Dina svar
-
Ja, de senaste dagarna har livet påmint mig om, vad som gör livet värt att leva. Jag har haft det mysigt, en overklig känsla har varit närvarande, för det är inte alla dagar som förgyller ens liv, uppfyller sommarsjälen som dagarna i juli. Jag belyste problemet med salladen, talade med en trevlig person som bad om ursäkt, jag svarade att det inte låg på henne, men bemötandet var oklanderligt. De samtalen kan jag skjuta på i veckor, för ofta får jag prata med nån tröttsam person som tar alla energi för dagen… Det var skönt att det blev avklarat samma vecka. Fint att du fann det givande att läsa om den larviga salladen, haha.
Jag kommer svara på disk-gate innan det andra, för det är så pass viktigt, haha. Jag hatar också att diska, jag vet precis hur förrä(disk) disken kan vara, den kan ligga i dagar… Det tar så mycket av min energi, sedan när en befann sig i dödsmörkret, då var verkligen disken självaste dödsstöten. Jag hoppas verkligen att disken försvann för dig nu under. Jag lyssnar nästan alltid på musik när jag diskar. Det är nog så plågsamt, när vattnet skvätter överallt, diskmedel som sköljs av länge, länge. Vatten som kommer på golvet. Rester som har fastnat i porslinet, likt superlim… Jag kan tycka att handdisken kan vara vilsam, men det är väl några gånger om året, om ens det. Att fylla diskmaskinen, under den mörkaste tiden var en mardröm. Så jag förstår verkligen att du vill, men att armarna inte lyfter i mörkret… Nu i veckan fyllde jag diskmaskinen, porslinet, besticken, glasen flög in som att det var seren i tidsdoften! Serena toner fyllde mitt inre med sommarens välbehag.
Ja, det jag menade var att det fanns en tid när jag likt som du beskrev det, ”kände att ensamheten dödade mig långsamt”. Jag känner inte så idag. Vad obeskrivligt fint av dig att skriva så, det kände jag verkligen. Att du känner så för dina syskonbarn, att de betyder så mycket för dig. Ja, du är den personen som kan möta de i mörkret, oavsett hur det mörkret kommer se ut. Livet kan vara dödsmörkt, världen ser inte ut att bli en ljusare plats, de kommande generationerna… Dina syskonbarn kommer verkligen behöva dig! Det som du nämnde efter det… Ja, jag vet… Jag kände precis samma, dödsmörkret omvandlar alla tankar till giftiga moln, det inre medvetandet fylls av röken, som sedan blir till aska. En slutar tänka på omvärlden, en fylls med tankar om att dö, dödslängtan är den enda längtan i dödsmörkret.
”Men precis, de är mörka och ledsen att du känner igen dig i de. Ingen borde det, men jag vet att vi kan ta oss igenom de.” Den meningen visar att du är den person som jag kände att du var, efter att jag läste första inlägget av, ” In i mörkret igen”. Ja, jag vet att du kan det, jag har känt mig levande den senaste tiden, jag väntar på att du ska möta mig på andra sidan. Att du ska känna att livet är värt att leva, att dina syskonbarn inte är det enda i livet som ger dig de känslorna. Jag slutade aldrig tro på att det fanns ett liv som var värt att leva, ett liv bortom dödsmörkret, ett liv bortom helvetet.
Nu kom det till mig, när jag skrev. ”En tro på”. Det är verkligen så klyschigt. ”Sluta aldrig tro på”, men det fanns inget annat ord som kan beskriva det. Det som kommer till mig när jag skriver om allt mörker, sedan det du delar. ”Säg mig var du står”, Carolas duett med Zara. Jag tycker den låten skildrar livet i korrelation till mörkret. Tiden kanske snart tar slut, jag klarar inte av att leva i ovissheten, vad har vi glömt bort? En tro på gemenskapen, jag vill ha en tro på, jag vill att dagarna ska vara betydelsefulla, dagarna ska vara givande, för att jag ska orka leva. Tappa inte bort dig själv i livet eller mörkret. Jag behöver mening i livet, för att mörkret inte ska döda mig.
