Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0
  • Blir så ledsen och arg när jag läser sådant här! Hur kan det inte finnas större möjligheter till adekvat vård? Så mycket onödigt lidande och resursslöseri! Hur har det gått för dig sedan sist du skrev?

    Tyvärr verkar det inte bättre än att man får lösa och bekosta sina psykiska problem själv. Jobbar själv med att försöka acceptera det.

    Känner igen mig väldigt mycket i dig.

    Låter som du har haft en traumatisk barndom. Om dessa trauman är obearbetade måste terapeuten vara försiktig. Att endast sitta och berätta om dem i en terapi (särskilt från början) är sällan hjälpsamt. Du behöver först hjälp att kunna hantera och förstå dina känslor, förmåga att trösta dig själv, stärka din självkänsla, våga känna tillit till en annan människa etc.

    Reparera det som blivit skadat, snarare än att sitta och berätta om exakta händelser.

    Läs lite om komplex ptsd och begreppet stabilisering. Det skulle jag gissa på är är vad du behöver. Ta sedan upp det här med din terapeut, det är jätteviktigt,  annars riskerar du bara att blir försämrad i ditt mående!

    Varm kram!

    som svar på: Jag vill inte leva

    Du nämnde tidigare i tråden att du faktiskt hade råd att gå privat, jag tycker defintivt att du ska testa det. Du kan inte ge upp förrän du har gjort det, jag kan nästan garantera att det kommer att vara en helt annan upplevelse. Det blir liksom en helt annan sak, du väljer terapeuten, du är ”kunden” och betalar. En helt annan maktbalans på något sätt. Det är något förudmjukande i hela processen i psykiatrin, det slipper du om du går privat. Jag mår uppriktigt sagt dåligt av läsa hur din nuvarande terapeut behandlar dig, inte konstigt att du tappar allt hopp. Du skulle kunna anmäla henne, suicidtankar/planer ska tas på allvar. Jag har varit i liknande situation som dig och att gå privat var det bästa jag har gjort. Räddade mitt liv. Ja, visst det är en djungel men det är värt att gå in där. Skulle kunna tipsa dig lite, men vill helst inte göra det öppet i forumet…

    Vad för slags terapi tänker du själv att du skulle må bra av? Vad vill du har ut av terapin/terapeuten?
    Du nämnde PTSD, det verkar psykiatrin vara extra dålig på att behandla, men finns många privata i Stockholms-området som är kunniga och erfarna inom det. Ge inte upp! Tänk om livet du vill ha finns runt nästa hörn?

    som svar på: Jag vill inte leva

    Skulle precis gå och lägga mig, så detta blir lite kort men ville ändå svara för jag reagerade verkligen på detta. Utifrån det du skriver verkar din terapeut rent skadlig för dig som totalt ignorerar väldigt sårbara saker du tar upp. Och det låter inte riktigt klokt att du inte kan få ny kontakt! Förstår verkligen din uppgivenhet, inte ett dugg konstigt med det bemötande du får. Jag tänker dels att du ska strunta i psykiatrin övht och söka dig privat (bästa beslutet jag själv tagit). Om detta alternativ inte är möjligt pga av ekonomiska skäl, vänd dig till enhetschefen på din mottagning. Har du tur är detta en vettig person som lyssnar och kan hjälpa dig att få lämplig behandling. Ta hand om dig!

    Jag önskar att du berättade vad läkaren hette. Jag undrar om det är läkaren som jag hade. Jag var patient där i kanske tio år. De bröt med mig i början av 2017 även fast jag ville ha fortsatt kontakt. Fixade remiss dit nu i januari 2018. Besökte de i februari, fick bara besöka dem en enda gång och blev sedan utkastad från sessionen och de bröt med mig igen. Läkaren jag träffade sist, aldrig träffat en mer äcklig, arrogant, respektlös läkare. Jag blev chockad över hur hon behandlade mig. Hon verkade ha något emot mig fast jag inte gjort henne något och jag undrar nu vilken skit hon måste skrivit om mig i min journal för jag kontaktade en annan psykiatrisk mottagning och de tog inte ens emot mig, de sa du behöver ej hjälp från oss, vänd till vårdcentralen.

