Dina svar
-
Känns ångesten lika stark i alla sociala sammanhang? Att träffas IRL, prata på telefon, skriva meddelanden?
-
Kan det vara hjälpsamt att börja med att hitta ett nytt sammanhang via ett särskilt syfte? För att minska krav och press på kontakt.
Jag gick med i en bokklubb via biblioteket för 2 år sen. När den tog slut med bibliotekarien, fortsatte vi andra att träffas regelbundet. Ungefär en gång i månaden, för att läsa andra böcker. Väldigt trevligt!
-
Min pojkvän sen 6,5 år tillbaks gav mig besked idag via videosamtal om att han vill ta en paus. Han kommer vara borta hela sommaren pga jobb, och han har varit borta 2 veckor redan.
Jag känner igen mig i det du beskriver, att sorgen saknas pga tidigare diskussioner på ämnet.
På ett sätt känns det skönt att inte behöva spendera de kommande månaderna med att kompromissa om hur och när man ska hålla kontakt och ses. Jag har fullt upp med min vardag, och vill inte anpassa mig efter hans planer.
Har blockerat nummer på olika appar nu, och skrivit att vi kan hålla kontakt via mail för kommunikation.
-
Min mamma gick bort i en hjärtinfarkt i sömnen precis innan jul. Hon blev 53 år. Den första tiden var jag mest i chock, och till en början visste vi inte mycket om vad som hade hänt. 2 dagar efter beskedet hade jag en lång flygresa bokad, och spenderade två veckor utomlands, så det sköt liksom på verkligheten ett tag. Jag hade inte tid att hantera det.
Precis en vecka efter beskedet fick jag fysiska reaktioner: buksmärtor, illamående, diarée. Samma dag som jag satt i videosamtal med min syster och begravningsbyrån från en annan kontinent, vilket gjorde allt mer verkligt. Orkade ingenting.
Jag kom tillbaks en vecka på jobbet, och minns att folk frågade mig hur jag mådde. Jag svarade ”trött”, och fick höra att det syntes. Det var fint med omtanke från så många runt mig. Många man känner har varit med om liknande saker.
Sen hade jag två veckor ledigt för att åka till min hemort för att vara med min familj, och för begravingen. Jag bodde hos min syster, och vi kunde vara hemma samtidigt men ligga och titta på tv i varsitt rum utan att prata. Vi blev en konstant påminnelse för varandra om att mamma inte fanns längre.
Under de två veckorna sysselsatte jag mig med alla blanketter, intyg m.m. Eftersom våra föräldrar var skilda så blev jag och min syster förmånstagare. Vi planerade även begravingen och middagen.
Jag har spenderat de senaste månaderna med att läsa mycket om sorg och sorghantering, såväl romaner som facklitteratur/handböcker. Har även haft ett första möte med en psykolog. Jag har jobbat mycket på det mentala planet. Min syster har istället gått ”all-in” med att tömma mammas lägenhet, rensa saker, m.m. Hon har jobbat hårt på det fysiska planet. Hon har själv sagt att hon är rädd för att stanna upp, för då kan hon kollapsa.
Nu över påsk ska vi två åka på semester tillsammans, i mammas minne.
Jag tror att nästa stora dipp för mig blir till sommaren när jag åker hem och hälsar på, och mamma inte finns kvar längre. Det är enklare att fortsätta som om ingenting har hänt när man bor långt borta.
Jag har skrivit dikter under tiden sen mamma gick bort. Min syster skapade en spellista inför begravningen, med mammas favoritlåtar. Många dök upp i mammas favoritmönster: leopard/zebra. Det blev en fin hyllning med mycket kärlek.
Det gör mig både glad och ledsen att tänka på mammas släkt, kollegor, vänner, grannar. Alla de som skrev på minnessidan och dök upp på begravningen och middagen. Glad för att hon saknas av så många. Ledsen för att så många ska behöva sakna henne.
Vissa dagar är jobbiga. Det har varit skönt ibland att vara upptagen med jobb. Var sjukskriven 50% en månad i februari, för att hinna hantera mina egna känslor och tankar. Men det har också varit skönt att få ha en orsak till att vara ledsen och må dåligt, utan att någon kan ifrågasätta det.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.