Dina svar
-
Ja, trots min kärlek till listor och handlingsplaner är även jag väldigt trött på hetsen att hela tiden prestera och optimera sig. Det är synd att inte kunna uttrycka en önskan utan att bli lastad med ett projekt man kanske aldrig ämnat ta sig för. Jag tror också att folk underskattar värdet i att dela drömmar mellan varandra. Att göra det till en kollektiv tankeverstad där en idé leder till nästa som leder till nästa… Jag tänker att en hel del drömmar skulle kunna förverkligas i kollektiv anda. De som orkar får ta sig för men alla kan vi ju tänka, diskutera och drömma. Det vore fint med lite mer vi-skapande i samhället. Och vissa drömmar vill man såklart bara ha för drömmandets skull.
Men handlingsplaner, skrivna med omtanke och kärlek, för med sig ett lugn i mig. De säger: gör detta men inte mer än detta. Bränn inte ut dig. De säger: fortsätt att kämpa för livet rör sig vidare. Och de säger: det du gör här och nu, det är så värdefullt – lär dig att uppskatta det.
Drömmar kan ju annars lätt bli flyktvägar. Och vips, så var livet förbi och du la aldrig märke till den där fågeln som tittade in genom ditt fönster eller hur det kändes när du fick den där stickan eller hur det egentligen var den där tiden då du levde på bistånd. Du var för upptagen och aldrig närvarande i de stunderna.
Man ska inte vänta med att leva, utan se sig omkring i nuet och ta vara på det man hittar. Annars tappar man nog allt.
_____________________________________________
Det låter som att du har svårt att sätta fingret på det som känns fejk? Och att det kanske mer är en inre resa du vill ut på?
Att ta del av andras tankar, kunskap och upplevelser tycker jag ger mig en slags påfyllnad. Det breddar mitt synfält och ger nya inslag i livet. Böcker, poddar, föreläsningar… ja, även konst, musik och teater har mycket att erbjuda. Det blir ett sätt att sondera terrängen innan man ger sig ut i den. Rätt vad det är så känner du hur det flammar till i bröstet och då vet du: där har du något. Man ska följa sina eldar.
Meditation ska väl också kunna leda till det tillståndet du beskriver, har jag hört. Kanske också yoga? Kropp och själ hör ju ihop.
Kan det vara så att du känner att dina handlingar blir en slags akt för andra att betrakta? Att du vill komma ifrån det och nå något mer nära dig, utan publik?
-
Jag ser nog drömmar lite som viskningar om vad man innerst inne vill. Det är inte nödvändigtvis den drömmen som måste realiseras, utan komponenterna den innehåller. Min filosofi är: dröm stort, investera dig i det lilla. Tänk t.ex. om din dröm hade varit att minska den psykiska ohälsan i världen. Det finns massa saker du skulle kunna göra. Kanske utbildar du dig till kurator eller så anordnar du dagliga promenader i ditt närområde (eller något annat). I slutändan är det investeringen i den enskilda individen eller det närmaste grannskapet som kommer att göra störst avtryck. Flänger du hit och dit utan att ge tid och engagemang åt det lilla, då missar du hela målet. Och själva resan är målet. Drömmen är bara färdriktningen.
Så att sätta ett värde på det som är här och nu tror jag är nyckeln. Vi kan aldrig bestämma hur våra liv kommer att bli, hur mycket vi än försöker. Det kommer ständigt att hända nya saker, vi kommer att få nya insikter, nya inslag i livet och nya hinder att ta itu med. Det är ingen mening att försöka styra vart vi hamnar. Men vi kan ta ut en kurs och röra oss framåt och det är nog hela meningen.
-
Jo, ibland smyger sig hopplösheten på. Den är verkligen tung. Jag tror inte att man helt kan radera de svackorna, hur vi upplever världen har så mycket med vårt sinnestillstånd att göra. Tror absolut att det ligger något i det du säger, det gör ont att tänka på sådant som känns onåbart. Det jag brukar göra för att motverka/hantera de känslorna är att skala ner mina drömmar en aning och göra en handlingsplan. Jag tar mig själv som exempel:
En av alla tusen saker jag skulle vilja göra om det inte fanns några hinder är att ha en gård med massa djur som är i desperat behov av ett hem. Av det kan jag lära mig flera saker:
a) Djur ligger mig nära om hjärtat. Jag mår bra av att vara i djurs närhet.
b) Jag vill känna att jag gör skillnad i världen.
c) Jag mår bra av att vara nära naturen.