    Vad hette läkaren, om du inte har något emot att säga? Hemskt att du fick vara med om en sådan upplevelse, i en sådan situation är det det sista man behöver. Vad var anledningen till att de bröt med dig 2017?

    Ville också tipsa dig om att du kan läsa din journal på nätet, så du kan se exakt vad hon har skrivit. Logga in med bankid på 1177.se. Det ska gå att bestrida journalanteckningar om det är felaktigt det som står.

    Håller tummarna för att det löser sig för dig!

    Trådstartaren

    En positiv upplevelse av psykiatrin! Igår träffade jag en psykolog som en del av en utredning. Mötet väckte starka och jobbiga känslor, men jag kände mig bekräftad hela tiden. Lyssnad på. Då det framkom att jag hade tankar på att skada mig själv, fortsatte vi att prata en stund efter mötets egentliga slut. Jag dissocierade och var, i alla fall i enligt mig, svår att kommunicera med. Men det hanterade han med kompetens. Tillsammans nådde vi fram till varandra. Jag blev, med anledning av de mörka tankarna i kombination med stark affekt, uppmuntrad till att söka akut. Det gjorde jag och på jourmottagningen bemöttes jag med hög proffsighet, värme och omvårdnad. Jag hade otur och väntetiden var ovanligt lång, men personalen erbjöd kaffe/annan dryck och smörgåsar, samt såg till att jag kunde vila liggandes på en brits. Till slut träffade jag en engagerad läkare. Hon bad om ursäkt för den långa väntan och efter en stunds samtal kom vi överens om att jag skulle prova att sova hemma, men om mina självskadetankar tilltog eller blev starkare skulle jag ringa igen och eventuellt komma tillbaka. Hon betonade att de har öppet dygnet runt alla dagar i veckan. Hon kände in min reaktion genom att uppmana mig att svara ärligt på hur det vi kom fram till kändes, ge mig utrymme att reagera. När jag sedan skulle promenera hemåt genom natten erbjöd sig personalen att beställa färdtjänst åt mig, men då jag nekade ville de att jag skulle ringa dem när jag hade kommit hem. När jag väl hemma relativt välbehållen gjorde detta tackade de mig för att jag hade ringt. Idag ringde min öppenpsykiatrimottagning för att följa upp hur jag mådde så här dagen efter. Vi upprättade en krisplan (vad ska jag göra om jag mår sämre) samt stämde av situationen. De påminde mig om en uppföljande läkartid nästa vecka och ett uppföljande psykologmöte om två veckor. Känslomässig validering! Uppföljning!

    Wow säger jag bara, vilket skolboksexempel av hur man vill bli bemött! Så fantastiskt att läsa. Du sammanfattar verkligen bra vad det är man behöver: Validering och Uppföljning. Självklarheter kan tyckas men icke. Men överlag är väl egentligen de som jobbar inom psykiatrin bra och kompetenta människor. Det verkar bara vara så stelbent organiserat ibland, känns som det är ofta pga det som människor far illa.  Men tror det beror väldigt mycket på vilken diagnos man har också.

    Vad utreds du för? Hur har det gått fortsättningsvis?

    Trådstartaren

    Jag har fått hjälp. 2010 fick jag en Borderlinediagnos av MBT-teamet i Huddinge. De erbjöd mig hjälp. Jag valde dock att gå i psykoanalys då jag även blev erbjuden det av en privat psykoanalytiker som var ansluten till Försäkringskassan. Jag har i stort sätt återhämtat mig från ”min borderline”. Jag hade inte klarat det utan den svenska psyikiatrin. Jag har på ett sätt haft tur dock. Jag vet att andra inte har haft samma tur som jag.

    Fint att höra! Antar att du skulle fått terapi av MBT-teamet? Typ DBT brukar man väl få för borderline… Intressant ändå att du gick i psykoanalys istället! Hur var det och hur länge gick du? Och framförallt hur lyckades du slippa betala för det 😉 Jag hade GÄRNA gått i en längre terapi, känns som det alltid är så korta terapier i psykiatrin.
    Blir glad för din skull hur som helst!

