[Olive Pepilu]

Red Simyna skrev:

<3 Är det orättvist på ett objektivt sätt? Tänker ibland på klass och hur högre samhällsklasser kan ha dåligt samvete över att få saker och ting serverade i livet och därmed bära runt på en känsla av att det inte riktigt är rätt. Man skjuter ifrån sig att klass och privilegier ens existerar för att döva sina skuldkänslor. Vissa får ju arbeten genom kontakter, kanske stor hjälp från sina föräldrar som gör att man får en position i samhället osv. Överlevnadsskuld finns det ju också. Finns det således orsaker till att du känner som du gör, eller är det snarare tecken på psykisk ohälsa/depression – om du förstår vad jag menar?

Tack för ditt snabba svar, tror jag förstår efter att ha läst flera gånger (har generellt svårt för att hänga med just i dag) och jag vet helt ärligt inte vad anledningen är till att jag känner som jag gör.

[Olive Pepilu]

Olive Kuloka skrev:

Hej, låter som att du är ganska ung? Du är definitivt inte ensam om att känna dig vilsen. Kan känna igen känslan från när min pappa dog när jag var barn. Som om marken försvann under en och all trygghet försvann. Har något särskilt hänt i ditt liv som fått dig att känna så här? Om du vill berätta såklart. Har du familj? Du skriver att du inte kan hålla fast dig i andra människor. Gissar ju bara men det låter som att du kanske är lite för ”på”? Problemet är väl att många drar sig undan då. Om det är så, så måste du lita på att andra vill ha dig i sina liv utan att du behöver ”klamra”dig fast. Om man fokuserar på och är genuint intresserad och nyfiken på andra, kommer de att gilla en. De flesta gillar att prata om sig själva. Hitta gemensamma intressen, där man inte är så fokuserad på sig själv. Finns det någon hobby du skulle vilja pröva? kan ju vara ett sätt att träffa nya människor förutsättningslöst. Lätt att känna sig annorlunda innan man hittat sin plats i livet, men så är det ju inte. Och definitivt ska du ju inte känna att du är förlorad! Du skriver väldigt bra, låter som att du har en poetisk ådra!

Hej fina du! Åh, vet inte hur jag ska tacka dig. Ditt svar berörde mig.

Ledsen att höra om din pappa.

Jag tror att det i mitt fall också kan ha att göra med min far, nämligen eftersom han alltid har varit ganska distanserad från oss barn. Jag tror att jag saknat den här naturliga värmen och kärleken i mitt liv, och därför känner mig förlorad.

Jag kanske är lite för på. I alla fall har jag haft problem i relationer till andra människor. Men jag vet inte. Hur märker man om man är för på?

Jag vet inte om jag någonsin är genuint intresserad av andra människor…?

Ja det finns hobbys jag skulle vilja pröva! Tack för idén😍. Finns hobbys du skulle vilja pröva?

Det stämmer att jag är ganska ung😊. Och ja, poesi älskar jag.

<3

 

 

 

[Olive Pepilu]

tack för ditt svar Green Qyquete <3

[Olive Pepilu]

Jag förstår.

Personligen har jag valt att ge vården en ny chans.

Men relaterar ändå mycket starkt till det du skriver.

[Olive Pepilu]

Det finns säkert människor som inte bara “står ut” med dig, utan som på riktigt är intresserade av dig och vill vara i din närhet. Såhär ska du inte behöva känna. Du kan läsa om tips, till exempel här i forumet, på hur man kan tänka när man söker efter vänner.

Men det gläder mig att du trivs bättre i den nya staden; det låter trevligt^^.

Jag kan nog inte hjälpa vad gäller att få till madrassproblemet. Men jag önskar dig allt gott och hoppas någon mer pragmatiskt lagd person än jag har en lösning och hör av sig till dig.

[Olive Pepilu]

Hej. Hur mår du?

Saker och ting löser sig i livet… Saker som verkar helt sjuka just nu kommer att bli enklare och mer förståeliga med tiden. Det finns en lösning till varje problem.

Men det låter som att du behöver prata med någon om allt det där som överväldigar dig.

Ring 112 om du befinner dig i akut livsfara.

[Olive Pepilu]

Och just det (lyckas ej redigera mina svar..? Så du får flera svar xD). Bara för att det där som du tänker egentligen borde vara positiva grejer i ditt liv inte gör dig lycklig just nu betyder det inte att du inte kan bli lycklig! För det kan du. Det finns annat. Livet är större än sådär. Förtsätt kämpa<3.

[Olive Pepilu]

Märkte precis att du ställde en till fråga, som jag missade svara på.

“Är det konstigt?” Nej. Det är inget fel med att du upplever som att du inte vill ha något av allt det där egentligen “fina” som finns i ditt liv och inget du behöver känna skuld eller skam över. Men det är ett tydligt tecken på att din depression är svår, tror jag.

Mina tips till dig skulle vara att försöka fundera på vad du vill ha i ditt liv. Hur ditt ideala liv skulle se ut.

[Olive Pepilu]

Hej!
Här är en person i samma sits (samma ålder, livsavsnitt och samma problem) som du.

Kan inte svara så bra men tycker du förtjänar ett svar.

Mitt svar på den frågan är: Ja, lagligt sett så får man ge upp. Självmord är inte förbjudet längre.

Det är upp till var och en vad man gör med sitt liv. Och anledningarna till att leva överväger i alltid anledningarna till att dö, tänker jag. Det finns alltid saker som gör livet värt att leva. Det gäller bara att vilja se dem… Döden däremot är kall och hemsk, alltid.

Har du kontakt med vården? Det låter verkligen som att du borde ge vården en chans.. För oss unga är resurerna större än för 25+, verkar det som, jag upplever det som enkelt att hitta hjälp när man verkligen behöver den, så som du.

Skulle va intresserad av ett svar från dig… Finns här om du vill prata om livet med en jämnårig.

[Olive Pepilu]

Känner typ precis likadant.

[Olive Pepilu]

Tack för era svar.

Precis, jag känner mig också som ett litet barn. Mina känslor skiner igenom, jag kan inte dölja något.

Jag är bara rädd för att vara en del av samhället. En del av kulturen. En människa. Alla våra liv är så lika i grunden. När har jag signat up mig för det här? Jag har aldrig sagt att jag vill!

Och ja, det har väl med åldern att göra. Det är bara en del av att vara vid den punkten i livet jag är vid nu. Att inse att jag inte är ensam i världen och allt kretsar kring mig själv, att det faktiskt finns en värld utanför med andra människor som också har känslor och som också måste hitta vägar genom livet. Och att jag har ett ansvar i all den här röran också, att jag kan göra val.

Sedan är mitt förhållningssätt till andra människor generellt fuckat. Jag blev mobbad när jag var liten… Måhända är det därför som den här distansen till andra finns hos mig, och det här nästan-hatet gentemot andra, den här oviljan att vara som andra.

Oj, jag har mycket jag skulle kunna skriva till det här;).

[Olive Pepilu]

Detta är ett svar från mig själv till mig själv.

Jag har fattat två saker sen jag skrev detta inlägg.

1. Självmord i sig är alltid fruktansvärt, oavsett vem som begår det eller hur gammal personen i fråga är.

2. De yttre omständigheterna kan vara riktigt förjävliga, det går ändå att hitta någonting att leva för in i det sista.. och även om jag tvivlar ibland så vet jag att jo, livet är värt att bli levt.

(Jag är inte helt stabil, destruktiva tankar kommer tillbaka då och då, jag har mina gränser som tärs på ibland, men jag börjar må bättre på sistone🙂.)