjar känna någon slags existensberättigande över en. Är det av ekonomiska skäl du behöver lägga ut de här bilderna?

     

    Men jag höll med om deras beteende. En var riktigt dålig en gång mot mig med sitt beteende och mådde jag inte bra. Fixidéerna blev svåra plötsligt efter

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 31 totalt)
0