Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0
  • Tjena igen! 🙂

    Tänkte bara flika in här igen, hur är det med dig nu TS? 🙂

     

    Jag själv mår bättre numera, börjat acceptera att det inte är en jättegrej i detta sammanhang, eftersom min sambo inte tycker det och därmed ska jag inte behöva tänka ”tänk om” hon inte tyckt så.. Typ 🙂

     

    Har haft bra veckor bakom mig, inte mått riktigt dåligt på ett bra tag nu, precis som att de onödiga tankarna liksom börjat tunnas ur mer och mer, upprepar dock ibland för min sambo att jag ångrar allt så mycket osv, men att jag inser att det varit som en drog.

    Vad glad jag blir! 🙂

    Absolut ingen brådska!

     

    Hur är det med dig idag förresten?

    Själv mår jag ganska okej just nu, fullt upp med jobb och massa projekt på fritiden så hinner inte tänka så mycket, sen får jag ju mycket stöttning av min partner tack och lov 🙂

    Jag vill bara flika in här och säga att jag läst din tråd noggrant och har ett rätt så långt svar på gång. Så jag har inte glömt att svara, men jag har lite koncentrationssvårigheter så jag återkommer sen igen när jag är klar 😊

    Vad fint att du är intresserad av att följa upp hur det går, jag uppskattar verkligen att skriva med dig! 😊 Det går sådär för mig, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tackla situationen. Och känslan av att man ”blivit” värdelös och ovärdig ett bra liv. Men jag har i alla fall försökt börjat tänka lite mer i större perspektiv. Jag tänker på det faktum att det kommer att finnas en framtid, som kommer att ske oberoende av vad som hände när man var ”ung och dum”, som du skrev innan. Och att såna här saker kanske inte längre stör så mycket.. Jag antar att man får låta det ta den tid det tar att komma över alltihop. Särskilt den delen att man ljugit för sig själv under sån lång tid. Känns liksom overkligt och är sjukt svårt att acceptera ens för sig själv. Det kanske låter som att det handlar om världens grej, vilket det nog inte ens gör. Men känslorna kring det har varit otroligt starka och triggat igång ett riktigt dåligt tankemönster som gör att jag bara inte kan släppa den här grejen. Något bra är i alla fall att jag äntligen kommit in på en DBT-behandling (utformat för borderline personlighet, vilket det har visat sig att jag har, och tror att det till stor del förklarar mitt destruktiva beteende som jag haft). Den börjar nästa vecka. 😊 Skönt att det har blivit bättre för dig, det glädjer mig! 😊

     

     

    Kul att du uppskattar det, det gör nämligen jag med! 🙂

     

    Du, jag känner verkligen igen det där med att vara ”värdelös”.

    I mitt fall har den berörda bekräftat 1000 gånger att jag inte är värdelös, osv, men det sätter sig liksom aldrig riktigt.

     

     

    Det med att känslorna är starka kring det känner jag också igen, i mitt fall har tänkandet på ”det” blivit rutin och går liksom på automatik; kan liksom inte minnas hur det kändes i huvudet innan ja började tänka/inse.. På gott och ont!

     

     

    Det med behandling har jag också funderat på, jag kanske borde kolla upp det jag med!

     

    Om du läser min tråd jag nämnde, finns det något där som du ”känner igen” dig i? Alltså att du kan ha förståelse för själva mönstren eller hur man ska säga?

    Just det här med destruktiva beteenden ör ju så klockrent instämmande för oss båda gissar jag!

     

     

     

    Hur går det för dig? Kommer du någon vart eller sitter du fast ännu? 🙂

     

    För mig har det blivit lite bättre, lärt mig att se sakerna jag gjort från den ”positiva sidan” och acceptera att omständigheterna i mitt fall gjort det ”okej” och att ingen tagit skada, det hjälper mig faktiskt 🙂

     

    Håller tummarna för dig, tittar in här då och då så du blir inte bortglömd 🙂

     

    Trådstartaren

    Hej igen! Jag har börjat inse mer och mer angående huruvida det skulle kunna varit brottsligt eller ej, givetvis är det helt upp till min sambo och ingen annan att avgöra, och när hen menar att det verkligen är okej så måste jag ju så klart kunna lita på det.

