Fina du <3 Gud så fruktansvärt! Förstår att du lever i en mardröm just nu. Att det är kris på hög nivå. När jag haft en nära som legat inne på iva så försökte jag fast det tog emot äta lite, för man blir så svag av att inte få något i magen. Ringde även till sjukhuset ofta för att få besked, det lugnade lite – vara aktiv. Tror ovissheten är det som kan äta upp en. Det är kanske den som kan vara vidrigast och svårast att hantera. All min medkänsla med dig. Hoppas med hela mitt hjärta att h-n överlever! Tusen kramar!!!
Tack för dina ord.
Jag håller med om att ovissheten äter upp en. Att inte få vara nära pga sjukhusets Corona-restriktioner, att inte veta om det skett någon minsta förändring eller kommer att ske någon förändring i måendet. Försöker tänka positivt att läget inte blivit sämre fast det är också extremt oroandet att det inte heller blivit minsta förbättring och att läkarna står frågande till orsaken till detta. Ringer IVA varje dag och ber dom ringa mig vid minsta förändring.
Försöker hålla mig aktiv, jobba, ta hand vardagsrutiner hemma,tvinga i mig mat fast inget smakar någonting och jag mest mår illa. Tankarna är hela tiden någon annanstans. Oro blandat med ångest över all felprioriterad tid, allt vi skulle göra tillsammans ”sen”. Tänk om vi inte får något mer ”sen”? Ångesten är värst på eftermiddagen och kvällen. Allt jag försöker skingra tankarna med påminner om min anhöriga. Det är ju henne jag alltid pratar med om allt, delar med mig om allt i livet med. Saknar henne så att det gör ont!