    Tack så mycket! Detta hjälpte. Skönt att någon kunde se någon form av logik i det hela. Känner igen mig i det du sa om att jag knuffar undan känslor och tankar så att det till ett senare tillfälle blir övermäktigt för mig och det kokar över som du sa. Det var nog rätt på pricken. Dock är de inte sjukhuset som hjälper mig, där brukar det bara bli jobbigt, och dom har aldrig riktigt hjälpt eller förstått mig. Därför jag brukar bli bråkig och svårhanterlig för polisen, vilket tvingar dom att sätta fängsel på mig, för jag vill verkligen inte dit. Men kan väl erkänna att jag känt en liten lättnad när dom väl fått fast mig sådär. Jag tror väl kanske att det är känslan av att fly från kontroll eller att lämna ifrån sig den som är det som bedövar ångesten. Känslan av att inte riktigt bry sig om vad man gör, hur de ser ut eller va de har för konsekvenser.

    Ja, ibland behöver man någon som kan se på ens situation utifrån! Man blir så lätt instängd i sina egna tankar tycker jag, speciellt när det finns ångest/depression i bakgrunden. Jag vet att det är svårt, men försök om du kan att vara lite mindre hård mot dig själv. Jag tror säkert det finns förklaringar till hur du mår och ditt beteende som ligger utanför dig? Det jag tänker är verkligen bara någon som har/har haft det tufft och inte fått hjälp med det, inte att det skulle vara något fel på dig!

    Intressant att det är just det där med att få släppa kontrollen som reducerar din ångest. Vad tror du det handlar om? Om du förstår den grejen lite bättre så kanske det underlättar att stoppa dig själv innan du hamnar i den där situationen som du beskriver?

    Blir ledsen att läsa hur du har det och att allt känns hopplöst. Hemsk känsla, som jag kan känna igen mig i, även om jag inte är där just nu. Jag upplever också att det är svårt att få hjälp för vissa typer av depression/psykisk ohälsa inom vården idag. Man måste passa in i deras diagnosmall annars ramlar man mellan stolarna. För att inte tala om besattheten av KBT! Fantastisk metod – för vissa, inte för alla. Vilken typ av samtal har du blivit erbjuden av psykiatrin? Varför har den inte hjälpt?

    Tycker ändå det låter positivt att du har kvalificerad utbildning. Om du får adekvat vård för din depression och blir frisk från den så finns inget som hindrar dig att skapa ett bättre liv framöver?

    Skickar varma tankar till dig!

    Jag har nog världens konstigaste självskadebeteende, och jag förstår inte logiken bakom det heller men de plågar mig ofta. När jag får stark ångest så känner jag mig värdelös och vill bara ge upp. Jag släpper kontrollen helt och går ut och beter mig väldigt märkligt. Lägger mig rakt på marken oavsett väder. Sitter alldelses för nära vägen, går på en motorväg eller står på en bro som om jag är redo att hoppa. Jag blir tom inombords. Ser ingen, hör ingen. Fören polisen anländer. När jag hör att jag ska bli omhändertagen enligt vårdlagen blir jag svårhanterlig. Vill ingenting vill bara bort, fly från mig själv. Jag blir belagd med fängsel och förd till sjukhus. Detta är vad jag anser vara mitt självskadebeteende. Något jag inte kan sluta med, och något som ger mig skam eftersom jag ständigt skämmer ut mig själv när jag gör så. Men ändå får jag behovet att göra det igen och igen. Som när en alkoholist behöver dricka, eller någon behöver ta droger eller när andra behöver skära sig. Detta har jag och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Det var längesedan sist, men behovet finns där och tankarna omkring de. Känner mig som ett freak!

     

    Nej jag tänker faktiskt inte alls att du är ett freak. Jag ser en person som av olika anledningar plågas av en stark ångest (och som många av oss vet är en outhärdlig känsla). Jag tror att en vanlig orsak kan vara att man tryckt undan massa olika känslor, till slut blir det för mycket och hjärnan kokar över. Denna ångest blir alldeles för stark så att du inte kan tänka klart, hjärnan funkar inte och du gör ett beteende som du inte annars hade gjort. På något sätt vill du reducera ångesten kanske, och genom att göra så här så får du någon slags hjälp i stunden? Dvs komma till sjukhus. Låter som att du skulle må bra av någon mer långsiktig hjälp som kan underlätta för dig att inte hamna i dom här situationerna. Ta hand om dig!