     

    idag efter några veckors semester är jag lite bättre till mods, försöker tänka att jag var (kanske t.om är) ung och dum och att ingen kommit till skada eller känt sig förödmjukad, mer än att jag orsakat mig själv en sådan känsla såklart.

     

    Hittade en tråd i ett annat forum där folk med glimten i ögat öppet berättar om de mest omoraliska sexuella saker de gjort i sin ungdom såväl som vuxen ålder och det jag gjort är verkligen en droppe i havet i jämförelse med många, och då är nog mörkertalet stort också.

     

     

    Försöker köra fullt ut med positiva tankar, jämföra med till min fördel med de som gjort mycket värre saker och inte ens inser det själva.

    Ha en bra dag allihopa!

    Jag valde att berätta direkt när jag själv började inse att det jag höll på med var fel, jag hade inte brytt mig om personen jag ”gjorde det mot” hade gjort så mot mig, men jag kom ju till slut på att det tankesättet inte riktigt håller.

    Enlig min sambo (som det gäller) är det ingen jättegrej och egentligen inte enligt mig heller beroende på syftet och omständigheterna jag haft, men jag tycker det ör väldigt jobbigt ändå med tanke på att jag under hela tiden lurat mig själv till att fortsätta, fram till 7 mån sedan.

     

    Jag satte mig och sa att jag ville prata, att jag hade gjort korkade saker som beroende på hur sambon tagit det, skulle kunnat ”skada” henne och framförallt oss, det rör sig ej om otrohet.

    Hon var jätteförstående och jag förklarade allt så gott jag kunde rent övergripligt utan att dyka ner i onödiga detaljer.

    Typ ”jag har gjort det här och det här och det här under det senaste året, på grund av X anledningar och X omständigheter och känner att jag är bättre än så och vill därför bara berätta det”

     

    Typ så, en ganska typisk sån ”ung och dum” grej som kanske inte hade varit lika okej vid 40-50-års ålder som vid 22-23.

     

     

     

    Hon tog det bra som sagt men jag har ju svårt att förlåta mig själv, sitter jag i en folksamling kan jag oavsiktligen komma att tänka i banor som ”Jahapp, jag är väl den enda här som gjort si och så”

    men då brukar hon bekräfta att alla har gjort dumma saker och att alla bär på någon sorts tyngd. Blir just nu bättre och bättre, känner mig just nu inte deppig längre utan mest så att jag kan stanna upp och grubbla då och då och känna att jag behöver hennes bekräftelse på att jag inte är en dåligt människa.

    Jag hade med enkelhet förlåtit henne i samma omständigheter men tydligen är det svårare att förlåta sig själv.

     

     

    Jag tror (!) jag förklarade i min tråd hur jag lade upp det när jag valde att berätta.

     

     

     

    Man måste ju få det att låta bra med, vara lite försiktig och känna hur man kan släppa ”bomben”. Jag var väldigt rakt på sak men ändå försiktig

     

    Jag känner igen mig jättemycket i det du beskriver Indigo Guromy. Ska ta och kika på din andra tråd. Men jag känner mig inte riktigt redo, just i nuet i alla fall, att beskriva situationen ytterligare. Är i alla fall väldigt tacksam för svaren! Tack fina du, jag ska försöka släppa det för en stund i alla fall. Jag önskar dig en superbra dag med! 😊

    Skönt att känna att man inte är ensam om känslorna ju! 🙂
    Då förstår du precis det här med att man liksom ”romantiserar” det förflutna ”innan problemen”.. Jag ser exempelvis väldigt mörkt på hela perioden då jag vid vissa tillfällen gjorde de där dumma grejerna, även om jag också under den perioden hade väldigt kul och egentligen var precis som vanligt bortsett från just ”de stunderna”. Jag har många roliga minnen från den perioden, som jag liksom vill ”förtränga” och få till att det var antingen efter eller innan, jag vet verkligen inte varför, men det känns svårt att acceptera att jag faktiskt var glad, hade roligt och var en bra människa även under den perioden. Svårt att förklara, men jag tror du förstår mig precis.

