Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
Samtalen blir ofta platta och tråkiga. Oftast vill jag bara åka hem. Gör du något på fritiden där du träffar folk? Hur fungerar det isåfall?Nu fattar jag vad du menar med dagdrömmar, alltså fantasier om sig själv och sitt eget liv, typ att man ska träffa någon, vinna pengar etc! Mina fantasier har sällan handlat om mig. Jag är inte huvudperson ens i mitt eget liv 😀 Det har varit andra karaktärer och situationer som är mer intressanta än mitt eget liv. Men det blir som sagt svårare och svårare.
Just nu träffar jag knappt några människor alls pga viruset. Brukar cykla ut och träffa min mamma på avstånd någon gång i veckan eller så. Innan dess kunde jag träffa folk ibland, men precis som du säger, det kan bli platt och jobbigt och jag vill bara hem. Har inga problem med ytliga kontakter på jobbet, det är liksom en annan grej. Men ingen av dem känner mig eller jag känner dem på någon djupare nivå – det är bara folk man jobbar med. