Olive Lonico
Skapade svar
-
Jag känner helt igen mig i det du skriver. Jag har också ett barn men vill ha ett till. Men på grund av allt möjligt har det inte blivit så än. Det gör ont.
Jag känner så grymt mycket igen mig i det du skriver. Jag känner ofta att jag vill träffa vänner och familj men sen när jag gör det vill jag helst bara bort. Då känner jag mig enormt tom, ensam och ledsen och när jag går hem mår jag inte alls bra. Hemskt!
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det: Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra. Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås. I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med. Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut. När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor. Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt. När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?
Känner helt igen mig i det du skriver. Jag vill också dö, men vill inte skada min son. Vill inte att han ska växa upp och veta att hans mamma tog livet av sig.
Jag förstår precis hur du känner när döden som utväg kommer för nära att man inte kan kontrollera sig.. Det var väldigt starkt och modigt gjort av dig att åka till akuten, vet inte om jag hade vågat det.. Men jag har också haft det tufft med bemötandet hos vården, känns som man måste tvinga dom att bry sig för att få hjälp. Men alla är ju olika individer, tänk på det när du är nära igen. Nästa gång om du skulle hamna på akuten så kanske du bemöts av godhjärtade personer som gör allt för att hjälpa dig!
Tack för att du skriver att det var starkt av mig. Jag känner det mest som att det var fel.
Såklart är alla individer och kanske är bemötandet och förståelsen bättre nästa gång. Om jag vågar åka hit igen. Just nu tvivlar jag verkligen på det.
Skönt att höra att du mår bättre. Hoppas jag kan känna så om ett år.. för jag är nog där du var för ett år sen. Med skillnaden att jag inte fått börja i dbt än eftersom det är lång väntetid dit..
Hej! Jag känner så väldigt väl igen mig i allt du skriver! Så väldigt skönt att läsa att det är fler än jag som känner så. Glad att höra att du får hjälp och går i dbt. Kämpa på! Även om jag förstår att det inte är så lätt.
Ja, det är klart att jag förstår att det finns andra som mår dåligt och att jag inte är ensam om det. Men det hjälper inte oss som mår skit så mycket att andra också mår skit. Jag skulle vilja ha någon att prata med som förstår.
Jag har provat många olika mediciner. Just nu äter jag två olika antideppmediciner, en ångestdämpande som jag tar 4 ggr om dagen och dessutom sömnmedicin. Dessutom går jag och pratar med en psykolog. Men att separera är helt rätt. Visst är det tråkigt, men mest är det faktiskt skönt.