    Jag mår bättre och bättre när jag får ”bearbeta” allt med den berörda i mitt fall och få det bekräftat att det verkligen inte är någon fara, jag tycker även det hjälper att försöka hitta åtminstone något som gör situationen förmildrad, i mitt fall tror jag att det berott på att jag länge lagt ”locket på” för mina känslor och att det lett iväg till något sorts tvångsbegär som jag fått en kick av i stunden.

    Jag tycker du ska försöka göra detsamma om det känns rätt, försöka hitta något som gör det lite lättare att förstå dig själv och varför du gjort dina val, tänk även på att ingen människa är felfri och att du faktiskt hittat hit till forumet, det är inget man bara snubblar in på utan det visar ju att du letat efter något relaterat till att inte må bra. Det är ett stort steg att erkänna sina fel och framförallt INSE att man ( i mitt fall ) varit en idiot, att man gjort fel, att man inte visste bättre, listan kan göras lång.

    En ”tomt” förlåt betyder inget, men en utförlig ursäkt som grundar sig i en djup ånger och skam, där man tydligt tar ansvar för sina handlingar och ber om förlåtelse och visar att man verkligen inte tänker låta ”skammen” blåsa förbi obemärkt betyder i mina ögon väldigt mycket.

    Skammen och den dåliga självkänslan du troligtvis känner pekar ju till din fördel, hade du varit ett rötägg så hade du inte känt någonting alls! 🙂

    Jag uppskattar att du svarade, alltid kul med respons och att känna att man inte är ensam om såna här j*vla grejer! 🙂

    Hej!

     

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, befinner mig i en väldigt liknande situation.

    Jag har suttit i ett sorts missbruk, ej något preparat eller narkotika, men samma princip. Jag har inte skadat någon men det jag gjort hade mycket väl kunnat göra det, men nu hade jag ren tur att personen i fråga var väldigt förstående och likasinnad inom ämnet.

     

    Jag skadar mig själv genom att hela tiden älta det jag gjort, trots att jag blivit förlåten så mår jag väldigt dåligt av att ha gått emot min egna moral för en sådan idiotgrej. Allt för att få en kick av välmående för stunden..

     

    Jag ser allt förflutet som positivt, allt var bättre förr; ”sist jag var här så var allt bra” typ. Trots att ingen skadats eller farit illa av mina misstag.

     

     

    Hoppas du känner att du ej är ensam, nu vet jag inte vad du gjort, men jag har en tråd i forumdelen ”Skam” som rubriceras som ”Enorm skam från en skev period i mitt liv”, du får gärna läsa om du vill känna att det finns andra som säkert gjort dummare saker än du och lider av samma efterföljande skamkänslor!

     

    Hur är det med din omgivning, har någon skadats av ditt missbruk? Annars bör du verkligen göra precis som folk säger till mig, våga förlåta dig själv, du visste inte bättre då!

    Lättare sagt än gjort såklart :/

     

    Hur gammal är du? Jag är 24 och känner att denna ”tårtbiten” av livet, en period på ett halvår när jag höll på med dumheterna, har sänkt hela resterande delen av livet osv.

     

    Önskar dig en fin dag, jag hoppas du kan samla tankarna och släppa detta, du är inte ensam, och min tanke är att det alltid är goda människor som fastnar i skamkänslor 🙂

    Trådstartaren

    Det är en utmärkt ide att ventilera sina tankar här – för det är bra för dig och det är bra för dem som behöver förebilder – att få se att andra tänker lika och att man inte är ensam. Välkommen att skriva så ofta du vill och kan. Svara gärna på andras trådar när du känner att du vill och orkar. Vänliga hälsningar MIND moderator

     

    Tack!! Jag känner att detta forum känns betydligt mer seriöst än ett visst annat svensk storforum där det pekas finger åt alla som man möjligt kan trycka ner lite längre.