Jag förstår att ångesten kan leda till ett självskadebeteende, ett beteende som är destruktivt, vilket skapar en falsk trygghet. Om du kan byta ut det destruktiva beteendet mot något annat mindre destruktivt, så hade det gynnat dig. Fundera på om det finns något beroende eller dylikt som du kan fokusera på, för att lämna självskadebeteendet bakom dig. Jag vet att den ångesten kommer behöva dövas med något annat än, (rationella tillrop inifrån det inre medvetandet). Ångesten kommer inte döda dig, jag vet att det känns så. Det är en känsla som kommer försvinna, jag vet att det inte känns så. Det du är rädd för eller livrädd för manifesteras oftast i en falsk känsla. Någonting känns som en fara från helvetet, men oftast är du trygg, jag vet att det inte känns så under episoden av dödsångesten eller panikångestattacken.
Jag vet att det är en mardröm med andningen, att återförsäkra sig själv om att dödshotet är en falsk känsla i stunden, att känslan kommer försvinna, precis som ångesten. Det kan döda de ångestkänslorna, om du ger luft åt panikkänslorna, då ger du dina andetag till ångesten. Om du validerar paniken i stunden, då kommer ångesten döda dig i nästa. Du ska döda ångesten, innan ångesten dödar dig. Haha, jag nyttjar stilgreppet död utan förbehåll, för det finns inget annat ord som är mer passande. Ångesten dödar. (Plågar) är allt för blasé i kontexten.
Hur gick det hos psykiatrin, blev det en samtalskontakt under semester-avbrottet? Hoppas verkligen att besöket blev lyckat, sedan att du lyckades få det fint tills fredagen, som du hoppades! Du behöver inte ursäkta dig för att du svarar när du känner för det, precis så som det ska vara.
-
svart nattljus skrev:
Det är inte bara en svår problematik. Jag håller på att dö och de skyddsnät som ska hjälpa mig finns inte. Inte bara det, de är direkt skadliga och ingen bryr sig om att hjälpa. Jag håller på att dö. Jag har hittat till Mind som ett sista desperat rop på hjälp men jag tycker inte det hörs. Utan praktiska lösningar så överlever jag inte psykvårdens maktmissbruk och mobbning.Samhället och kommunen har med sina handlingar sagt att jag inte förtjänar att leva, att jag inte förtjänar att få vara med, och snart blir det verklighet. En endaste person hade kunnat göra en jättestor skillnad genom att stötta mig men det är helt tomt. En endaste person. Men inte ens det finns.
Har aldrig kommit fram till självmordslinjen heller. Detta är min sista sommar i livet om ingen ställer upp och ser till att psykiatrin och kommunen gör sitt jobb.
Ja, det verkar onekligen som att mitt inlägg är dödsdömt… skrev ett inlägg den 18:e juni. Formateringen var anledningen till att det aldrig publicerades. Jag orkar inte läsa de inläggen, så förväntar mig inte att någon annan ska behöva läsa de. Skrev allt utifrån dokumentet nu ikväll, efter att klickat på publicera kl. 18:00. Försvinner allt till följd av uppkopplingen som slocknat. Kopplar upp och laddar om sidan och allt är borta, jag var inloggad, borde sparas… Jag kommer fråga Nattljus om personen lever, om personen vill motta fler inlägg? För nu orkar jag inte med detta värdelösa forum mer…
-
grå romb skrev:
Åh, vad tråkigt att du känner igen det mörkret! Men verkligen och det är fruktansvärt.Åh fint att du på ett sätt kunde förstå och känna igen dig. Visar att man inte är ensam i dessa känslor och upplevelser och det hjälper en mycket! För det är precis så det är, fint beskrivet ju <3.
Åh, men tack! Om du då menar att det är bra skrivet och att det funkar bra att skriva på detta vis. Älskar att skriva men vet inte hur bra jag egentligen är på det. Men härligt att det var givande iallafall haha. Ja du, det är nog för när jag börjar skriva så kommer jag igång mer och mer och har plötsligt mycket att få ut ur mig och då blir det som noveller, vad bra att det är lugn att skriva så mycket. Men i dessa inlägg skriver jag verkligen allt jag känner och tänker i princip som jag annars håller tyst om typ.
