Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag känner igen mig som fan. Vänner? Hmmmm dom äldre från min kultur har nog ändå rätt. Finns inga vänner. Så länge de finns ett intresse så är dom där. Sen försvinner dom. Oftast gör man felet att man hjälper för mycket… och när man kanske behöver själv hjälp så kan vissa inte hjälpa tillbaka och skämms och vissa är bara äckelhjärtade och skiter i om du inte har mat hemma. Dom drar så fort där inte finns nått. När man exempelvis gör en vän beroende av att bjuda hela tiden så drar han till nästa ” langare” när de inte finns mer att hämta. Så jag jar lärt mig att när jag klättrar igen så kommer jag va snål oavsett vad mot vänner. Där finns folk so. Jag betalat dubbla hyror till som efter 10 år inte äns frågat om jag vill sova i bilen eller garaget när jag förlorade allt. Och då menar jag inte det materiella bara Men jag e inte sur. Jag kommer klättra igen. Jag är en grymm klättrare :):):) Men just nu så mår jag …..finns inga ord hahaha Men jag har armar och ben och dessutom ett hjärta som alltid tar upp mig.Tråkigt att höra att du känner igen dig. Jag tror att vänner finns, men att man måste komma ihåg att man själv alltid är sin viktigaste vän och att inte förlita sig blint för snabbt på någon, samtidigt som man är öppen. Det är en balansgång.
Jag tänker att man kanske bara varit med fel folk hittills. Att man måste söka sig till andra typer av personer, som passar bättre till en.
Najs att höra att du ändå är en ”grym klättrare” och att du förstår ditt eget värde. Du låter grym!
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag tror du har identifierat kärnan i problemet helt rätt. Ensamhet botas inte av bekantskaper, dagliga interaktioner med främlingar – ibland inte ens starkare vänskaper. Det är det grundliga bandet behövs mellan två personer. Kommunikation utan direkt kommunikation, liksom. Att andra verkar lyckas ha det… ja, kanske. Men jag tror att många människor inte tänker så mycket på det. Vänskap för många är nog något ganska ytligt, får jag känslan av. Mer att någon, vem som helst, bara är bredvid dem när de gör saker, snarare än att få en djupare “connection”. Därför fattar de inte värdet i det.Kan säga att jag också ibland tar viktiga djupa relationer för givet. Min familj framförallt. Där finns några delar som skaver, men jag glömmer ofta hur viktiga dessa människor ändå är för mitt välmående.
-
Avregistrerad användare skrev:
Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Jag har hela livet funnits där för andra men med åren också kommit till insikt att många av de jag vänt ut och in på mig själv för att stötta genom sorger, uppbrott sjukdom osv. aldrig funnits där för mig när jag behöver någon vare sig i stort eller i smått. Det har gjort ont och jag har i omgångar av den anledningen gallrat i vänkretsen. Det är inget jag ångrar, det har på det stora hela gjort mig gott. Relationer som bara tar energi från mig men aldrig ger energi tillbaks kan jag vara utan. Det har dock inte tillkommit speciellt många nya vänskapsrelationer under åren och det stannar vid bekantskaper. Jag är fortfarande den som lyssnar ställer frågor och följer upp men upplever att ingen är intresserad av mig på riktigt och då sluter jag mig också. Är en person som bara öppnar mig för dem som genuint vill lyssna och då står jag här ensam. Jag har landat i att jag hellre är ensam än del av det ytliga nätverkandet, men ändå kommer saknaden över mig i perioder att det hade varit skönt med en djupare relation med någon där empati, omtanke och bekräftelse var något ömsesidig. Andra gånger sköljer sorgen av att jag på något sätt också verkar oförmögen att skapa en grogrund för djupare “connection” med andra över mig och jag börjar analysera vad jag gör för “fel”, tyvärr utan att jag någonsin kommit fram till facit och lyckats hitta en väg ur ensamheten.Tack för era svar.
Lite tankar som kanske kan hjälpa andra:
”Connections” (finns verkligen inget bra svenskt ord för det?) är, för mig och som jag tolkar det även för dig, verkligen en viktig del av livet. Jag försöker inte hänga kvar i gamla relationer som upphört, men ändå kunna se positivt på de stunder av djup gemenskap och förtroende som jag fått uppleva genom dem, och vara öppen för nya upplevelser med nya människor.
Jag har också lärt mig att det är bättre att fråga om hjälp än att inte göra det. Att man ibland i relationer bara behöver ta plats, prata om sina egna problem, eller bara dela sina tankar när man känner för det. Man måste vara sin egen prioritering. Det får vara okej att man är lite jobbig, det är i alla fall bättre än att gå under helt för att man mår så dåligt. Och även om de andra kanske inte förstår eller kan relatera till ens upplevelser, är huvudsaken att förtroendet finns där. Det går inte att hitta någon som är på samma ögonhöjd som vi om vi inte visar öppet vad vår egen ögonhöjd är.
Kanske börja med att bli din egen vän? Finns där för dig och var snäll mot dig själv. Definiera vem du är, vad dina känslor, dina värderingar är utan att bedöma dessa, och var medveten om den mest grundläggande ”connection”: Den till ditt innersta du.
