Svar skapade

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0
  • som svar till: Min familj hatar mig

    Psykisk misshandel bör tas på allvar. Jag är snart 28 år och en av mina bästa vänner – barndomsvänner är kraftigt överviktig. Bör väl ligga på ca 75 kilo men ligger på ca 120 kg. Hennes familj har varit väldigt på henne… försökt få med henne i viktväktarna, 5:2, försökt uppmuntra henne till att promenera osv… men hon har inte vilja, hon säger att hon trivs med sig själv och att det är jättejobbigt hur dom håller på. Kan bara tänka mig vilken psykisk påfrestning det måste vara för dig när du får höra en massa hemska ord. Usch, det är så man blir ledsen.

    Riktiga vänner bryr sig inte om vikten på sina kompisar och vänner!

    Däremot tänker jag att du kanske är introvert? Upplevs som svår att få kontakt med? Blyg?
    Eller kanske du blir ”hämmad” när din mor pratar till dig som hon gör, att det påverkar din utstrålning eller tillgänglighet på något vis om du förstår hur jag menar?

    Jag vet inte hur din situation ser ut med arbete eller studier, men kan något av de två alternativen hjälpa dig att komma hemifrån om inte annat? För många som inte trivs hemma som jag haft att göra med har just studier varit ett hjälpmedel att få flytta.

    En kompis till mig, hennes mamma var(är) alkoholist, så hon sökte sig från vi säger Stockholm ner till Malmö hon och stannade där flera år. Hon behövde de. Givetvis är de bästa om man inte behöver göra så, men ibland är det skönast.

    Med mig får du gärna bolla och skriva.
    Undrar om din mamma mår dåligt av någon anledning och för att få utlopp för det så skjuter hon ”giftpilar” mot dig om du förstår… För mår man bra i sig själv så vill man inte att någon annan ska må dåligt! Du förtjänar att må bra! <3

    Kram

    Det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att du lägger så otroligt mycket fokus på din karl/kille/respektive. Inte konstigt så klart efter alla era år ihop och allt ni delar – men vad sägs om att tänka lite mer på dig själv?

    Min första tanke var: Rädda dig själv!! När jag läste ditt inlägg.
    Menar bara väl, hoppas du förstår det.

    Detta inlägg kommer inte med struktur, men jag är uppriktig och bryr mig. Därför skriver jag. Önskar att på något vis kunna hjälpa eller bidra med något som kan ge dig något.

    Vi har ingen aning om hur länge han kommer äta dessa tabletter och vad han kommer byta till om han byter. Vi har ingen aning om hur han mår om 1 månad, 3 månader eller ett år. De vet han nog inte själv.

    Med era barn och hus tänker jag, Tänk på dig själv. DU ska ha en vardag och en tillvaro som är trygg och som funkar för dig. Du ska inte behöva ta hand om din respektive som du gjort nu – långsiktigt sett. Visst kan man få olika perioder av svackor och problem, men man står kvar och det är inget fel med de. Jag stöttar sånt.

    Problemet är att du tänker för lite på dig själv.
    Väldigt ledsamt så klart att det inte alls är länge sedan ni pratade bröllop och nu lever ni i dessa kontraster!

    I stället för att ta skit så försök ställ krav kvinna! Vad är det för man du vill leva med? Vad ska han bidra med? Hur ska han få dig att må? Hur ska han bekräfta dig? Vad för trygghet vill du ha? Kan han ge dig det?

    Det är en sak om han mår dåligt men vill vara hos dig. Då kan du få dra ett tungt lass en period men då vet du om det. Nu mår han dåligt och hävdar att han vill skilja sig.

    Ibland behöver man skilja sig för att förstå att det var rätt – eller fel.

    De kan bli helt tvärtom… om ni skiljer er och separerar kanske han kommer till dig om ett år och ber så mycket om ursäkt… uppvaktar dig och vill ha dig tillbaka. Kanske du då insett hur mycket du fått ta och stått ut med och säger Ne-hej-du!

    Nu vet jag att du bara vill vara med honom och ha din familj… Så klart.

    Men de bästa är väl att försöka ta åt dig av vad han säger och försöka ta det på allvar – och faktiskt ställa lite krav från din egen sida och inse din egen värdighet.

    Bollar gärna med dig om du skulle önska.
    /Iris

     

    Jag vet att många saker är lättare sagt än gjort, men detta är kanske en sorts träning för dig att stå på dig och säga ifrån. Jag tänker att din son absolut kan agera som han gör mot dig för att han vågar släppa ut sina känslor och allt han är sur, irriterad, arg och besviken på blir som giftpilar mot dig. Det är däremot ingenting som säger att du ska ta allt och bara knipa igen för att det är din son!

    Jag har två barn idag varav ena är 5 år. Jag och barnens pappa lever ihop, men skulle vi av någon anledning separera skulle jag aldrig tillåta att min 5 åring skulle bete sig så. Nu vet jag också att man blir känsligare och saker och ting blir svårare när man mår dåligt. Man blir skörare.

    Men livet består av prövningar och Du är jävligt stark även om du underskattar dig själv och känner dig som en mjuk spagetti.

    Jättebra att du hört av dig till BVC. Jag bollar gärna med dig och pratar till dess om du skulle vilja.