Ja men exakt! Det är väldigt hemskt. Jo ja men precis förhoppningsvis får vi uppleva dessa ljusare dagar och det kommer kännas skönt att komma till den dagen nån gång i framtiden. Vilket fint motto ändå, den beskriver sanningen, att man måste fortsätta gå igenom helvetet för att komma till de bättre dagarna, så man får helt enkelt fortsätta kämpa och ta sig igenom alla hinder för att ta sig till ljuset och hoppas det kommer snart och att man orkar stå ut tills dess.
Haha åh okej, jag förstår! Intressant ändå, ska ha diagnosen bipolär i åtanke, vet inte om det är möjligt att gå vidare med en sån utredning just nu då jag ska påbörja terapi för personlighetsstörning i augusti, har börjat lite med individualterapin. Ska ha tredje och sista samtalet för den innan min individualterapeut går på semester, men vi ska kolla ifall jag kunde få prata med någon under sommaren med och sen kommer jag då fortsätta individualterapin där i augusti med när hon är tillbaka från semestern. Men kanske kan kolla upp detta ändå och se. Haha ja men precis, Tack! väldigt svåra begrepp, har inte hört talats om de förut förutom differentialdiagnoser så jag fick googla upp de, men var intressant att få höra några nya ord.
Åh vad fint av dig! Uppskattar det. Då man är rätt ensam i detta annars så skönt att ventilera med några som förstår sig på detta. Väldigt ensamt blir det i perioder och avskyr det och man känner sig ensam och som att ingen bryr sig.
Jo men självklart kan jag berätta hur mötet blev på psykakuten. Först kom jag till den här i min stad men de hjälpte inte mig så mycket utan jag fick en macka och lite saft och sen fick jag sitta där ett tag och sen skicka de hem mig trots att jag bröt ihop så kände bara att de inte brydde sig och ville bli mer av med mig så fort som möjligt, det fick mig bara att må ännu sämre. Tillslut valde jag att åka till grannstadens psykakut, där jag först fick träffa sjuksköterska och svara på lite frågor oså och sen fick jag vänta där under hela natten för att träffa läkaren, som jag fick träffa tidigt på morgonen. Vi diskuterade om lite olika alternativ, vilket var att antingen lägga till starkare mediciner eller bli inlagd några dagar för att liksom kunna må bättre och jag förklarade att jag kunde tänka mig att bli inlagd, för känner ibland att det vore skönt liksom att bara få en paus från livet och sen slippa vara ensam i några dagar. Men han ringde bakjouren i min stad där man rekommenderade att jag skulle till min öppna vård- mottagning som då var öppen för att träffa de där som kände mig. Därför beställde de taxi från grannstadens psykakut till min öppenvård så jag fick skjuts dit och därefter fick jag träffa först min individualterapeut/fasta vårdkontakt som jag pratade med och vi pratade då om hur jag mådde och hur jag hade en rädsla för att komma hem och vara ensam för att det är då de mörka tankarna kommer och har liksom blivit starkare senaste veckorna. Att jag inte visste om jag skulle skada mig eller göra något dumt mot mig själv när jag kom hem. Vi pratade lite om vad jag på psykakuten i grannstaden hade pratat om med läkaren och lyfte då det med inläggning bland annat och då ville min terapeut fråga kring hur jag kände kring det och tyckte det var stelt och jobbigt så sa inte sanningen för än lite senare då jag sa att det vore skönt till en viss del. Hon sa att inläggning kunde vara en möjlighet men också att jag får tätare kontakt med mottagningen tills terapin börjar. Jag fick där tillslut på min öppna mottagning träffa och prata med en läkare som pratade om anledningar till min försämring och varför jag har ökade negativa tankar och ökad ångest. Att det kunde bero på det som tagits upp på terapi som jag påbörjat lite med, att det varit jobbigt att prata om. Att det kunnat bero på omständigheterna att jag från att ha studerat till att ställa om till jobb också har satt lite mer press och stress på mig och speciellt på grund av min familj då de inte har varit schyssta, så han trodde det berodde lite på såna omständigheter ihop med min personlighetsstörning. Han rekommenderade sjukskrivning från mitt jobb, att jag istället skulle fokusera på att ta hand om mig, träna upp och jobba på mina rutiner och grundbehoven såsom sömn, kost och motion som