Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 61 totalt)
0
  • Hej Teal! Jag hoppas att du finns kvar – jag skriver inte så ofta själv men har följt lite av vad du skrivit, och jag hoppas så att det här är en svacka du kommer att ta dig ur. Vad sade din mamma? (Det är jag egentligen mest nyfiken på, plus om du finns kvar hos oss, så klart!) Och har du försökt ringa något av numren som moderator tipsade om? Snälla skriv en rad! <3

    kram! om du vill ha

    Olive, jag är nyfiken på det o har tänkt gå men vågar inte. Tips?

    Leta på internet efter var närmaste grupp finns och när de har möten – okej, det var lätt, och lite fånigt som tips betraktat … Problemet är ju så klart – hur vågar man? Finns det någon vän eller anhörig som du tror skulle vilja följa med? (Och som du vill ha med …) Min erfarenhet säger mig att många skulle bli väldigt smickrade av att få frågan att vara med som stöd. Sedan behöver du ju inte berätta någonting alls förrän du vågar gå dit själv – dessutom rekommenderar de att man bara lyssnar första gången man går på ett möte.

    som svar till: Trött orkeslös

    Hej! Jag tycker att det låter som om du är utbränd/hamnat i en utmattningsdepression. Åtminstone känner jag så väl igen symptomen från när jag var i den sitsen … Jag glömde en massa saker som jag verkligen inte borde kunna glömma bort, som t.ex. vad mina barn hette. ”Du där, vad du nu heter, hämta den där saken, vad det nu heter, så ska vi åka till det där stället du vet.” Vilket betyder: ”Putte (påhittat namn), hämta ryggsäcken så kör jag dig till skolan.” Och den där trötta dimmigheten. Har du någon läkarkontakt? Annars tycker jag att du ska börja med vårdcentralen.

    som svar till: Osäker på ADHD

    En intervju och ett besök låter som en väldigt bristfällig ADHD-utredning, tycker jag! Ja, hög intelligens kan ”kamouflera” ADHD, jag har en bekant som både fick sin ADHD-diagnos OCH sitt medlemskap i Mensa ungefär samtidigt – i fyrtioårsåldern efter att till slut ha bränt ut sig i sina försök att passa in. Nej, hennes föräldrar hade heller aldrig tänkt tanken att det kunde vara ADHD – hon var ju så smart och driftig …

    Ge inte upp! Om du känner att något är fel, så är något fel. Jag tycker att du ska ifrågasätta utredningen. Var bor du någonstans? (Det behöver du iofs inte svara på …) T.ex. i Stockholm finns det flera ställen som gör utredningar, och en utredning ska vara mer ingående än så där.

    Sedan tycker jag att du ska berätta hela ditt livs historia för kuratorn, för det är i skenet av allt du gått igenom innan som man kan förstå hur det här blivit så svårt för dig nu. Jag önskar dig verkligen all lycka till, du förtjänar faktiskt att må så mycket bättre!

    Det vore ju en helt annan sak om jag INTE kände ånger/skam/ångest efter att ha gjort det där dåliga trots allt.

     

    Eller hur! Tänk om du inte ens hade skämts – du känner ånger/skam/ångest eftersom du är en bra människa. Försök komma ihåg det. Du kanske skulle prova antidepressiva? Det här låter som en depression också i mina (amatör)öron, du ältar och straffar dig själv för någonting som du faktiskt blivit förlåten för – av den enda som räknas i sammanhanget, nämligen din sambo.

    Du behöver verkligen prata om det här med någon professionell – en samtalsterapeut, en kurator, du kan uppenbarligen inte släppa det, och trots att du förmodligen vet att alla har rätt som säger att du ”bara” borde släppa det så kan du ju inte det. Du behöver hjälp att bearbeta allt du varit med om. Börja med att kontakta vårdcentralen, eller varför inte öppenpsykiatrin direkt, jag tror inte att man behöver remiss? Det här är direkt handikappande för dig, då borde du kunna få hjälp! Och även om det blir en viss väntetid så är det ju bättre att du får hjälp någon gång än ingen gång! Jag tror på dig, du är ung, du grejar att ta dig ur det här!

    Hej! Har du provat att gå på AA/NA-möten? Jag har varit på några som anhörig, och det verkar vara en jättefin sammanhållning och handlar mycket om att bygga upp sin självkänsla och förlåta sig själv. Möjligheten att prata med andra som är/varit i samma situation är alltid bra, oavsett vad det handlar om, det är iaf min erfarenhet.

    som svar till: Orkar inte, vill inte

    Oj, det var nästan en månad sedan du skrev, hoppas verkligen att du finns kvar! Hur känns det idag? Bättre? Liiite bättre? Hoppas!

    som svar till: Konstiga symptom

    Å vad jobbigt! Ja, det där med att det känns som små elstötar är ett klassiskt utsättningssymptom, har jag läst nånstans, hoppas verkligen att det blivit lite bättre sedan du skrev!!!

    Jag har lyckligtvis antidepressiva så att det räcker ett bra tag, men jag tar ögondroppar mot högt tryck i ena ögat, och den ena av dem verkar vara slut överallt, likadant med min katts sköldkörtelmedicin.

    Läkemedelsföretagen har tydligen inte alls hängt med i den ökade förskrivningen av läkemedel (läste jag idag, det verkar finnas många förklaringar till läget …). Hoppas att det händer något radikalt snart, det här drabbar så många!

    Å vad jag känner igen mig från när jag var i din ålder! Prestationsångesten som gör att ingenting blir gjort, betygen som dalar, och du anar inte hur många  ”perfekta familjer” som är ”helt messed up” under ytan … eller det kanske du anar, förresten. Kan du inte tillbringa mer tid med mormor nu på sommaren, om hon nu är din största förebild?

    Åh, det är klart att du kan förlåta dig själv! Det där är bara mänskligt, du blev sedd och bekräftad, det är helt naturligt att falla för det. Sedan gick det som det gick, och det var starkt av dig att avsluta! Nu är det dags att sörja en stund, men jag tycker inte att du har någonting att skämmas för!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 61 totalt)
0