     

    Jag hoppas verkligen jag kan vara till hjälp för andra också, nu när jag vet hur det känns att inte må bra så vill jag ju självklart göra vad jag kan för att dra mitt strå till stacken med 🙂

     

     

    Det jag fastnat på just nu och verkligen inte kan släppa, är att handlingen jag gjort troligtvis är ett brott, oavsett att min sambo inte ser det som det, så är ju handlingen ändå densamma som säkert satt andra i skiten, som ej haft lika förstående eller förlåtande sambo. Även om lagen troligtvis riktas till de som verkligen vill orsaka skada, så är ju principen ändå densamma :/

     

    Någon som känner igen sig?

    Trådstartaren

    Uppdatering då, nu är det morgon igen och igårkväll mådde jag nog bättre än på länge. Nu känns det lite sämre igen, men jag försöker verkligen tänka på allt stöttande jag fått.

    Jag hakar upp mig så förbaskat på att det jag gjort kan vara brottsligt, men jag försöker tänka att det snarare är upp till min sambo att avgöra än de fåtal människorna jag skrev om som reagerade starkt på ett annat forum.

     

    Jag ska idag lägga all fokus på att tänka att jag faktiskt förändrats från det beteendet, jag har ej skadat någon och jag hade själv verkligen inte brytt mig om min sambo gjort samma sak mot mig.

    Skammen och ångesten jag känner försöker jag vända till någonting bra, jag hade aldrig med uppsåt kunnat skada eller göra någon annan illa med mitt samvete märker jag ju, mitt samvete är alldeles för känsligt för det, vilket är positivt.

     

    Världen känns lite mindre grå idag, jag kan läsa tidningen utan att jämföra mig själv med exempelvis hemska mördare och annat.

     

    Jag har idag heller inte samma ”åtdragna” känsla runt huvudet, där det annars brukar kännas som att det sitter ett spännband med ångest runt huvudet. Idag är det en aning lösare åtdraget.

     

    Försöker också tänka att, 40-50-åringar idag som man ser, många av dessa måste ju gjort tveksamma saker under sin ”ungdom” för att sen gå ifrån det och lära sig av sitt snedsteg, vilket jag vanligtvis ej bryr mig om sålänge ingen skadas, men det är alltid lättare att förstå och förlåta någon annan, vilket kanske är en bra egenskap men väldigt påfrestande..

     

     

    Hoppas det är okej att jag skriver här och bara ventilerar mina tankar lite 🙂

    Ha en bra dag!

     

    Trådstartaren

    Vad glad jag blir av dina svar, jag vet inte något om dig men du får mig verkligen att tänka i rätt banor!

     

    För stunden nu direkt efter att jag läst dina svar och som vanligt, dubbelkollat med sambon att det fortfarande är okej (tvångsbeteende..) så känns det relativt okej!

    Jag inser det ju själv just i stunden, det jah gjort var fel och jag har tagit fullt ansvar, spelar ingen roll ifall några tycker annorlunda, jag har fått mycket positiv kritik samt stor förståelse för sambon.

     

    I stundens hetta känns det som att allt är kört, att jag gjort något helt grymt och oförlåtligt (typ som en typisk våldtäktsman eller dylikt) och att jag är en pervers idiot.

    När jag i själva verket inte ens orsaka någon skada mer än på mig själv.

     

    Nåja, jag vet ju om mitt misstag och det kommer aldrig någonsin ske igen.

     

     

    Stort tack 🙂 !

     

     

     

    om någon annan med liknande erfarenheter har något att tillföra så är ni så välkomna! 🙂

    Hej! Jag är på denna sidan för att jag mår också dåligt, i mitt fall skuld och skam som lett till depression, pga idiotiska saker jag gjort mot min älskade sambo men blivit förlåten av. Kan däremot inte förlåta mig själv lika lätt.

     

     

    Jag säger inte att jag förstår hur du mår, men det behöver inte alltid vara så! Är det något specifikt som hänt som gör att du mår så dåligt?

    Du måste kämpa, jag förstår helt tankarna om att det vore enklare att inte leva alls, men återigen, vi har ETT liv, ibland känns det hopplöst, men det finns många som mått som du gör nu, som tagit sig ur det och kan se det som historia!

     

    Försök på alla sätt du kan att hitta hjälp, våga vara jobbig och ihärdig, döden är inte en utväg!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
0