Jag relaterar verkligen till detta. Min partner vill också hjälpa men ofta är det bästa han kan lomma med att ”vi tar oss genom detta tillsammans”, inget illa mot honom men jag förstår verkligen din frustration. Det är mycket jag som både ätstörd, deprimerad och periodvis självmordsbenägen tänker är uppenbart för stt sedan bli frustrerad och ledsen över att min partner inte följer manus jag haft i mitt huvud, eftersom det inte finns en tanke om att det skulle finnas ett manus hos honom liksom. Jg jobbar fortfarande på att hitta rätt sätt att kommunicera med honom, men grejer jag kommit fram till är att man tyvärr måste hjälpa dem hjälpa sig själv ofta. Min partner är ganska fyrkantig generellt och vi har därför försökt gå genom olika scenarion när jag mått okej och förklarat att detta är tecknen innan det tar över mig helt och detta behöver jag i den stunden. Ifall jag avvisar det kan jag behöva detta istället osv. Jag tycker också det har hjälpt att dela några länkar till videor som förklarar hur det kn kännas för någon med en ätstörning tex, där andra kan visa tecken och att jag påpekar att jag upplever liknande. På det sättet vlir det inte du som personligen behöver agera lärare och att han kan se på videor, artiklar och klicka omkeing i sin egen takt, ta en paus om det blig jobbigt för att sedan fortsätta och att ni förvoppningsvis kan prata om det efteråt, han kanske kan ställa fler frågor och du svara eller att det för vara en stund dä han bara är ledsen och bryr sig genom en kram. En annan grej jag flrsöker kommunicera är att jag inre tvingar min partner till nägot utan frågar honom hur mycket han klarar och vad han menar med att han säger stt han finns för mig. Inte på nägot anklagande sätt utan att det hjälper främst mig att inte bli besviken om jag känner att han gör för lite och att jag inte heller känner mig lika konteollerande ifall vi pratat om sen innan att han ställee upp på vissa grejer