Vi behöver sluta tänka att relationer, och allt annat i livet, behöver vara på ett visst sätt. I stället ska vi känna efter, var nånstans gör det ont? Och sträva efter läkning.
-
Tack för era svar.
Ja, det gör så ont att höra det från en vän, för jag vill ju verkligen inte vara till en belastning.
Jag kanske verkar som en person som pratar en massa IRL också, men jag är egentligen rätt tystlåten av mig och upplever alltid att andra pratar mer och har även fått höra folk påpeka hur ovanligt tyst jag är.
Att skriva kanske blir ett sätt för mig att balansera ut det då.
Jag försöker verkligen finnas där för och lyssna på mina vänner också i gengäld! Det är inte så att jag bara tänker på mig själv…
Men uppenbarligen blir mitt skrivande för mycket ibland.
En sak som jag ska försöka göra är att ansluta mit till ett sammanhang där jag kan träffa människor regelbundet och ofta IRL.
Och kanske träna på att prata mer också, så jag minskar på mitt behov att skriva av mig till andra …?
-
Avregistrerad användare skrev:
Skulle också vilja hoppa över till en annan värld ett tag. Starkt av dig att ta en promenad fast att du mår dåligt! Finns det någon plats du tycker om där du skulle kunna slå dig ner ett tag? Ibland behöver man bara vara tänker jag. Krya på dig <3Tack, det är ett bra tips. Det var faktiskt det jag menade med promenad, jag satt vid vattnet ett tag. Det är viktigt med platser man tycker om. Jag antar att vi kanske aldrig hittar en värld som vi kan kliva in i när vi behöver en paus från den här världen, men vi kan söka oss till platser som existerar i den här världen när vi behöver en paus från de platser som stressar oss.
-
Hej, det låter inte så märkligt, du får tycka om precis vad du vill så länge du inte skadar någon med det. Om du berättar och din motpart reagerar konstigt skulle jag säga att det bästa är att ignorera reaktionen. Du vet vem du är och vad du gillar och behöver inte bry dig om andras åsikt om detta. De personer som verkligen bryr sig om dig kommer definitivt att respektera denna del av dig!
-
Avregistrerad användare skrev:
<3 Är det orättvist på ett objektivt sätt? Tänker ibland på klass och hur högre samhällsklasser kan ha dåligt samvete över att få saker och ting serverade i livet och därmed bära runt på en känsla av att det inte riktigt är rätt. Man skjuter ifrån sig att klass och privilegier ens existerar för att döva sina skuldkänslor. Vissa får ju arbeten genom kontakter, kanske stor hjälp från sina föräldrar som gör att man får en position i samhället osv. Överlevnadsskuld finns det ju också. Finns det således orsaker till att du känner som du gör, eller är det snarare tecken på psykisk ohälsa/depression – om du förstår vad jag menar?Tack för ditt snabba svar, tror jag förstår efter att ha läst flera gånger (har generellt svårt för att hänga med just i dag) och jag vet helt ärligt inte vad anledningen är till att jag känner som jag gör.
-
grå viva skrev:
Hej, låter som att du är ganska ung? Du är definitivt inte ensam om att känna dig vilsen. Kan känna igen känslan från när min pappa dog när jag var barn. Som om marken försvann under en och all trygghet försvann. Har något särskilt hänt i ditt liv som fått dig att känna så här? Om du vill berätta såklart. Har du familj? Du skriver att du inte kan hålla fast dig i andra människor. Gissar ju bara men det låter som att du kanske är lite för ”på”? Problemet är väl att många drar sig undan då. Om det är så, så måste du lita på att andra vill ha dig i sina liv utan att du behöver ”klamra”dig fast. Om man fokuserar på och är genuint intresserad och nyfiken på andra, kommer de att gilla en. De flesta gillar att prata om sig själva. Hitta gemensamma intressen, där man inte är så fokuserad på sig själv. Finns det någon hobby du skulle vilja pröva? kan ju vara ett sätt att träffa nya människor förutsättningslöst. Lätt att känna sig annorlunda innan man hittat sin plats i livet, men så är det ju inte. Och definitivt ska du ju inte känna att du är förlorad! Du skriver väldigt bra, låter som att du har en poetisk ådra!Hej fina du! Åh, vet inte hur jag ska tacka dig. Ditt svar berörde mig.
Ledsen att höra om din pappa.
Jag tror att det i mitt fall också kan ha att göra med min far, nämligen eftersom han alltid har varit ganska distanserad från oss barn. Jag tror att jag saknat den här naturliga värmen och kärleken i mitt liv, och därför känner mig förlorad.
Jag kanske är lite för på. I alla fall har jag haft problem i relationer till andra människor. Men jag vet inte. Hur märker man om man är för på?
Jag vet inte om jag någonsin är genuint intresserad av andra människor…?
Ja det finns hobbys jag skulle vilja pröva! Tack för idén . Finns hobbys du skulle vilja pröva?
Det stämmer att jag är ganska ung . Och ja, poesi älskar jag.
<3
-
tack för ditt svar Green Qyquete <3
-
Jag förstår.
Personligen har jag valt att ge vården en ny chans.
Men relaterar ändå mycket starkt till det du skriver.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.