Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Vill du prata ut så finns jag här, bara säg till ❤️

    Det gör lite ont i mig att läsa detta, för jag har känt så själv, och jag vet hur fruktansvärt det är. Det påminner mig om alla obehagliga känslor jag hade och hur missförstådd jag kände mig. Mina tonår var den värsta tiden i mitt liv, jag mådde otroligt dåligt och mitt huvud var kaos. Jag mådde dåligt heeeela tiden, det gick inte en dag utan att jag tänkte på döden. Jag självskadande också, precis som du. Jag vet att det är svårt men snälla, snälla försök att låta bli. Jag förstår vad du menar när du säger att det är fascinerande, för det tyckte jag också att det var. Det gav mig adrenalin, för äntligen kände jag något annat än min inre smärta, och denna yttre känsla var för mig så mycket bättre, och dessutom något jag själv kunde kontrollera. Men idag önskar jag att självskadebeteendet aldrig var en del av mig. Ärren är för mig en vardaglig påminnelse om saker som jag helst bara vill glömma.

    Angående din vän så är det förståeligt att du tröttnade på att vara där som någon slags stöttepelare, det måste vara en frustrerande situation att befinna sig i. Din vän mår uppenbarligen inte bra, men det är inte ditt ansvar att se till att hen inte utsätter sig själv för fara. Det bästa du kan göra är att berätta för någon vuxen om din väns mående, så att hen möjligtvis kan få den hjälp hen behöver på annat håll. Med tanke på att du dessutom nämner att hen ljugit om självmordsförsök, tycker jag det låter som ett rop på hjälp, mer hjälp än vad du kan ge din vän.

    Jag vet att alla är olika och jag kan endast tala utifrån mina egna erfarenheter, men jag råder dig verkligen oavsett hur motstridigt det känns, att prata med en ny kurator om du får chansen. Jag vet hur frustrerande det kan kännas, och hur jobbigt det är att prata om hur man känner. Jag gick till bup framtill att jag fyllde 18. Men jag öppnade aldrig upp mig, jag berättade aldrig om dom problemen som faktiskt tynger mig mest. Fokus sattes på fel saker. Och här sitter jag idag, med samma dumma tankar som jag hade då. Jag kan hantera det mesta bättre idag, men jag kan inte säga att jag mår bra. Mitt mående och mina tankar ger mig problem, bland annat i mitt äktenskap. Hade jag däremot tagit beslutet att faktiskt berätta allt jag höll inom mig när jag var yngre, är jag väldigt säker på att jag mått annorlunda idag.

    Kan även tillägga att nej, det är inget fel på dig. Men du mår inte bra. Du behöver hjälp, mycket av det du beskriver låter allvarligt. Kom ihåg, före någon annan kan hjälpa dig måste du vilja ha hjälp. Du måste tillåta någon att hjälpa dig. Du måste vilja må bra, och att vilja samt tillåta sig själv att må bra kan vara läskigt. Speciellt om man mått dåligt under en lång period. Oavsett hur dåligt man mår, så måste man någonstans bestämma sig och välja att man vill må bra. Att man vill försöka bli bättre. Jag har själv inte riktigt tagit mig dit ännu, men jag försöker.

     

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0