man brukar säga är viktigt, då det påverkar sårbarheten. Detta då jag ätit rätt dåligt senaste tiden och natten till den dagen hade jag inte sovit något alls och då kan måendet förvärras ännu mer. Såg i min journal på 1177 dock att han också ordinerat ångestdämpande men inget jag ser på medicinlistan som visar vilka läkemedel jag har recept på, så ska kolla upp det på måndag. Men att jag ska också fortsätta gå på mina tider på psykiatrin när jag har de och fortsätta med medicineringen. Så ska prova allt detta så gott det går och fokusera på mig själv nu då och vila fram tills skolan börjar igen. Nu ska min vårdkontakt på semester efter att vi har träffats på onsdag men frågade om jag kunde få ha samtalskontakt med någon medan hon är på semester och hon sa att hon tänkte det med och att hon skulle prata med sina kollegor och så skulle vi diskutera vidare hur det blir på onsdag när vi ses. Så jag hoppas det går för det hade varit en trygghet. Liksom att slippa vara helt ensam med allt inombords för jag hatar det, då det bara får mig att känna mig ännu ensammare och avskyr ensamheten när den blir så stark så det liksom bir jobbigt. Men ja så antar de var rätt givande trots att jag önskade att jag på ett sätt hade blivit inlagd. Satt där ett tag också i rummet på psykiatrin för bröt ihop totalt då allt blev så jobbigt och tanken på att åka hem gav mig typ panik med så ja. Men vart nog givande ändå då jag nu ändå blev sjukskriven vilket känns skönt då jag känt en press att jobba liksom trots att orken knappt funnits.
Nu blev det ännu en lång novell hehe.
Ja, om du skriver allt du tänker o känner, då förstår jag att det blir en novell, haha. Tack, ja det var verkligen fint skrivet! Var det jag som skrev det, såklart det var. Nu skrev jag det som kom till mig, utan filter, haha. Det du skrev om ljusare dagar, ja precis så.
Det finns mycket med livet att verkligen hata… Det finns mycket att älska.Jag kände för att dela, så jag gör det nu. Idag kände jag den där ledsamhetskänslan som du skrev om i något inlägg. Den känsla som verkligen dödar alla livsbejakande känslorna. För att inte vara kvar i de, behöver jag fylla mitt inre med yttre stimulans. Känslan är kvar när serien eller musiken tystnar.
jag hade något som kan liknas vid panikångest under kvällen, väntade på en leverans av livsmedel, så tråkigt, något jag hatar mest med allt i livet.Det fanns inget fält att fylla i portkod, så chauffören blev insläppt av, ja ingen vet. Jag öppnar aldrig dörren för att möta kuriren. Självklart bankades det på dörren, ringdes på klockan om o om igen. Något väntat av mig, skyndade jag mig till telefonen för att sätta på stör ej, om kuriren ringer, hörs det genom dörren, då är jag avslöjad, haha. Jag spelade död, gick till sängen, satte mig, hade jag tänkt lägga mig o låtsas sova? Ingen som vet. Efter någon minut, kommer det över mig. Kuriren kommer ta med leveransen tillbaka till bilen, för det var ju ingen som öppnade. Det som var skönt var att personen stod kvar, så jag förde en dialog via brevinkastet, haha.
Efter att ha packat in allt, ja det var inget annat än ett mindre helvete. Det som bidrog till att jag älskade livet än mer än innan. Kuriren hade lämnat 4 kassar, det var en stor leverans. Men hushållspappret ligger bredvid alla kassar. I någon tunn plast, med hål i, ute i trapphuset. Att de snålar med kassar, det vet jag, men jag har inga ord för inkompetensen… denna process att beställa livsmedel, med hemleverans… Ja, jag tycker faktiskt synd om mig själv. När middagen ska kastas på en tallrik… efter att ha lagt på all sallad, plockat bort all den som redan är oätlig, utgångsdatum imorgon… Ser jag en larv i salladen. Väntar flera minuter, frågar mig själv, ska jag verkligen kasta allt, kommer jag bli matförgiftad? Jag orkar inte öppna en ny påse o sula denna i diskhon… Ja, okej, jag har dividerat med mig själv i tre minuter nu. Sular salladen i diskhon, sparar salladen i påsen med larven, för jag vet att företaget kräver bilder och att larven sparas. För den ska in på ett laboratorium innan den reklamationen blir godkänd… Efter mötet med dödens kundservice, då syftar jag inte på AI roboten… HaHa. Ja det blir verkligen en novell, när en ska skriva om precis allt som kommer upp, haha.
