[Indigo Luriby]

Prata med studievägledaren om du kan få något stöd i skolan eller en egen planering gör att orka skolan

[Indigo Luriby]

Kan känna igne mig i dina känslor

[Indigo Luriby]

Hej
Tack.
Ja jag vet inte varför jag hamnar i dessa negativa känslgrupar … känns just nu hopplöst att komma ur.

Har gått flera terapi grupper men tycker de är jobbigt att i grupp prata om hur jag innerst inne mår. Har verkligen försökt. Tycker de är jobbigt att tala I grupp över lag.

Har ingen I min närhet som förstå mig så gar inte pratat öppet på djupet med någon om hur jag mår. Vet inte vart jag skavända mig?

[Indigo Luriby]

Hej.

Ja de är tufft nu och jag hittar inte mig själv. Går bara runt och gör de som borde göras, har någon slags plikt  i mig som säger gör si, gör så, var så, och var så. Finns inge känsla alls.

Vet inte  vems förväntningar de är, kanske har jag höga krav på mig själv  och hur de ska vara men jag upplever också att de kommer förväntningar från omgivningen och de är jobbigt.

[Indigo Luriby]

Ja de har jag hört förut.. tyvärr.

Jag är trött på att leva för andras skull hela tiden ex. för att min barn behöver mig. Hur hittar jag ett liv som jag vill leva? Vem är jag?

[Indigo Luriby]

Anonym skrev:

Hej.

Jag var också själv på julafton för mitt ex under inte heller att man delar på stor helger och lov. Han totalt kör över mig och nonchalera mina förslag till delade eller varannan stor helg/lov, han har haft jul och våran yngsta dotter födelsedag i 3 år i rad och tycker inte det är konstigt. Så tråkigt 🙁 förstår dig så väl.

[Indigo Luriby]

Ja det är en lång och kvävande process att ändra ditt beteende och tungt eftersom man inte går stöd när man behöver uran bara på bestämda tider. Ibland önskar jag att vården vore meta flexibel. När man vill prata kan de inte och när jag får en tid och ska dit hög jag så nu vet ångest att jag kämpat kan/orkar prata.

[Indigo Luriby]

Ja jämnvikt, balans, acceptans och prioritering är stora ord/handlingar och om de inte finns så mår man inge bra. När kropp och själ behöver vila, behöver personen hjälp att överleva och komma förbi det stora hindrena vilket kan vara svårt stt få och be om ibland. Orkar inte leva längre..

[Indigo Luriby]

Anonym skrev:

Kan relatera vad gäller föräldrar. Hela tiden var jag rädd för vad de skulle tycka om mina val och beslut. Det gjorde att jag avstod från att göra saker. Många tyckte att jag inte skulle berätta för dem vad jag hade för planer men det var på något sätt som om jag var tvungen att ha deras godkännande. Frigjorde mig från mamma vid 34 och min pappa vid 42 års ålder Det var helt underbart att till slut våga att sätta ner foten. De blev förvånade och jag tror det blev ett uppvaknande för dem att jag var en vuxen individ som kan ta mina egna beslut utan deras godkännande. De respekterade mig helt plötsligt. Ta kommandot i ditt liv och var stolt över den du är! Ingen är så bra på att vara du som du är. Råd från en som själv just nu är väldigt nere i skorna men som alltid, är det lättare med en tröstens ord till andra än att trösta sig själv.

Ja det är verkligen lättate att råda andra till välmående än sig själv. Varför är det så svårt att få vara lite lycklig och må bättre??

[Indigo Luriby]

Hej.

Jag känner igen mig i det ni skriver om att påverkas av andras val, blickar och inte minst ord. Du borde göra si, du borde göra så. Ingen vet hur jag känner men alla ska tala om vad jag borde göra. Trött på alla krav från omgivningen orkar inte leva längre. Jag är tom i kroppen och allt känns såå meningslöst. Varför kämpa? Förlåt för mitt korta och tunga inlägg.

[Indigo Luriby]

Jag känner igen mig i allt du skriver…så jobbigt. Förstår precis hur du menar med ångesten, inte vilja varken leva eller dö och faiten med självkänslar och att vara en dålig vän. Jag har mer och mer isoletat mig från de som en gång varit mina vänner.  Vet inte vart eller till vem jag ska vända mig. Känns som ingen bryr sig eller vill hjälpa mig och då drar jag mig tillbaka och blir tyst och då blir allt värre…. hur gör man? Vem kan man lita på?

 

 

 

[Indigo Luriby]

Låter bra att du har valt att lämna honom och försöka gå vidare. Så du kan läka.  Du kommer finna en kärlek som är rätt för dig, ha tålamod. En gång fick jag förklaringen att han var “tom” och vilke att vi skulle skiljas och vara vänner men det gav ingen tröst till mig. Det var jäyte jobbigt att ham lämna mig när jag mådde som sämst. Ja det är jobbigt att han hela tiden kör över mig och att min känslor, förslag och önskemål inte betyder något för honom.  Förstår honom om han tycker det är jobbigt att jag mår dåligt och inte orkar men han var inte äns villig att gå i terapi eller lyssna på mig. Tack för att du förstår.