Dina svar
-
olivgrön klematis skrev:
Jag beklagar att du har fått så svåra förutsättningar i livet. Det är inte konstigt att lågan snabbt tar slut när ljuset brinner i båda ändarna.Tack för att du läser och svara på trådar som skapas här. Jag hoppas det känns meningsfullt för dig, för det betyder mycket för dem som får svar, det har det gjort för mig. Du verkar väldigt välkomnande, omtänksam och vänlig. Från vad jag läst så skapar du redan utrymme för personer att få vara som dom är och känna som dom känner, du möter dem där de är. Kanske önskar och längtar du efter att göra mer, men bara att kunna göra det när du själv har det svårt är ju fantastiskt starkt av dig, och mer än tillräckligt!
För mig är grunden till borden inte sällan förväntningar som jag tror att omgivningen har på mig. Många gånger är det ingen som förväntar sig de sakerna av mig förutom jag själv, och nästan alltid mår jag bättre av att inte gör dem. Jag förstår om det låter konstigt att må bra av att inte få saker gjorda, men jag upplever att det ger mer tid för välbehövd återhämtning för både kropp och själ, så jag har ork till det som faktiskt är viktigt på riktigt.
Hur skulle det kännas om du försökte visade samma värme och vänlighet mot dig själv som jag ser att du visar andra? Det är svårt att bryta invanda mönster som vi kanske hunnit tränat på hela livet. Det tar tid, och det är okej att det tar tid. Vi bär andra när vi har lite extra kapacitet, och blir burna av andra när livet känns tungt och svårt. Bär andra gör jag med glädje när jag är stark, och – även om det är desto svårare – försöker jag också tillåta mig själv att känna samma glädje i att bli buren ibland.
Tack för dina fina ord! Det ligger nog mycket i det du skriver – att förväntningarna mer ligger hos en själv än hos någon annan. Kan absolut känna en yttre press ibland, som egentligen ingen uttalat och som antagligen inte alls finns där. Läxan hemifrån var väl dock att pressa sig själv så långt man bara kunde och sedan lite till. Idag fattar jag ju att det inte är ett hållbart sätt att leva på. Men den där piskan finns ändå kvar någonstans i bakgrunden.
”Att känna samma glädje i att bli buren ibland” – Vad fint uttryckt. Det tar jag till mig av.
-
grön fläder skrev:
Ja, eller är det vanligt och vad bottnar det egentligen i? Jag har fortfarande svårt att navigera när de källorna väcks. Tycker det känns lite konstigt och lite ovant att bli fientlig på det sättet. Alltså av åsynen att andra har eller gör någonting som man själv önskar man hade, att man litegrann levde i deras skor, kan skapa en sådan reaktion. Är inte det definitionen av avundsjuka då? Jag kan nog tänka att den där personen är minsann inte bättre än vad jag är på att ansvara för barn, den behöver inte se så stolt ut.Det du skriver däremot om att känna ett icke-berättigande för att inte leva upp till sina egna ideal, det tycker jag låter vanligt och som en helt naturlig reaktion att känna sorg över. Det mesta som går utanför normerna brukar komma med ett pris och skapa utanförskapskänslor.
Har du känt någon gång att du kanske lever och skapar andra ideal just nu? Du lär dig massor om människors inre världar och om psykologi kan jag tänka mig? Sådant som andra människor ofta går hela sina liv utan att reflektera över eller utvecklas i.
Det kan absolut bottna i avundsjuka. Men poängen jag vill driva fram är att det är en reaktion på de negativa känslor som den andra personen ger upphov till hos dig. Det finns andra exempel på det också, som inte nödvändigtvis har med avundsjuka att göra. Tänk ex. på internaliserad homofobi… Det grundar sig väl (som jag förstår det iaf) i svåra känslor kring sig själv, att inte kunna acceptera vissa aspekter av vem man är, men ger sig uttryck genom hat gentemot någon annan. Det är väl ”reptilhjärnan” som vaknar till liv skulle jag tro: du ser en person som väcker negativa känslor hos dig -> det måste vara den personens fel att du mår dåligt -> usch, vad du inte tycker om den där personen! (typ så?)