ja, jag vet allt om ensamhet. Jag förstår verkligen hur mörkt det kan kännas. Det är svårt att skriva om den, för jag minns hur den dödade mig. Jag skrev något om ensamhet innan sommaren, men publicerade aldrig det. Skrev något om den, efter att ha läst en tråd om hur den dödade de som skrev om ensamheten. Hur de mötte varandra, det som skrevs var, jag har inga ord för det just nu. Ja, jag förstår den känslan med, ingen bryr sig om jag tar livet av mig, ingen kommer ens märka det, alla har sina liv som deras narrativ kretsar kring. Den enda som verkligen bryr sig, är jag själv. Det är mörkt, men de tankarna kom till mig, likt dina egna.
jag läste det där med saften, vad ovärdigt… Lika ovärdigt att vänta till nästa dag för att få mötet… Förstår att du blev än mer illa till mods efter det bemötandet. Fint att du delar den händelsen, men fy fan vad ovärdigt… Fint att du kände att det var något givande med psykakuten. Det utfallet kan ingen ta för givet. Men du har dig själv att tacka för det mötet!
självskadebeteende är inget som jag står bakom. Det är kontraproduktivt, jag förstår verkligen varför en skadar sig själv. Mörkret från helvetet kan leda till de handlingarna, de känslorna kan ingen styra över. Det är viktigt att minimera skadorna, för de kommer följa dig i livet. Jag vet inte mycket om din bakgrund med självskadebeteende. Men att skada sig själv, för att känna något annat än tankarna. Det är inte något som kommer gynna dig. Tankarna försvinner, skadorna kommer aldrig försvinna. Det var också svårt att skriva om, jag känner det. Men jag vlll inte att du skadar dig, för att känna mindre ångest i några minuter, en timme, eller två.
När tankarna är så mörka, då blir livet till ett enda dödsmörker… Jag förstår hur mörkt ditt mörker är just nu. Du är rädd, du vet inte hur du ska överleva dödsmörkret som du nu tvingas möta. jag vill skriva mer, men då kommer du få vänta i dagar, veckor på svar. Så jag publicerar inlägget nu inatt, en del av det som kom till mig, efter det du skrev.
Jag är såklart nyfiken, själv tyckte jag det var underhållande att du kallade devisen för ett livsmotto. Alltså att du lever efter mottot ”om du går genom ett helvete, fortsätt gå”. Det ska såklart inte vara ditt livsmotto. Det verkar ju onekligen vara vårat livsmotto just nu. Men det ska inte vara det, vi ska båda leva livet, inte överleva livet. Det jag var nyfiken på var om inslaget om Petra Malm fick dig att skrocka? Jag tyckte det var underhållande när jag skrev det, jag hoppades på att du fann det något givande också, haha.
-
grå romb skrev:
Tack för svaret! Ja, det var jag som skrev de inläggen men ingen aning varför de nu är borttagna.
Exakt så känner jag, är trött att överleva varje dag och inte kunna leva livet.
Det har du väl rätt i låter logiskt och väldig klok tanke. Livet kommer säkert förändras, och kanske vårt helvete om några månader inte är ett helvete längre men när man är mitt i detta så är det väldigt svårt att tänka så fast än jag försöker intala mig att det kommer bli bättre. Då känns tiden gå väldigt långsamt plötsligt och det känns som att detta mörker aldrig kommer försvinna och att det håller i evigheter, vilket man inte heller orkar.
