[Indigo Dujusu]

Indigo Fijylo skrev:

Jag känner likadant. Allt är en kamp från morgon till kväll. Tycker dessutom det eskalerat på senare år att till och med årstidsväxlingar kan suga musten ur en, som att man blir deppig bara av att det är lite mörkt och kallt ute. Göromålen som att handla, städa och sköta arbete/studier är beyond vad jag också mäktar med oftast (även om jag gör det, men oftast precis på marginalen..). Det jag kommit fram till för egen del är att just vardagssysslorna upplevs endast som meningsfulla om man är glad för annat i livet. Detta kan vara sådant som att man känner gemenskap efter en dag på arbetsplatsen, det kan även vara att man fått bekräftelse för något. Det är med andra ord känslomässigt det brister för mig för att jag ska få energi och tycka det är kul att exempelvis laga en god middag eller känna inspiration att söka ett jobb, träffa folk. När detta uteblir, att man går som på sparlåga för att det emotionellt är så fattigt, då stiger drastiskt känslan av att allt är meningslöst, varför går man ens upp på morgonen, jag kan lika gärna dö, osv. Vet inte om det hjälper dig något men det är vad jag insett för egen del – det behöver fyllas på med kärlek, uppmuntran, samhörighet och inträffa oväntade/spännande händelser. Detta för att det ska spillas över och man då får energi/tycker det känns helt okej att diska en vanlig gråmulen måndag. Man pratar ju inte så mycket om detta och vissa menar ju att man ska arbeta på sig själv allra oftast för att må bättre, som om det vore en brist hos sig själv. Men jag tror allra oftast snarare att det handlar om att vi är jättemånga som lider i det tysta, av att det känslomässigt brister utifrån – alltså sådant som oftast kan behöva komma till en just genom andra. Tror alltså att depression och deppighet ofta kan handla om reella anledningar, verklig försummelse eller vad man vill kalla det.

 

Tack så mycket för ditt svar!

Jag hoppas att jag lyckas täcka in allt du har skrivit i det här svaret. Men om jag inte lyckas göra det så ska du veta att jag har läst ditt svar 2 ggr. Dock är inte min koncentrationsförmåga på topp just nu.

Ja precis, jag är också känslig för olika årstider och påverkas speciellt mycket av just årstidsväxlingar/-övergångar. Jag har vissa perioder som är extra tuffa för mig och det är just övergången från sommar till höst samt vinter till vår. Så har det i princip alltid varit så länge jag kan minnas.
Just nu har jag fullt upp med att försöka anpassa mig till det starka vårljuset från att ha levt under ett tungt grått molntäcke i flera månader. Med ljuset blir jag också smärtsamt medveten om hur smutsiga mina fönster är och att jag verkligen borde putsa dem, vilket lägger en extra stor börda på mitt redan instabila mående.

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur mycket jag önskar att min tillvaro såg annorlunda ut. Men att jag skulle lyckas förändra den i nuläget känns tämligen avlägset. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lyckas göra det.

Jag har alltid känt att jag inte passar in i det här systemet som bygger på att man måste tvinga sig upp tidigt på morgonen flera dagar i veckan för att masa sig iväg till ett kontor där man sitter instängd hela dagen och utför monotona uppgifter.
Jag känner mig så fruktansvärt låst av att tvingas följa ett strikt arbetsschema där man förväntas jobba och gå på rast på bestämda tider. Jag vill kunna vara ute 1 timme mitt på dagen för att ta tillvara på solljuset så som rekommendationen lyder. Men hur ska jag kunna göra det när jag bara har 45 min – 1 h total lunchrast?? Jag vill inte behöva jäkta mig igenom den där lunchtimmen.

Jag trodde att jag skulle vänja mig vid det här levnadssättet men har insett med åren att jag aldrig kommer att kunna göra det. Min konstitution är helt enkelt inte anpassad för det. Det får mig snarare att känna mig som en robot än en levande människa.

Förut hade jag en äldre kollega på jobbet som gjorde det mer uthärdligt att vara där. Det kändes som att hon verkligen såg mig och det var väldigt lätt att prata med henne. Men sedan hon gick i pension så har jag ingen på jobbet som jag kan prata med. Det är aldrig någon som frågar hur jag mår eller inleder en konversation med mig. När jag kliver in på morgonen så är det knappt någon som ens lyfter på hakan och möter min blick. Alla har sin blick fastnaglad i dataskärmen. Hela tillvaron på jobbet känns närmast robotlik. Det finns inget liv där och det färgar verkligen av sig på mitt mående.

Jag jobbar som sagt på att ta mig därifrån och skapa alt. hitta ett nytt jobb. En del i den processen är att bli klar med mina studier som jag kör parallellt med jobbet. Men så som mitt mående är just nu så går det som sagt trögt.

Du har helt rätt i att det är viktigt med positiv input utifrån. Jag känner mig verkligen svältfödd på emotionell stimulans. Det är viktigt att åtminstone någon gång då och då få feedback eller någon form av uppskattning på jobbet, men det får jag aldrig.

Jag har en sambo som är jätte fin men jag vill samtidigt inte vara för beroende av honom. Jag vill liksom utvidga min energikälla till att omfatta fler personer än bara honom.

Tack igen för att du tog dig tid att svara! Det är skönt att känna att man i alla fall inte är ensam om att kämpa på i vardagen.