    När jag jobbade på en förskola i Norge förr diskuterade jag och en pedagog just om ”Är det ok att bli arg på ett barn?” och hon sa: det är okej att bli arg på ett barn så länge man inte blir arg på rak arm helt oförberett så barnet blir arg. Man varnar och säger till barnet först, det är okej att bli arg. De viktiga är att förklara varför. Du behöver inte skrika men du kan använda ditt tonläge.

    Du kan till exempel säga att de din son gör inte är okej – du accepterar det inte. Är han arg/ledsen/irriterad över något är de bättre att han pratar om det än att bli otrevlig och jobbig. Du kan ge förslag på saker sin 5 årig kan tänkas tycka är jobbigt så kanske de blir lättare att nå fram, eftersom barn ibland glömmer bort.

    När jag ryker ihop med min 5 åring försöker jag fokusera mer på tonläge än att höja rösten. För mig känns det bättre. Jag kan även tex säga ”När du är så där otrevlig och skriker till mig då får du gå in på ditt rum och stanna där till du blir snäll igen, för jag blir ledsen när du låter så där” Alltså blir rummet ingen skamvrå där ungen ska stanna en timme eller hela kvällen utan barnet får själv känna efter… Förstår du?

    Även om du inte tycker som mig eller delar tankesätt att så vill du göra så kanske de kan väcka tankar hos dig som ger dig något…

    För att Du ska orka är det viktigt att du är snäll mot dig själv OCH tänker på dig själv!! Bara för att du är en mamma tex ska du inte vara en dörrmatta.

    Om jag vore i din sits, vad hade du föreslagit för mig?

    Jag vet en bok som heter ”fyra grundstenar till ett bättre liv” den är lättläst och inte allt för lång. Väldigt bra och lärorik!! I den står det bland annat ”Gör alltid ditt bästa – men kom ihåg att ditt bästa hela tiden varierar”

    Poängen är: När man som regel tänker att man vill/ska göra sitt bästa så föreställer man sig det resultatet man ger när man kanske är utsövd, mätt, fokuserad, känner sig nöjd och belåten överlag den dagen(eller stunden). Men hur vi mår och känner oss kan variera flera gånger under en och samma dag – och därmed även Vårt bästa! Våra prestationer… Är du med?

    Jag läste något i en bok förr, om att människor som under sin uppväxt oftast fått beröm eller bekräftelse endast när de Presterat och gjort något – kan få just prestationsångest och vara hårda mot sig själv. Berömmer och bekräftar föräldrarna barnen även när de inte försöker imponera/prestera så blir detta mer avslappnat så att säga.

    Jag vet inte hur sant det är – men man kan få sig en funderare.

    Att bli snällare mot sig själv är svårt ,det går inte på en vecka eller en månad. Det är som en muskel man måste börja träna upp.

    Jag är nog raka motsatsen till dig – jag accepterar de mesta som jag gör även om det är halvdant och inte helt som jag önskat. Jag är en bra förlorare och blir som regel nöjd ganska enkelt. Det beror dock på en avslappnad och lugn pappa. Han slutförde alltid saker och ting, inte så att han lämnade halvdana grejer efter sig – MEN han sa ofta ”är du nöjd?” om jag hade gjort ett sorts jobb, kanske ute i trädgården eller om jag hade jobbat. Jag sa ibland ”nja, inte riktigt… jag hade kunna gjort de där och de där bättre” och då sa pappa att De betyget är bland de bästa!! för de betyder att man alltid kan förbättras.

    Det är svårt och nästintill omänskligt att hela tiden vara bäst och leverera fullpott – det blir en otroligt svår påfrestning för en själv. Vet inte riktigt vart jag ville komma med de här, men kanske de ger dig något.

    // Moderator tagit bort namn

    • Detta svar redigerades för 4 månader sedan av en moderator.

    Jag har läst ditt inlägg och känner med dig. Ditt inlägg handlar om många olika saker som går hand i hand med varandra. Din mamma, din syster, din mormor, dina betyg men framförallt DU.

    Vad är det som gör att du blir energilös i skolan? Vilken årskurs går du i? När jag t.ex gick i högstadiet mådde jag väldigt dåligt en period av diverse orsaker och fick F i bland annat kemi och fysik. Engelska också tror jag. De där fick jag ordna sen, det löste sig.

    Jag brukar tänka: Allt blir bra till slut, så är det inte bra så är det inte slut.

    Nu vet jag att sommarlovet redan är igång. Jag skapade mitt konto senare än vad jag önskat så jag kunde logga in och svara på inlägg här. Men jag tänker i alla fall att det viktigaste i din situation är att Du börjar må bättre. Vad är det som gör att du mår sämre?

    Många vuxna låtsas att saker och ting är bättre än vad dom är av flera orsaker. De kan skämmas, de är obekväma, tycker att saker är jobbiga – eller att de helt enkelt inte vet vad de ska göra. De kanske tänker ” de blir bättre snart…” och därför vill dom inte säga något eller ta upp problemen, förstår du?

    Dina föräldrar, är dom väldigt upptagna av sig? I och med att du nämner att din syrra inte mår bra och att du inte verkar må bra. Någon hade behövt fånga upp er. Men tänker nu främst på dig. Svarar gärna igen om du loggar in och svarar på detta.

    //Moderator tagit bort namn

    • Detta svar redigerades för 4 månader sedan av en moderator.
Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0