Men precis! Även om jag önska att alla slapp må på detta vis så känns det skönt att någon förstår på ett sätt, det hjälper lite mot ensamheten att man inte känner sig lika ensam. Exakt och man vill ju inte vara en börda för de heller så att de tröttnar på en till slut.
Vad fint av dig! Tack, uppskattar det. Desamma! självklart ska du få ett svar 🙂
Jo, men precis antar det. Okej tack! Jag har funderat själv på det, om jag har det men ingen läkare jag pratat med har lyft det liksom typ. Sen är jag utredd för personlighetsstörning som jag fått diagnos på med drag av EIPS, så mest lik borderline helt enkelt. Kan man ha bipolär sjukdom ändå?
Tack för insikten iallafall! Det uppskattas. Åh fint av dig! Självklart betyder det mycket för mig.
Jag blev orimligt upplyft av att ditt svar, än mer av att du lyftes av mitt inlägg. Jag funderade på att skriva när du just publicerat ”In i mörkret igen”. Det var en tid sedan, jag vet precis hur det känns att möta det mörkret ensam. Inga ord kan förklara det. Dödsmörkret kan komma när som helst, en dag, två eller mindre än en vecka och allt svartnar. Jag önskar såklart att vi inte behövde möta det mörkret.
Hur du beskrev det, var så levande, jag förstod allt du menade med att du drunknar, hur vågorna kommer över en, de aggraveras, till slut kommer den våg som drar ner dig i havet, du försöker ta dig upp till vattenytan, men du vet inte hur… Jag kände din rädsla i den text du skrev. Hur du har kommit tillbaka, för att sedan dras ut till havs, med all den ovissheten som följer. Jag vet hur det känns.
Sedan när jag läste inlägget inatt, blev det tydligt att du inte orkar mer, känner likadant… Läste tråden du skrev i höstas, du skriver så levande, det var givande att läsa inlägg efter inlägg, efter inlägg, haha. Du skriver som att du för en konversation IRL, vilket skapar den dynamiken. Hur orkade du skriva noveller som inlägg? Du ursäktade dig och du menade på att du inte var den mest kortfattade skribenten, haha. Det behöver du såklart inte ursäkta dig för.
Jag vet att det känns så, det är det som gör det mörket så förrädiskt. Allt är så mörkt, tankarna är mörkare än allt. Det är omöjligt att se ett ljusare mörker i den stunden. En devis från Petra Malm, med den norrländska, sammanbitna, totalt inlevelse-döda tonen. ”Går du genom ett helvete, fortsätt gå”. När jag hörde det, kändes det onekligen som en tröttsam devis, men det är precis så. Det kan ta, vad det känns som för alltid i lidandet. dagar, veckor, månader eller år passerar. Men efter de dagarna kan mörkret bli ljusare, du o jag kan möta de dagarna, efter att ha genomlidit de mörkaste av dagar.
Jag är inte facit för psykiatriska sjukdomar, men jag ser ingen anledning till att utesluta ja vad det nu, behöver googla, hur de stavas. Okej, så tillåt mig att skrocka, haha. Jag syftade på differentialdiagnoser, men tydligen är komorbiditet mer aktuellt för sammanhanget. Jag utesluter inte bipolär, då det är möjligt att ha flera psykiatriska diagnoser, det beskrivs tydligen som komorbiditet. Begreppen kan ju anses överflödiga, men du är ju intresserad av dylikt, (medicinsk sekreterare), så jag delar det med, haha.
Det du känner för eller vill skriva om kan vi såklart samtala om via denna tråd, det som du känner behovet av att lyfta. Fint att du överlevde mötet med akutpsykiatrin, jag vill veta hur utfallet blev av det mötet. Men om det tar mycket energi att skriva om det, så behöver du inte det. Dela om det var givande, om inte kan vi skriva om allt annat än det. Något får mig att känna att det var något givande? Då du svarade på mitt inlägg efter endast några timmar.
