Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Först och främst så beklagar jag att ditt förhållande tog slut. Jag förstår verkligen att du är ledsen. <3 När det gäller samtalsstöd så tror jag att både den hjälp som vårdcentralerna erbjuder och den hjälp som finns inom psykiatrin, numera är helt och hållet inriktad på psykiska sjukdomar, ångestsyndrom et c. Min personliga upplevelse är att psykiatrin överlag är kass på att bemöta och hjälpa till med problem som är av mer själslig karaktär, även om de själsliga problemen har lett till exempelvis depression och ångest. Jag upplever att det ofta sätts likhetstecken mellan att ha själsliga problem och att inte behöva hjälp, men så är ju inte fallet. Man kan må rent ut sagt skitdåligt av själsliga problem och de kan leda vidare till annat. Själv har jag både själsliga problem och problem som egentligen hör hemma inom psykiatrin, men jag har ändå valt att lämna öppenpsykiatrin för att istället börja gå i samtal hos en diakon inom Svenska kyrkan. Jag har bara varit där tre gånger hittills, men det har varit superbra! Jag upplever att hon är väldigt bra på att bemöta själslig smärta, då det är en av diakonernas viktigaste arbetsuppgifter. Kanske skulle det passa dig bättre att träffa en diakon istället för en psykolog eller kurator? Svenska kyrkan har diakoner i varje församling och man behöver inte vara troende för att gå till dem. Det finns inget som helst krav på att man måste prata om religionsfrågor eller gå på andra aktiviteter i kyrkan. Du behöver inte heller gå till den församling där du bor (om du inte vill) utan kan kontakta en diakon i vilken församling som helst. Besöken är kostnadsfria och det sker inga bedömningssamtal eller liknande, utan du bokar bara en tid.

    Hej Red D. och jättetack för svaret. Ja jag upplever det precis så som du beskrev det. Jag gick vanliga vägen vårdcentral osv. och deras hjälp verkar helt inriktad på psykiska sjukdomar. Jag har aldrig haft psykiska problem av något slag utan jag har väl valt att kalla det ”sorg” du kallade det själsliga problem. De gånger jag nu träffat psykolog eller kurator genom vårdcentralen så konstaterar de snabbt detta, att jag inte har några psykiska sjukdomar och där blir det liksom stopp även om de naturligtvis pratat med mig

    Men! jag vet själv att jag inte är sjuk utan det är situationen jag hamnat i som gör mig så ledsen. Men det hjälper ju mig inte. Jag antar att för långvarit tid i detta elände, så övergår det väl i riktig depression och då är man väl helt plötsligt psykiskt sjuk antar jag

    Jag tar åt mig detta med diakon jag tror du har rätt, diakon, vän medmänniska jag behöver prata med någon vettig om det som hänt mig…. Tack

    Man hoppas på att hitta…. Budist munken, Den gamla indianhövdingen eller liknande, han med de kloka orden som man kan ta till sig och som ändrar på hur man tänker och ser på saker

     

    Trådstartaren

    Hej har alltid varit en väldigt glad människa som tyckt att livet är rätt underbart. Men saker ändrar sig väldigt fort som många får erfara. Jag är över femtio år, jag var tillsammans med en jättefin flicka i sex år och vi byggde upp ett liv tillsammans. Vi levde ihop på det sättet att vi bara tyckte att vi behövde varandra. Vi hade samma intressen och tyckte om varandras sällskap. Tyvärr skapade naturligtvis detta att man efteråt blir väldigt ensam Hon ”försvann” till slut och det kändes då som om ingenting blev kvar, inte av mig själv heller, har det egentligen bra på många (ytliga sätt) men jag blev så otroligt ensam och övergiven och lider så av det 24 timmar om dygnet. Jag funderar hela tiden på hur jag ska göra för komma vidare Jag sökte ganska omgående efter separationen proffesionell hjälp men jag tyckte inte jag fick någon andvändbar hjälp och de tyckte nog inte de kunde göra något åt sorg heller. Jag får nog försöka ta mig ur detta själv är jag rädd men vet faktiskt inte hur man gör Jag är troligen inte den ”typiskt” ensamma människan och jag vet att så många andra har det betydligt värre än mig med sjukdommar eller andra eländen, jag är frisk, social (ser normal ut), är rolig och trevlig och har väl aldrig innan, haft jättesvårt att hitta en partner. Men jag bor på en liten ort, träffar mest människor av mitt eget kön (ytliga vänner). Jag önskade att man träffat en ny snäll livskamrat som kunde ”raderat” minnena, eller bara en vettig människa som kunde hjälpt en komma ur eländet eller framåt Det är tragiskt, Jag har faktiskt inte en människa att prata med om hur jag mår hjälp!

    Tack för svaret Pink S. Jo jag kände att jag mådde så dåligt att jag var tvungen att göra något. Jag tvingade mig att sköta måsten men satt mest annars och stirrade, undvek folk. Jag gick vanliga vägen vårdcentral, läkare, psykolog, kurator men sen blev det inte mer. Jag har inga psykiska åkomor, har aldrig haft, jaa ok förresten sorg är väl en psykisk åkomma kanske. Det som hänt mig är väl helt enkelt sorg…. separerad eller död, för mig blir konsekvensen det samma liksom hon är borta och jag upplevde det som om de inte visste hur de skulle hjälpa mig med det. Jovisst förseslog de stämningshöjande piller men jag har hittils tackat nej till det men jag kanske måste ändra åsikt jag vet inte. Jag var flera gånger till en som jag tyckte duktig psykolog men mig hjälpte det inget tyvärr

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0