Men när det kommer till avundsjuka: Jag vet inte om du kan känna igen dig i det här, men jag har ofta upplevt att jag inte ”får” vara avundsjuk, som att det vore fel att ha de känslorna? Då blir det ju desto svårare att hantera när de dyker upp. Personligen tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att känna sig avundsjuk ibland. Det är inte fel att känna. Det blir väl också svårare att förstå de känslorna hos sig själv om man inte upplever att det är tillåtet att ha dem, tänker jag?
Att skapa andra ideal… den tanken har faktiskt inte slagit mig förut. Det tar jag med mig! Tack!
grön fläder skrev:
En annan sak jag funderade över: hur kommer det sig att självkänslan hör ihop med hur mycket du kan erbjuda andra? Var det så under din uppväxt att man skulle ”tjäna andra” så att säga?Ibland känns det som att det man fått med sig under uppväxten är sådant man gärna ska slänga helt överbord.
Din stora uppgift i livet kanske är något annat? Vara en konstnär? Eller ingår det också att ”ge andra” om man är en konstnär som andra får berikas av? Vad innebär det att ”erbjuda andra” för dig?
Ja, på sätt och vis var det nog så. Jag tog mycket ansvar för mina föräldrars välmående till exempel, ofta på bekostnad av mitt eget. Jag har väl aldrig riktigt känt att jag duger som jag är och fick ofta höra allt som var fel på mig. Så jag kan väl känna ibland att jag på något sätt måste väga upp för alla mina fel och brister. Men sedan finns det ju också en genuin vilja att finnas där för andra. Det är viktigt för mig att andra mår bra – och att andra mår bra i min närhet. Och det berikar mitt liv när jag kan finnas där för andra. Det är väl med det som med alla andra önskningar man har i livet – att det är jobbigt när man känner att man känner att man inte kan uppnå det.
Men skulle nog behöva jobba med hur jag ser på mig själv, inser jag nu. Och försöka att acceptera att jag är där jag är i livet. Men herregud vad svårt det är…
-
Ledsen – absolut. Känner väl också något sorts icke-berättigande att finnas när jag inte lever upp till mina egna ideal. Känner mig inte avundsjuk men det kan definitivt hugga till i hjärtat när jag ser allt som andra människor tar sig för. En känsla av utanförskap också. Och brist på mening. Just nu lever jag på hoppet att situationen kanske ser annorlunda ut om några år. Försöker att hålla mig positivt inställd till framtiden.
Längtar också efter barn men är ju knappast i skick att axla det ansvaret. Kan det finnas ett styng av sorg i det, att inte ha det de har? Jag tänker att det är ganska vanligt att man känner sig arg eller rent av hatisk gentemot sådant/sådana som väcker den typen av känslor. Det är som att bli attackerad, bara att det som attackerar dig är dina egna känslor.
-
Du har inget att be om ursäkt för. Jag har det lite kämpigt just nu så därför är jag inte så snabb på att svara. Men jag upplever dig inte alls som avvisande. Fint att höra att det går bättre för hunden. Önskar dig en fin dag tillbaka 🩷
-
Oroar mig också mycket över världsläget, men blir mest bitter haha… Däremot har jag triggers kring andra saker och det är verkligen inte kul, så förstår fullt att du helst undviker allt som kan trigga det.
Tyvärr är det lätt att hamna i en förstärkande loop där man blir alltmer fokuserad på det som ger ångest och ångesten bara ökar och ökar. Man kan vara rädd för att få ångest, så pass att man får ett ångestpåslag av tanken på att kanske få ångest. Det kan göra att man begränsar sitt livsutrymme mer och mer. Att vara rädd för sina reaktioner kan dessutom förstärka ångestupplevelsen. Så ja… det är inte en helt lätt situation att hantera. Men det är inte omöjligt att bli av med.
Nu är jag väl ingen expert direkt men utifrån vad som hjälpt mig och vad som hjälpt andra så har jag lite olika tips.
1. KBT kort och gott: Att bitvis utsätta sig för det som ger ångest och våga vara kvar i den situationen. Tillslut kommer ångesten att lägga sig. Ibland kan man göra det själv och ibland behöver man hjälp. Jag skulle rekommendera att du tar kontakt med vården och beskriver ditt problem. Det är alltid lättare att ha någon som stöttar och vägleder.