-
grå romb skrev:
Jag vet inte vad som händer, har haft en bra period senaste månaderna med mer energi, glädje och lust. Allt kändes bra, liksom hade distans till alla jobbiga tankar som oftast brukade snurra runt i mitt huvudet, jag tänkte mycket på massor av saker, övertänkte och ältade mycket. De mörkaste tankarna har varit frånvarande och jag har varit fri från självskada i snart 6 månader, vilket jag är så glad över.Dock har saker senaste veckan börjat förändras och sakta men säkert känns det som att det blir värre igen, att jag börjat hamna i en sämre period igen liksom. Är mycket i mina tankar igen och spenderar tid åt övertänkande och ältande en del. Ibland kommer mina tankar om att skada mig själv tillbaka bara för att få tyst på hjärnan eller för att känna något för känner mig rätt tom. Det känns som jag samtidigt vill gråta men det går inte, det kommer inga tårar trots att jag brukar kunna gråta, känns som jag bara helt enkelt knappt känner något annars, allt känns bara tråkigt och som att jag inte bryr mig om något längre. Lusten, orken och energin till att göra saker börjar försvinna. Orkar inte göra något utan vill bara ligga i sängen och antingen kolla serie eller om jag tappar lusten till det inte göra något alls. Känner mig helt enkelt mer passiv. Jag försöker komma ut på dagliga promenader, men jag måste kämpa för att ta mig ut för känner egentligen inte för det. Jag orkar inte ta tag i vardagssysslor och det är kaos hemma, inte laga mat heller så äter sjukt dåligt numera. Alla de enkla sakerna som brukar vara lätta att ta tag i såsom att borta tänder och duscha exempelvis orkar jag knappt med längre utan måste tvinga mig själv trots att jag verkligen inte har energin till det. Jag är trött hela tiden, sovit dåligt senaste tiden då jag vaknar för tidigt men sen kan jag lyckas somna under dagen ibland. Ibland sover jag mycket bara för att slippa dagen om den är jobbig. Jag orkar ingenting och ångesten kommer och går hur den vill. Ibland får jag en panikkänsla för att jag inte vet vad jag ska göra med mina tankar, då jag vill hitta lösning eller svar på de och kan jag inte det fortsätter jag tänka på de trots om att de kan handla om framtidens händelser och kan inte vara i nuet.
Allt känns som en röra och ibland undrar jag om jag börjar komma in i mörkret igen, där jag varit förut och helst inte vill vara då det är omöjligt att ta sig ut därifrån. Jag har en stark rädsla för att det ska bli ännu sämre, att jag ska hamna i mörkret och att mina tankar på att inte orka leva längre och att vilja avsluta livet kommer komma tillbaka. När jag väl hamnar i mina återkommande depressioner, har jag svårt att hantera de. Nu är den ganska mild tror jag men vad händer när jag kommer djupare in i depressionen? Jag har ingen att prata med och ingen som kan vara stöttande i detta. Min familj förstår sig inte på psykisk ohälsa och accepterar det och har fåtal vänner att prata med om detta och vill inte heller vara en börda och tjata till mina vänner om mitt dåliga mående. Känner mig alltid så ensam i dessa perioder med depression och ångest som gör det ännu jobbigare att må bra igen och allt känns bara tufft.
Att hamna i mörkret, det mörker som är svårt att ta sig ut ur är ett helvete. Det är som att man drunknar och inte kan ta sig upp till ytan igen, man försöker och försöker, kämpar och kämpar men man är fast och kommer ingenstans. Avskyr att hamna här och vet inte längre vad jag ska göra. Är trött att må så här.
””(Grå Romb)””
Jag läste ditt inlägg från igår, som nu verkar vara borta. Grå Romb skrev om självmordsförsök, förutsätter att det var du? Tror det var en av dina trådar. Något om att psykakuten var så pass värdelös, att du satt på en buss på väg till grannstaden, att det var din sista chans till överlevnad. Jag vet att du känner så, att inget kommer förändras, helvetet tar aldrig slut och du orkar inte överleva mer, för du vill leva livet, inte överleva livet.
