Skapade svar

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0
  • Visst försöker man ha ett ”hopp” att situationen skall kunna bli bättre, men ser inte riktigt hur det skulle gälla mitt liv. Lider av ångest, oro och smärta ca 18-20 timmar per dygn, och får ofta tanken om detta är livet…  Ska det vara så här? Vad är då meningen med att fortsätta kämpa🤔 Visst skall man leva för sina barn och tänka på dem, men önskar det kunde finnas något värde i lvet för mig själv också😔

    Det gör så ont att se människor som lever sitt liv med nöjen, kärlek, resor, kramar och närhet. Själv skall man stå utanför och betrakta och drömma.

    Känner igen mycket av de känslor du beskriver. Man minns det man upplevt som misslyckanden så tydligt, och värderar sig själv utifrån det…

    Sedan blir man så van att misslyckas, att man undviker att ens försöka. Rädslan för ett nytt misslyckande blir för stor. Har kämpat ett par år nu och är på gång att påbörja både sysselsättning och träff med kontaktperson. Men samtidigt lever jag som i min egen lilla bubbla, samtidigt pågår världen utanför men den är liksom inte tillgänglig för mig…  Världen tillhör de lyckade, de som kan ta sin plats… 🤔😒

    Trådstartaren

    Hej igen!

    Nja, är inne i en period av väntan tror jag. Fått viss effekt av ssri men saknar samtalskontakt. Blivit hänvisad till kyrkans samtalsakut eller kommunen… Är nog inte riktigt det jag behöver.  Skall träffa psykiatriläkare om ett par veckor igen för ny bedömning, eventuellt återupptagen kbt eller flytt till psykiatrin för mera specialisthjälp.  Jaja, den som lever får väl se som man brukar säga. /

    Trådstartaren

    Hej och återigen tack för dina engagerade svar. Jag läser och tar till mig alla kloka synpunkter, men som sagt orkar kanske inte agera utifrån det just nu. Resan fortsätter dock, har börjat undersöka möjligheten till ett personligt ombud, som kanske skulle kunna vara ett stöd i fortsatta kontakter med vården och försäkringskassan mm.  Är just nu helt slutkörd efter en tuff period och måste försöka landa i situationen och hitta lite lugn igen.  /

    Trådstartaren

    Hej igen!

    Haft några dagar med mycket funderande åt alla håll… Jag anser att läkaren, som är psykiatriker, inte gjorde en riktigt korrekt bedömning och planering utifrån mina behov. Men i dagsläget har jag inte kraft eller energi att ”bråka” eller ifrågasätta så mycket, utan försöker följa hans plan så gott det går.  Håller dock inte med om de slutsatser han gör. Känber även att jag är beroende av vettiga sjukintyg gentemot försäkringskassan, och då är det kanske bäst att ligga lite lågt med klagomålen. Är möjligt att jag går vidare vid ett senare tillfälle. Har börjat med den nya antidepressiva, får se hur den fungerar.  Har frågor i ärendet jag vill ha svar på, men får ta det vid ett senare tillfälle.  /

    Trådstartaren

    Uppdatering

    Har genomlidit läkarbesöket idag, blev inte någon bra historia… Stödet från psykologen som skulle närvara saknades, på beslut? av läkaren.  Psykologkontakten med samtal skall pausas p g a för liten effekt enligt läkaren. Antidepressiv medicin sätts in för att eventuellt kunna återuppta psykologbehandling senare.

    Mådde om möjligt ännu sämre när jag gick därifrån. Just samtalen med en vettig psykolog är ju det som fått mig att härda ut vardagen…  Jag anser ju själv att det varit ett viktigt stöd för att ta mig framåt, nu vet jag ärligt talat inte hur det ska bli. Att ge upp känns ganska nära nu…

    Trådstartaren

    Hallå igen!

    Ska träffa läkare och psykolog på fredag är det tänkt, för bedömning osv. Det besöket upptar just nu i princip dygnets alla timmar med tankar, oro och rädsla. Jag går igenom alla tänkbara scenarier om och om igen….

    Försöker samtidigt formulera mina tankar skriftligt att ta med, då jag brukar ha svårt att få fram vad jag vill säga i liknande situationer på grund av nervositet mm. Känner mig så liten och i underläge…

    Tack för boktipsen, skall kolla upp dem när jag får lite ork igen, gillar normalt att läsa och det är alltid intressant och nyttigt att få ny kunskap och förståelse.  /

    Trådstartaren

    Hej! Tack för svar!

