Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Väldigt tråkigt att höra, angående studierna så är ditt liv inte över. Det kommer absolut kunna bli bättre till slut och du kommer kunna ha möjligheten att studera i framtiden. Vet inte hur gammal du är, men medelåldern på högre studier är rätt så hög, och skadar inte att vara äldre än medel heller.

    Och angående tankar om att du drar ner din partner, oftast stämmer det här, men inte lika mycket som vi själva inbillar oss. Dem ångest tankarna (Jag kallar dem dumma tankar) är nästan alltid värre i ditt huvud än den faktiska effekten är på hans liv. Men det bästa du kan göra är att ta emot hjälp för att bli bättre och inte pusha iväg honom för att du vill han väl. Överlåt ett sådant beslut till han själv, om det blir så illa att han inte klarar av detta kommer det visa sig och då får han ta det steget. Lita på honom att han vet bättre än vad du gör om vad han klarar av och tycker är värt att göra. Sen är ju du, och jag, på pappret icke mentalt stabila! Så att lita på dem som faktiskt inte har det problemet just nu kanske inte är så dumt? 😀 Han har’ säkert gjort sig värd ett sådant förtroende 🙂

    På tal om depressioner, min bästa kompis kom nyss ut som ”bättre”. Han tror han känner sig bra igen? Efter över halva sitt liv (cirka 20 år av att må dåligt och hopplöst) så har han nu börjat må bättre. Dem flesta av oss mår bättre mycket tidigare än så, men även sådana situationer som måste kännas otroligt hopplösa, är inte alltid hopplösa. Jag tappade hakan när han uttryckte sig positivt om sitt liv, detta händer aldrig och jag har känt honom under praktiskt taget hela depressionen. Det finns alltid förbättringar att hitta och uppnå.

    som svar på: Autism/ Asperger

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte längre. Om det är sant att jag har Asperger hur i helvete gör jag för att övervinna skiten! Diagnosen kostar mig allt jag bryr mig om och det är en kamp mot mig själv hela jävla tiden. Jag har svårt att se någon ljuspunkt. Folk pratar om att det ska va en lättnad att få en diagnos men det duger inte för mig. Min hjärna kan inte göra nått med den informationen. Det hjälper inte mig! Kärlek, karriär, meningen med livet, allt ligger i skiten.

    Finns inget lätt svar, då situationen ser olika ut för alla. Men det jag kan säga är att du är samma person nu som innan du fick en diagnos. Du ändrades inte på grund av diagnosen, diagnosen hjälper bara att förklara delar av varför du är som du är.  (samt mer praktiska saker som att kunna få stöd ifrån landstinget/kommunen man inte kunnat få annars).

    Aspberger, autism och alla andra spektrum-diagnoser är en del av dem vi är, och det går inte att göra något åt det. Men om (när) man lyckas acceptera det så finns det möjlighet att lära sig mer om sig själv. Lära sig om hur man fungerar och varför, och vad man kan göra för att underlätta livet för sig själv.

    Angående arbete, vad jag vet finns det inga krav på att en arbetsgivare ska veta om en sådan sak (Finns såklart vissa jobb där man måste genomgå undersökningar). Men jag känner folk som klarar av att inte dela med sig av den informationen, dem uttryckte rädsla samt att ”det har väl ingen annan med att göra”.  Själv är jag inte stark nog att inte förlita mig på stöd ifrån andra, så jag är öppen med vem jag är och hoppas på (och oftast får) förståelse. (Lite ironiskt att säga detta i ett anonymt forum :P)

    Och jag är ledsen att det även skapar problem i relationen. Men som sagt, du är den samma som du var innan du visste om det här. Detta är något närstående måste förstå, oftast blir det bättre med tiden. Jag hade tur där och upplevde inte sådana personer. Men känner till andra som haft närstående som inte förstått eller vågat prata om det eller kanske börjat bete sig hel annorlunda kring dig för att ”hjälpa/stödja”. Oavsett hur dem är annorlunda så tror kommunikation är det bästa sättet här, prata öppet om det med dem du tycker är värda din vänskap eller kärlek. Dem flesta av oss har inte erfarenhet av närstående med sådana här diagnoser, så hjälp dem igenom att prata helt enkelt. Detta kommer öka sannolikheten att dem till slut inser att du är samma person som du alltid varit, samt lära sig med om diagnosen igenom eller tillsammans med dig.

    Om det är familj det handlar om, så kan diagnosen samt om dem får lära sig lite om diagnosen få dem att förstå dig bättre, dem har troligtvis levt med dig stora delar av sitt liv, och en sådan här sak kan öppna upp för mycket förståelse av vem du är. Och leda till en närmre relation med dem. (Samma gäller gamla vänner eller närstående partners, som även dem troligtvis sett saker som är svåra att förstå eller acceptera.)

    Och till sist, det finns hjälp att söka. Vi är inte utbildade att förstå vad diagnosen innebär eller hur det ska hjälpa oss att vi får reda på det. Habiliteringen har hjälpt mig mycket med att förstå mig själv, och utnyttja kunskapen av dem delar av mig som är annorlunda (och som får mig att hamna på spektrumet).

    Förlåt att jag inte har bättre svar, men jag lovar att situationen alltid kan förbättras. Aldrig i mitt rätt så långa liv har jag vart med om en situation som inte blivit bättre till slut, det gäller bara att hålla i och ta sig igenom dem svåra tiderna och acceptera sig själv samt acceptera hjälp av andra om sådan finns tillgänglig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0