    Hej, Min pojkvän är i en djup kris just nu. Hans pappa gick bort i höstas och hela familjen bor i ett annat land så han är själv i sverige med sin sorg. Familjen har även ekonomiska problem efter pappans död och han känner stor skuld till dem. Nu mår han så dåligt att han är helt handlingsförlamad. Han bor på en skola men har bara varit på sitt rum de senaste två dagarna och missat skolan sen terminstart. Han vill inte träffa någon på skolan och har inte ätit på två dar. Han svarar inte när jag ringer och han sover hela dagarna. Han säger att han klarar sig själv och att han mår bra vilket är total förnekelse. Han har rätt stora skulder till sina kompisar och till sin familj och när jag försöker prata med honom om det stänger han av helt, antar pga skam. Han har jobbat med ett projekt under hösten och jag hoppade in för att hjälpa till när det blev kaos. Det är fortfarande kaos och jag är rädd att han ljuger för mig om viktiga saker angående ekonomin i projektet, den delen som jag varit mest ansvarig för. Jag får totalt panik av oro och sorg över hur han mår och är rädd att han ska ta sitt liv då han pratade om att han haft tankar på det men sade också att han aldrig skulle göra det för sin familjs skull. Jag vet inte vad jag ska göra, han vägrar söka hjälp och vill inte att jag ska kontakta någon på skolan som kan hjälpa honom. Jag är i en annan stad så kan inte se till att han äter, går ut osv. Jag försöker att inte ta för mycket ansvar men det är svårt och jag kan inte hålla mig från att brista ut i gråt de få gånger han svarar i telefon. Han säger att min gråt gör att han mår sämre och jag försöker hålla distans och lita på att han klarar sig men samtidigt säger mitt förnuft att han absolut inte gör det. Han har helt tappat kontrollen över sitt liv. Vet inte vad jag ska göra. Går sönder själv just nu.

    Fy vilken svår situation. På ett sätt är det nästan jobbigare att stå vid sidan av någon som mår psykiskt dåligt än att vara det själv. Man känner sig så maktlös. Det låter ju verkligen som att din pojkvän behöver professionell hjälp, som du också är inne på. Du känner honom bäst, hur skulle du kunna motivera honom till att söka hjälp (vc, psykiatri, privat psykolog)? Vad är det som får honom att inte vilja göra det i nuläget? Jag tänker tex att tanken på dig, hans familj, hans studier/framtidsplaner skulle kunna ge honom en gnista av motivation att kunna söka hjälp.

     

    Har varit inskriven i psyktrain i många år för social fobi och panikattacker/panikångest. Fått en nya läkare för ca 3 år sedan som har satt dianosen :personlighetsstörning ospecificerad Psykratriern säger bara så utan någon vettg förklaring och när jag googlar på det förstår jag ej bad det är? Någon mer med denna dignos?

    Jag blir så arg när jag läser detta, här har du fått en diagnos för tre år sedan och ingen har orkat förklara för dig vad det är!? Psykiatrikern ska se till att du förstår vad du har fått för diagnos. Du har också rätt att få lämplig behandling för detta (om det försvårar din vardag och ditt liv).

    Jag har läst på lite åt dig. Så här förstår jag det som:

    Först utreder man om en person har en personlighetsstörning överhuvudtaget. Detta kallas generella kriterier. Om personen uppfyller dessa generella kriterier så går man vidare och ser om personen uppfyller specifika kriterier, för en mer specifik personlighetsstörning. T.ex. borderline. Om personen INTE uppfyller kriterier för en specifik personlighetsstörning eller om man anses ha två olika, då får man diagnosen ospecifierad.

    Saxat från Internetmedicin: ” Dessutom finns i både ICD-10 och DSM-IV en diagnos för ospecificerad personlighetsstörning, vilken ska användas när de generella kriterierna för personlighetsstörning är uppfyllda men inte tillräckligt många specifika kriterier föreligger för någon enskild personlighetsstörning. Diagnosen ospecificerad personlighetsstörning kan också användas om en och samma individ uppfyller kriterier för mer än en specifik personlighetsstörning.”

    Men återigen, prata med din psykiater om detta, du har rätt att få veta vad som gäller för dig.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0