Dina svar
-
Du låter väldigt hård och orättvis mot dig själv. Från min horisont så har du redan lyckats med en massa saker. Det enda som är viktigt, själva kärnfrågan, är väl om du trivs med det du gör. Det är aldrig fel att byta riktning i livet och jag tror inte att någon tid är bortkastad bara för att det inte ledde dit man trodde. Vare sig du väljer att stanna eller inte hoppas jag att du kan vara lite snällare med dig själv.
-
Oj, det låter riktigt jobbigt. Jag vet inte om du har hört termen ”tänk inte på en rosa elefant”? Dvs. desto mer du fokuserar på att inte tänka på någonting, desto mer fixerad blir hjärnan vid att tänka på de sakerna. Jag kan vara helt ute och cykla, men det finns en del övningar i medveten närvaro som går ut på att låta tankar passera samt att lära sig att byta fokus. Kanske kan det vara något att testa?
-
Är 100% med dig. Förstår verkligen inte hur andra orkar så mycket, själv fungerar jag knappt. Har nog aldrig känt att jag har haft tillräckligt med energi för att orka med en hel dag, till och med som barn upplevde jag det så. Så du kan ju tänka dig hur vuxenlivet med alla krav och allt ansvar blir…
Nej, usch. Kanske får lära mig att dricka kaffe 😉
-
Jag tycker inte att du ska skämmas. Det är givetvis inte lätt att lämna en person, oavsett hur situationen ser ut och särskilt inte när det som du beskriver finns bra perioder. Det är nog ganska vanligt tyvärr att omvärlden ser en sida och man som familjemedlem ser en helt annan. Vilket såklart gör det ännu svårare!
Utifrån det du berättar så hoppas jag att du tar steget och lämnar. Både du och barnen förtjänar bättre. Men förstår såklart att det inte är ett enkelt beslut.
Ta hand om dig <3
-
Det verkar som att det är många saker som är jobbiga samtidigt, förstår att det kan göra att du känner ångest. Jag tycker också att det kan vara jobbigt med nya människor. Finns det någon du litar på som du kan prata med?
Jag tror att det vore bra om du frågade en läkare om dina mediciner, magen och slemmet i halsen.
Hoppas att du mår bättre snart <3
-
Oj. Det låter verkligen inte som en situation någon ska behöva befinna sig i. Vad tror du det är som gör det så svårt att lämna och att du stannar kvar?
-
Förstår att det är hemskt att stå bredvid och se någon fara illa. Man kan känna sig så oerhört maktlös ibland. Din mamma är vuxen och får göra sina egna val men det ändrar ju inte situationen för dig. Usch! Vet inte vad jag ska säga mer än att jag känner med dig.
Ta hand om dig <3 -
Beklagar sorgen.
Förstår att det måste vara otroligt obehagligt att inte veta vad som är verkligt och inte. Har själv liknande bekymmer men har fått bra hjälp från vården. Har du övervägt att vända dig dit och be om hjälp?Ta hand om dig <3
-
Har också haft/har samma problem. Det har blivit lite bättre sedan jag fick järntabletter utskrivna, hade tydligen brist på järn. Så ett tips är väl att höra av sig till sjukvården och kolla ifall du har någon näringsbrist eller något annat som kan förklara det.
Ett annat tips är att ge sig själv återhämtning. Kör inte raka vägen in i väggen utan acceptera att du är trött och inte orkar som vanligt just nu.
Förstår att det är skitjobbigt. Hoppas verkligen att du hittar någon förklaring och att det blir bättre för dig snart <3
-
Det går nog inte att rå på andras mående tyvärr. Som anhörig får man nog mest försöka att vara där (utan att ta på sig ansvaret för deras mående eller glömma bort sig själv på vägen!).
Förstår att det är svårt.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.