Nästa steg är att fundera på vad som ligger (nästan) inom räckhåll här och nu:
* Jag skulle kunna volontärarbeta på något djurhem
* Jag kan spendera tid ute i naturen
* Jag kan adoptera djur
* Jag kan utforska andra områden där jag också känner att jag gör nyttaSteg 3 är att fundera på vad jag behöver göra för att nå ovanstående mål:
* Jag behöver klara av vardagen, som städ, tvätt, disk osv.
* Jag behöver lära mig att hitta en balans mellan vila och återhämtning och veta mina egna gränser
* Jag behöver känna mig tryggare med att gå utanför dörren
* (och säkert en hel del mer)Sista steget är att göra en handlingsplan. Utifrån ovanstående har jag:
* Bett om stöd i det vardagliga med målet att skapa rutiner och hitta en stabil grund att stå på
* Fortsatt min kontakt på psykiatrin
* Börjat röra mig mer utanför hemmet och träffat andra personer
* Börjat uppmärksamma vad som tar energi, hur mycket tid det tar och hur mycket tid jag behöver för att återhämta mig (samt respekterat mitt behov av återhämtning)
Nu har jag ett mål som är görbart och en handlingsplan för att nå dit. Jag har satt ribban på en nivå som det känns som att jag skulle kunna nå fram till, jag har visualiserat vägen dit och ser att jag faktiskt är på väg. Det känns (oftast) inte längre hopplöst. Och när det känns hopplöst, då tittar jag tillbaka på min nedskrivna handlingsplan och påminner mig om att jag faktiskt är på väg.
-
Vilken jobbig situation. Du skriver att du är fast i ett mönster. Är det vardagen du syftar på då, relationer, handlingar eller något annat?
Jag tänker att du behöver inte veta vad du vill för att förändra något i ditt liv, ibland måste man bara tillåta sig att upptäcka. Och att vara uppmärksam på sitt mående i olika situationer. Vad ger påfyllnad? Vad dränerar? Vad är likgiltigt för mig? En tankelek jag brukar ägna mig åt ibland är ”vad skulle jag göra om det inte fanns några hinder?”. Jag har lärt mig mycket om mig själv på det viset. För ofta tycker jag att det är så att man inte får fatt i sin vilja eftersom att man någonstans redan gett upp.
-
grön fläder skrev:
<3 En sak jag tycker är så intressant, men också smärtsam, är hur starka reaktioner ett nej kan väcka. Det är som att gränser tolkas som hot snarare än något självklart och sunt i en relation. Som att själva existensen av en vilja som skiljer sig från den andre väcker något obekvämt och hotfullt.När jag ser tillbaka på vissa relationer kan jag se att närheten aldrig varit trygg från början utan den var villkorad. Det gör något med ens självbild när man upprepade gånger får signaler om att man bara är värd närhet om man inte skapar friktion. Att vara omtyckt för hur lite man krävde, hur bekväm man varit att ha nära och hur pass anpassningsbar man är.
Har också märkt om jag tittat inåt att jag inte känt mig fri, inte trygg och stadig i mig själv i de här relationerna. Så det ska jag har med mig framöver: vilka känslor väcks och förstärks i mig när jag umgås och dejtar någon? Får jag plats utan att behöva bli mindre? Finns det utrymme att säga nej utan att mötas av kyla, press och skuld? Blir jag tryggare med mig själv i den här närheten, eller osäkrare?
För jag tror ju att relationer ska spegla oss – inte förvrida en. Det finns en skillnad mellan att känna sig sedd och fri och en relation där man måste förtjäna sitt utrymme hela tiden. Den skillnaden märks ofta inte i det som sägs, utan i det som känns.
Utan gränser finns heller ingen äkta närhet utan det är bara en illusion av samhörighet där någon till slut ger upp sig själv – för att det ska fungera.
Så sant. För mig har närhet alltid upplevts som villkorad. Även med sunda människor märker jag hur jag vill vara till lags för att inte skapa någon form av friktion. Så jag kan uppleva att det är svårt ibland att veta – är det den andra personen som får mig att känna såhär eller är det jag själv som oroar mig och sätter krav som den andra personen inte har? Min rödflagg är väl när någon säger att jag borde vara/göra/tänka/tycka/känna på ett visst sätt. Att den andre inte uppskattar mig för den jag är utan vill förändra mig till deras tycke – att utöva kontroll. Att systematiskt skapa avstånd och tydligt ogillande/nedlåtande/skuldbeläggande när en inte följer hens vilja till punkt och pricka är väl också en sådan tydlig indikation på att något inte är rätt.