2. Boka in orosstunder: (Det här är garanterat mitt konstigaste tips.) När ångesten poppar upp i vardagen så säger du lugnt till dig själv ”okej, men det där oroar jag mig för klockan tre” (eller vilket klockslag du nu än har valt). Istället för att försöka trycka bort känslan (vilket i princip aldrig funkar) så låter du den finnas där, men du ger också dig själv utrymme att tänka på andra saker – att skifta fokus.
3. Att skifta fokus: Det är definitivt inte lätt alla gånger men det är något man kan öva och bli bättre på. Du kan träna på att skifta fokus mellan neutrala saker, som att fokusera på fågelkvittret och sedan skifta fokus till hur det känns i tårna. Det bygger färdighet som du sedan kan använda dig av i svårare situationer när oro och ångest spökar.
4. Tapping: Trumma lite här och var på kroppen med fingertopparna. Det kan fungera stresslösande och dessutom som en avledande manöver som gör det lättare att skifta fokus.
5. Avledande manövrar: Engagera dig till fullo i något. Du kan springa, lyssna på musik, dansa, steka pannkakor som bara attan… Återigen, du skiftar fokus en stund.
6. Fokusera på din andning: Lägg handen på magen och känn hur den spänner sig och sjunker tillbaka medan du tar djupa lugna andetag hela vägen ner i magen. Du kan prova att andas in och räkna till fem innan du andas ut i en lång utandning. Du kan också testa att andas in en gång och fylla magen, andas in ytterligare en gång (utan att andas ut före) och fylla bröstkorgen och andas in en tredje gång och känna hur du reser axlarna en bit för att sedan andas ut och släppa alla spänningar i kroppen med den utandningen. Den sistnämnda tekniken kan göra dig lite yr men det är också den jag upplever att jag har haft störst nytta av. Det finns alla möjliga andningstekniker på nätet så testa lite olika och se vad som passar dig.
7. Avslappning: Spänn och slappna av i musklerna i kroppen. Börja med tårna och arbeta dig upp bit för bit till huvudet och ansiktet. Observera hur det känns medan du spänner och slappnar av. | Skapa dig din alldeles egna trygga plats i ditt inre. Det kan vara en plats du varit på eller någon du skapat i fantasin. Känn hur det känns att sitta där. Kanske vill du lägga dig ner och vila en stund?
8. Att acceptera: Acceptera att du känner så som du känner utan att försöka förändra det på något sätt. Det är helt naturligt att du känner alla möjliga sensationer i kroppen som respons på något som känns skrämmande. Allt är som det ska vara just nu. Försök att finna dig i stunden och acceptera att du känner som du känner. Du kan beskriva känslan för dig själv, i huvudet, högt eller på papper. Kom ihåg att det inte är farligt att känna som du gör även om det kan kännas obehagligt.
9. Mindfulness: Det finns massa mindfulnessövningar, troligtvis en hel uppsjö på nätet om du letar. Jag ger dig en jag gillar: Låt dina tankar flyta förbi som blad i en svag ström. Se hur de flyter till dig och låt dem sedan flyta vidare bort med strömmen. Låt nya tankar komma och låt också dem flyta iväg.
10. Påminn dig om nuet: När oron inför framtiden sätter in kan det vara hjälpsamt att fokusera på här och nu. Här och nu är det kanske helt okej. Kanske fyller du en godispåse eller tar en promenad? Eller så har du en besvärlig dag. Men just här och nu så sitter du faktiskt här och andas och hjärtat slår, just här och nu är faktiskt saker ganska bra, här och nu är du trygg.
11. Ta hand om the basics: Utan rätt förutsättningar är det svårt att få något att funka. Så försök att ge dig själv den vila, sömn, mat och glädje du behöver. Glädje är som mat för själen. Det kan ex. vara att ägna sig åt en hobby, ta en promenad eller umgås med sin familj 😊 Se det som något att sikta mot snarare än ett krav. Stressa inte upp dig om du känner dig nere någon dag eller inte sovit särskilt bra – vi har de dagarna också, det är helt okej. Däremot kan det vara värt att fundera över om ens livsstil tillåter dessa bitar att finnas. Har du tid/lugn att få i dig tillräckligt med mat, att vila, sova och ägna dig åt sådant som får dig att må bra? Det är lite samma princip som att se till att bränslet i bilen räcker till nästa station. (Och är det inget du känner att du klarar att åtgärda på egen hand – be om hjälp.)