Jag vet att du inte vill höra om att det kommer bli ljusare, att mörkret kommer avta, eller åtminstone blekna. Att dagarna kommer bli ljusare, att du kommer andas mer efter en tid. Men livet förändras, oavsett om jag eller du vill det. Att de känslorna du känner just nu kommer inte vara för alltid. Precis som de känslorna jag kände för någon dag sedan. Känslorna dödar mig och dig, på ett vis som aldrig kan förklaras för någon annan. Helvetet idag eller helvetet för ett halvår sedan, är inte det helvetet som kommer vara om ett halvår. Perspektiven ändras och du är värd att andas utan andakt.
Jag har läst dina trådar, jag förstår det mörker som du tvingas möta ensam, eller så känns det för dig just nu. Du känner dig ensam, att ingen förstår eller lyssnar på dig och dina känslor. Precis så är det. Jag förstår hur du känner, när du skriver att du inte vill vara den personen som delar mörkret med dina vänner. För du känner att du inte får dina behov uppfyllda. Det finns inte tid för att lyssna på någon som möter mörkrets helvete.
Jag skriver detta inlägg, då jag läst dina trådar, jag vill att du ska överleva. Eller jag vill att du ska leva. Precis som att jag vill att jag ska överleva. Eller ja, leva. Från ett mörker till ett annat mörker, hoppas du läser och svarar. Jag kommer svara och jag hoppas jag får chans till det.
Jag tycker absolut att du borde tacka dig själv för att du åkte kommunalt, vidare till en alternativ akutpsykiatri. Det beslutet tog du för dig själv, vilket är en bedrift i sig självt. Jag kommer dela vad jag funderade på när jag läste för en tid sedan, ”In i mörkret igen?”. Jag kommer inte ge ut en diagnos, men jag funderade på bipolär typ 2. Det skriver jag enkom för att det kan vara en insikt utifrån som kan generera i en värdefull insikt för dig. Jag ser dig och ditt lidande, hoppas det betyder något för dig.
-
Till: Du verkar va en vänlig själ / korall
Jag frågar mig själv samma. När utmattningarna haglar in, när dagarna passerar, när livet skadar en så en inte ens kan gå ut på en promenad, då hatar jag livet. Varför leva, när en aldrig får chansen till att leva…
Jag har aldrig varit inne på ångest-sidan tidigare, men ert inlägg från ikväll, jag blev så pass tagen att jag behövde svara. Något som du skrev fick mig att känna att du var en vänlig själ. Jag vet allt för väl om psykisk ohälsa, ångest och självmordstankar.
Livet är inte en lek, det är på liv o död. Det kan vara att leva, men det är att överleva. Oavsett vad eran dispyt handlade om och om du befann dig i ett desperat läge. Agerandet som följde därefter är aldrig befogat.
det är ett fåtal som förstår psykisk ohälsa, speciellt i dess mest komplexa skepnad. Det kommer skada dig att öppna upp för de som inte är mottagliga för att möta mörkret.
Jag förstår varför du gör det, men du behöver skydda dig själv.Att säga upp kontakten med dig, det är en våldsakt. Min känsla är att det var allt annat än befogat, då du befinner dig i ett obeskrivligt utsatt läge. Jag tycker faktiskt att de borde skämmas.
Du behöver skydda dig själv från dem, du behöver ta avstånd. Det kan ha varit ett yttrande i affekt, oavsett tycker jag att det är skamligt…Jag vet allt om ensamhet och hur skrämmande den kan vara. Ge inte luft åt den, distrahera dig från den. Låt den andas och omfamna den. Den kommer komma i vågor, men den kommer aldrig dränka dig. Efter en tid, när du har mött de mest iskalla av vågor, kommer havet att tystna och du kommer andas i tystnaden.
Jag har läst en del inlägg, ditt inlägg var något utöver det vanliga. Jag vet inte varför, men du förtjänade minst ett svar, tror fler kommer svara. Detta var mitt första inlägg, kanske inte det sista.
påskafton är en högtidsdag, men egentligen är det som vilken annan dag som helst. Jag ska fira påsken själv, jag har alltid trevligt i mitt egna sällskap. Det kan uppfattas som ensamt, men tystnaden är så underskattad. Det känns tråkigt att inte ha något inplanerat på högtid, men det är så lugnt och det kommer det va för dig med.
Jag är övertygad om att du kommer ha en fin påsk, jag hoppas verkligen det och detsamma till mig själv!
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.