Jag har börjat ställa frågan: växer jag med den här personen eller blir jag nedtryckt? Det säger ganska mycket.
-
Relaterar enormt. Växte upp i en familj med en sådan dynamik där även våld förekom. Jag är en expert på att hitta ursäkter, ändra mitt eget beteende och överge de gränser jag först satte upp. Det gör mig sårbar på ett sätt som jag inte kan ignorera. Jag skulle tro att det är kombinationen låg självkänsla + lågt självförtroende (i vissa aspekter av mitt liv) + empati för den andre som ställer till det. Förstå mig rätt – det är alltid bra att kunna känna omsorg om en annan person men blir det på bekostnad av ens eget välmående, då är det ju tokigt. Så ja, kan verkligen relatera till det du skriver.
-
Det finns nog en miljon anledningar till att känna som du känner. Det behöver inte alltid vara att något är fel – bara att något inte är helt rätt.
Saker du kan fundera över är:
* Känns livet intressant eller går det mest på slentrian?
* Känns jobbet meningsfullt?
* Finns det något särskilt du skulle vilja göra eller uppleva?
* När gjorde ni något tillsammans som familj senast?
* Finns det utrymme för spontanitet och är det något du vill ha i ditt liv?
* Hur mycket ägnar du dig åt saker utanför jobb och hem? Känns det som en bra balans eller skulle du vilja förändra det på något sätt?Det är ingen skam och inget fel i att inte känna sig lycklig. Livet bjuder på alla möjliga känslor och icke-känslor. Det är okej att inte må bra eller inte känna sig helt tillfreds, oavsett livssituation. Så var snäll mot dig själv och tillåt dig att känna som du känner.
-
Som någon som varit sjukskriven och arbetslös under majoriteten av sitt liv så förstår jag nog känslan. Att söka jobb är kanske det mest förnedrande jag gjort i hela mitt liv. Det var psykiskt nedbrytande. Usch! Förstår fullt att du mår dåligt. Det blir ju ett sånt väldigt fokus på att hitta ett jobb att man lätt får lite tunnelseende och baserar självkänslan på hur väl man ”lyckas”. Vi har en väldigt osund relation till jobb, i min mening. Man tänker sig att man ska förverkliga sig genom sitt jobb, få något slags erkännande kanske. Ibland snubblar folk över ett yrke som känns som ett kall – men för det mesta så är ett jobb en enda sak: ett utbyte av pengar och tjänster. Att utvecklas som person och bidra till samhället kan du göra på en miljon andra (ofta bättre) sätt. Att arbeta ideellt är t.ex. ett jättebra sätt att få arbetslivserfarenhet och känna sig önskad och behövd. Har du några särskilda intressen eller skulle du kunna tänka dig lite vad som helst?
Mitt förslag är att du gör som följer:
1. Ansök om försörjningsstöd från socialen
2. Fortsätt söka jobb
3. Jobba ideellt
4. Gör saker för skojs skullFör att utveckla det lite: Alla som står utan inkomst är berättigad stöd från socialtjänsten. Du kommer inte leva ett lyxliv men du kommer att ha mat och tak över huvudet. En förutsättning för att bli beviljad försörjningsstöd (om man inte är sjukskriven) är att man fortsätter att söka jobb, så bara fortsätt som du gjort hittills. Vad du kan göra under tiden är att jobba ideellt. Du gör en insats och verkligen hjälper till och är till nytta samtidigt som du får saker att fylla ut cv:t med. Två flugor i en smäll helt enkelt. Och så glöm inte bort att göra saker för att det är kul, för att det är något du mår bra av. Det är sådant som gör att man orkar i längden. Du kan också fundera på om du vill gå någon kurs eller skapa en studiecirkel på ett studieförbund. Det behöver du inget studielån för. Och återigen, jättebra till cv:t.
Jag förstår att det känns mörkt just nu, men tro mig: det finns vägar framåt! <3
-
*ska bry mig om dennes åsikter?
-
Säger som ovanstående – prata med läkaren om att du har ångest som hindrar dig i vardagen. De brukar ha mycket bra preparat på lager.
Har också svårt att hantera mitt utseende och tycker att det är jobbigt att bli sedd av andra människor av den anledningen. Försöker fortfarande hitta den där magiska kuren som ska få mig att blomma ut i självacceptans och självkärlek.
Något som däremot har slagit mig på sista tiden är att verkligen reflektera över omgivningens reaktioner på mig. Om någon ex. kommenterar mitt utseende på ett negativt sätt – vad säger det då om den som person? Är den människan verkligen värd att jag ska by
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.