12. Kontra med positiva tankar: Visst, det är möjligt att det du oroar dig för kommer att hända, men det behöver ju inte göra det. Föreställ dig ett scenario där saker faktiskt går bra. Och förvissa dig om att om något skulle hända så kommer du att klara det.
Du är nog långt ifrån ensam i att känna sig oroad över världsläget just nu. Det enda vi egentligen kan göra är vardagsbestyren. Ibland kan man demonstrera eller skriva på namninsamlingar om det finns skäl till det. Men för det mesta är det bara att vara närvarande i nuet som gäller. Kanske bekanta sig lite mer med grannen om hen verkar trevlig. Händer det något så tar vi oss igenom det tillsammans. Det är helt fantastiskt hur snabbt folk kan nätverka och sluta upp när det verkligen behövs. Tänk vilken enorm kraft var och en av oss besitter, vad många bra saker vi kan göra tillsammans. Våga hoppas, för det finns skäl till det. Det kan alltid bli bra 🩷
-
Håller med olivgrön klematis – vi finns här för dig så skriv när du behöver <3
Vet inte om du kan relatera men jag tror att det lätt blir så att ”man åtminstone vet vad man har” i den situation man för tillfället är i. Tanken på att bryta upp och göra något helt annat kan kännas omöjligt, skrämmande eller ödesdigert. Så man stannar kvar, för man vet åtminstone vad det är man måste hantera?
-
Hej igen! Ledsen för sent svar, behövde ta lite paus från livet.
När det kommer till känslor: Att du kan skriva och förklara hur du känner och tänker är ju jättebra! Det är långt ifrån alla som kan det. I min erfarenhet behöver man känna sig trygg där man befinner sig och också trygg i att möta sina känslor för att kunna visa dem öppet. Det går inte att forcera fram, de kommer när de kommer helt enkelt.
Kan inte nog understryka hur mycket sömn (eller bristen på det) påverkar ens psykiska mående. Och att ligga vaken med ångest när allt och alla sover är ju hemskt. Förstår att det är jobbigt. Har du funderat på att ringa en stödlinje? Du har ju ex. Hjälplinjen som är öppen dygnet runt.
Tråkigt att hunden inte mår bra. Håller tummarna för att det blir bättre <3
-
Du behöver inte ha jobbat tidigare för att skriva in dig på Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen är precis som det låter till för att hjälpa dig att hitta ett arbete. (Det fungerar väl också lite som en kontroll för att se till att alla som kan arbeta också söker arbete.)
Det du tänker på är kanske a-kassan? Du kan bara få a-kassa om du jobbat tidigare. För ekonomiskt bistånd finns det inga sådana krav 🙂
-
Du kan alltid ansöka om försörjningsstöd/ekonomiskt bistånd. Det får du via socialtjänsten i din kommun. Troligtvis kan du hitta kontaktuppgifter och kanske även ansökningsformulär på din kommuns hemsida.
-
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, inget kommer att ändras om du inte blir av med karln. Sluta inte läs! Jag har faktiskt lite tankar jag inte lyft förut.
Hur skulle det vara att bara göra dig själv totalt ointressant och tråkig? Och kanske sluta städa upp efter honom när han ställer till det för sig själv? Kanske till och med skapa lite små irriterande problem? (Om det inte hotar ditt liv och hälsa givetvis.)
Det finns ju flera sätt att bli av med någon tänker jag. Vi har redan strukit mord 😅 och lämna honom bara sådär känner du inte heller att du kan göra eftersom att han inte kommer att lämna dig. Vi hoppades på fängelse för droginnehav (om jag minns rätt?) men det verkar inte ha kommit någonvart. Så såvida du inte kan få honom fälld för något så kvarstår väl att se till att han självmant är den som kastar ut dig.
Vill gärna höra dina tankar och reflektioner.
Och stor kram! Du kämpar verkligen så bra.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.