    Det var fint och lite skrämmande att läsa  om din historia. Låter som en spegel av mitt eget liv…  Mobbning, ångest från tidiga tonår, alltid känt mig utanför, även om jag i perioder genom livet kunnat arbeta och ”låtsas” ha ett normalt liv. De saker och situationer man ej kan hantera har man kunnat undvika eller förtränga ett tag i alla fall. Sedan hamnar man i en svacka när livet kraschar igen. Låter härligt att du hittat hjälp som fungerade för dig. Har genom åren provat olika mediciner, och just nu är det den ständiga oron som plågar mest så jag medicinerar mot den.

    Har faktiskt ordnat så min psykolog skall vara med en stund vid läkarbesöket. Även det var dock ett svårt beslut för mig att fatta. Å ena sidan så har ju hen större insikt i min situation då vi haft tät kontakt, men samtidigt så kan jag tänka att de blir två som gemensamt kan ”köra” över mig och sätta mig i ett svårt underläge. Ja, jag vet att jag inte tänker riktigt rationellt alla gånger, men ett av mina problem är troligen att jag tänker för mycket. Försöker ibland som du skriver att unna mig lite , men jag har svårt då ångesten och skamkänslor gör att man tänket på bestraffning i stället. – jag är inte värd att ha något trevligt… Man har med sig en trasig självbild från unga år som är svår att brottas med stundtals…

    Än en gång, Stort tack för ditt gensvar. Det värmer i ett ensamt liv.

     

    Trådstartaren

    Tack för svar! Bra att kunna ventilera lite såhär.  Jag har tagit till mig en del av dina råd. Har påbörjat en text om hur jag har upplevt sista tidens behandling och tankar inför framtiden. Beskriver min oro och visar på de framsteg som även läkaren har noterat. Det har varit en positiv utveckling på flera områden, därför tycker jag det är värt att fortsätta med det som fungerat. Täta besök t ex och längre sessioner. Har även tagit tillbaka min avbokning av läkarbesöket. Är dock skeptisk om jag klarar att gå dit… Är rädd att samtalet kommer göra mig besviken och brukar reagera kraftigt på motgångar. Oro  ledsen och uppgivenhet. Planen är i alla fall att ta mig dit. Tankarna på detta fyller mina dygn och utlöser ångestattacker, så det är en jobbig tid. Som jag sa tidigare så kan jag förstå deras perspektiv, men i min roll som patient tar jag mig friheten att vara en aning egoistisk och se till vad som känns bra och tryggt för mig. Ska därför försöka framföra mina önskemål med goda argument. Bara jag lyckas samla mod och styrka att verkligen gå dit. /

    Trådstartaren

    Hej! Kan förtydliga lite. Jag går för närvarande hos vårdcentralen, eller primärvården, och det har fungerat bra vad gäller psykologkontakt där. Dock så bedömer de troligen att jag skall över till psykiatrin som är mer specialiserade. Det kan jag förstå ur deras perspektiv, men hos mig så skapar det stor oro och ångest då förändringar är jobbiga. När det gäller mage så tycker jag inte att vårdcentralen har skött det riktigt bra, därför har jag nu skickat en egen remiss för att få komma till en ”magavdelning” på sjukhuset. Ja, alkoholen är ingen bra lösning… jag vet, har lyckats ha ett längre uppehåll sen i våras och över sommaren. När terapin rullade på och jag fick stöttning att ägna mig åt ”må bra aktiviteter”.  Men sen rasar allt igen, och då är det en utväg att ta till när inget annat finns. Har inget socialt nätverk förutom familjen. Så man saknar stöd i vardagen. /

    Trådstartaren

    Hej. Jag har också känt mig sviken av vården. Orkar du berätta om hur och varför som du känner dig sviken av din vård/vårdkontakt (?) Jag vill gärna ge dig mitt stöd, berätta lite mer. Jag har en del ärenden nu på dagen, och är hemma igen vid 18-tiden. Skriv gärna och berätta om vad som blivit fel med din vård redan nu om du vill, så svarar jag dig ikväll när jag är hemma igen.

    Hej,  Lite kort så har jag långvarig problematik  med social ångest o depression, vilket gör det svårt att söka hjälp fast man behöver. Har nu haft en jättebra psykolog under 6 mån som känts trygg och lugn. Så började de prata om överflyttning till annan instans, vilket innebar en panikreaktion från min sida. Att börja om med någon annan när jag väl har fått en bra kontakt… Har dessutom något problem med magen som borde utredas men jag har ej fått beskriva mina symptom, utan bara blivit skickad på provtagming och undersökning… Borde man inte lyssna på symptombeskrivning först kan jag tycka🤔

    Just nu känns det mest jobbigt när ingen lyssnar på en, samtidigt måste jag ju ha någon läkare för att få fortsatt sjukskrivning…  Mycket tankar och oro nu och hopplöshet när man inte vet hur man ska göra. Tack för att du lyssnar, (om du orkar) 😉

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0