Jag har alltid haft vad jag tror är någon form av bluffsyndrom. Ingen har riktigt tittat närmre på vad orsakerna kan vara. Vid ett par tillfällen har jag kontaktat psykolog, men av någon anledning vill jag alltid vara dem till lags, och underminerar mina egna problem.
-funderar och funderar- Det känns inte som jag har tid att hantera situationen. Jag tror jag behöver en paus.. en riktig paus där jag kan fokusera på mig själv och min familj. Men det känns inte som världen är byggd för det. Däremot vet jag att jag inte är rätt person för arbetet jag har idag. Även om jag kan prestera ligger det för mycket moment i närtid som göder oro och ångest. Men det är så tjänsten är.. det blev inte som jag tänkt mig.
Någon form av prestationsångest finns det säkert. Men det blir lite en “hönan eller ägget”-fråga för mig.
Jag vill säga upp mig nu! Men jag vågar inte.. och jag har ingen ork att jaga annat arbete. Jag är fast mellan en sten och ett hårt ställe.
