Skapade svar

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

    Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

    Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här. Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner? Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det. Jag önskar dig lycka till!

     

    Tack

    som svar på: är du psykisk sjuk?

    Jag som bipolär tycker att det är jätte svårt att få en pojkvän. Jag har haft några på g, men dem mobbade  och pratade om andra tjejer. Ibland undrar jag om dem som har funkofobi är ännu sjukare. Jag menar att dem tänker sjuka tankar om vad som föreställs att vara fint.

    som svar på: Bipolära frågor

    Hej!

     

    Du kan smått börja prata om just skam och funkofobi (fobi mot funktionshindrade). Man får känslor om hur samhället behandlar en annorlunda och man märker det. Sen lever man annorlunda. Man går till en psykiatri, tar mediciner som ger biverkningar och folk brukar reagera på om man är nere eller uppe. Det är jättelätt att få uppmärksamhet för sin sjukdom. Sen vet jag också att omgivningen måste vara den stabila kraften som är ödmjuk mot den bipolära personen. Som bipolär är man inte den bäste på att alltid vara stabil, men det är mycket upp till omgivningen att visa respekt och ödmjukhet.

    Min man mår inte bra han har många tvångsbeteenden såsom tics, toa och tvättritualer och har svårt att gå vidare då han fastnat i något. Han är livrädd för blodsmitta och bajs och tänker i princip att alla kan vara bärare av sådan sjukdom. Vid toalettbesök kan han inte vidröra toalock eller ringar med händerna utan använder fötterna att öppna locken med, likaså med kranar. När barnen bajsat måste han själv gå i duschen efteråt för att bli ren trots att han inte torkat dem. När det är brottom kan han inte snabba på sig eller hoppa över något moment. Han är också allmänt irriterad och får ilskeutbrott flera gånger per dag, pratar sällan med vanlig ton på rösten utan argt och irriterat. Han är också mycket hämndlysten, har svårt att förlåta någon för något och ska minnsann ge tillbaka. Han bryr sig inte om sitt utseende längre, rakar sig inte, går med trasiga kläder men är mycket mån om att tvätta sina händer och smörja in dem med handkräm efteråt. Får han minsta lilla sår får han panik om han ej har plåster tillhanda, rädd för att få blodsmitta. Att plåstra om barnen när de gjort illa sig är helt otänkbart. När han blir riktigt arg blir han helt svart i ögonen och har huvudet vrdet lite snett. Vad som därefter händer minns han inget av efteråt vad han sagt eller gjort. känns som om han i detta skede är en annan person. Känns mycket skrämmande. Sen vårt tredje barn föddes tar han inget ansvar i hemmet eller med barnen. Han fungerar helt enkelt inte längre som han gjort tidigare. Han har svårt att prioritera saker i viktighetsordning. När jag försökt strukturera upp tillvaron så att det ska bli lättare har han svårt att ta till sig hjälpen. Han vill göra själv och på sitt sätt och absolut inte underordna sig någon annan. Socialt har han inga vänner och har inte behov av vänner, issolerar sig i stället framför datorn eller mobiltelefonen. Har inget större intresse att umgås med familjen heller. Han har längre tillbaka haft vårdkontakt med psykiatrin, men finns ingen utredning eller diagnos, har dock medicinerats mot tvångstankar och tvångsbeteenden men har ingen vårdkontakt med psykiatrin längre efter flytt till annat landsting. Min man har fungerat mycket bättre tidigare, jag är frustrerad, vet inte vad jag ska göra. Han vägrar att inse att han inte mår bra och tänker inte själv ta kontakt med vården. Jag har gått i tankar på skiljsmässa, men då vill han ha delad vårdnad om barnen. Jag är rädd att han inte kan ta hand om dem och att de far illa eller att något farlgt händer dem. Jag är själv inte född i Sverige och har inte min familj här. Har inte så stort nätverk runt mig då största delen av tiden går åt till barnen, hemmet och mitt jobb. I två omgångar har vi gått på familjerådgivning, känner att det inte varit till stor hjälp då min man vägrat inse att han gör fel. Vart ska jag vända mig för att få hjälp? Hur kan min man få den hjälp han behöver? Hur får man honom att förstå att han behöver hjälp?

     

    Det låter som en psykos. Du måste åka med honom till en psykakut nu och hjälpa honom nu. Psykoser är dödliga och kan ge hjärnskador. Man är jättehemsk som människa med psykos, men det kan bli bra igen om man får rätt medicin.

    som svar på: Bipolära frågor

    Är det vanligt som bipolär att man ljuger och döljer/undanhåller saker …och framför allt brister med kommunikation i relationen…?

     

    Jag har bipolär sjukdom. Som bipolär kan man ha rätt svårt att uttrycka sig och det kan dels handla om skam. ibland som bipolär vet man att man tänker konstigt om andra eller annat och vill inte vara för säker på vad man tänker på. Då kan det uppstå brist i kommunikationen.

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
0