Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Är det DBT du deltar i? Oavsett så har denna psykolog betett sig oprofessionellt på många sätt. Det låter som att han tjafsar med dig som om ni vore bekanta eller kompisar och definitivt inte utifrån att han ska agera inom sin yrkesroll. Det är definitivt inte en ”förhandlingsfråga” om du ska fortsätta i terapin eller inte, det ska alltid handla om patientens vårdbehov. Det låter som att denna psykolog för en slags maktkamp mot dig där han vill sätta dig på plats för att du ifrågasatt honom. Det här är INTE vad terapi går ut på. Du ska definitivt inte be om ursäkt för att kunna få komma tillbaka till terapin. En bra terapeut kan hantera alla olika känslouttryck hos patienten och balansera dessa på ett bra sätt. Jag antar att du träffar denna terapeut inom den offentliga vården, där är ofta kvaliteten på terapierna långt sämre än om man betalar själv vilket de flesta inte kan av ekonomiska skäl.

    Tack för din åsikt Yellow Viveq!

    Jag vet inte vilken sorts terapi det är jag går i.

    Ja, det är den offentliga vården. Och ändå är detta den ’bästa’ av de terapeuter jag mött under många år.

    Det sorgliga är ju att hen till största delen hjälpt mig enormt mycket just genom att inte agera som ’vanliga’ terapeuter, dvs hen har stått ut med min ohanterbara ilska, som jag inte vågar släppa ut och då har det istället blivit att jag lämnat möten mitt i en ’härdsmälta’ och smällt i dörrar osv. Då har det hetat: -Klart du får vara arg! Om du inte kan vara arg här, var ska du då vara det?!

    Nu är jag så arg på hen, för att nu vet jag att hen kan avsluta kontakten när som helst och jag har ingen makt alls. Jag är så sjukt otrygg och jag fortsatte att testa hens gränser ända till det brast och det jag var allra mest rädd för hände – kontakten avslutades. Hen hade talat med sin chef som hade hållit med om att det var rätt beslut att avsluta kontakten. Nu är jag rädd att det ska hända igen, när som helst. Jag försökte förvissa mig om att det fanns riktig trygghet i det rummet. Tyvärr fick jag svart på vitt att det finns ingen trygghet att få, inte ens där.

    Hen har visserligen sagt att hen agerat på fel sätt genom att avsluta via telefon och inte prata med mig innan beslutet fattades, men att det gjordes av ’rätt’ skäl; omtanke om mig. Men ingen ordentlig ursäkt där jag hör att hen har förstått vad jag gick igenom, förstått hur chockad jag blev och att jag insåg att det är verkligen sant; jag kan inte lita på någon, alla sviker, alla överger, alla sårar, ingen ber om förlåtelse. Det är ett mycket ensamt ställe att befinna sig på.

    Nu har vi haft några möten som gått bra, men häromdagen insåg jag att jag inte kan uttrycka mig fritt av rädsla att bli utsparkad igen. Rädslan att hen ska säga att jag har ’fastnat’ i det som hände och eftersom jag inte kan släppa det måste jag träffa någon annan.

    Jag tar inte till mig när andra säger att det låter helt sjukt, att en terapeut absolut inte ska bete sig så. Fast det är exakt vad jag själv tycker och behöver höra. Har upptäckt efteråt att jag börjat försvara psykologen mot sådana angrepp. En vacker dag sjunker det kanske in och jag inser hur fel det är, men jag är inte där än.

     

    Trådstartaren

    Jag håller med dig. Tycker terapeuten skulle klarat av att hålla sina egna reaktioner och känslor i styr. Tagit det i sin egen terapi (de brukar väl gå själva för att få vägledning) och istället varit den vuxna här som riktade uppmärksamheten på dig. Hur du uplevde det och hur ett avslut skulle landa mm. Känner igen mig i hur du agerade också, att stryka medhårs och ta på sig skulden för allt. Det känns inte rättvist.

    Tack för ditt svar Red Simyna!

     

     

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0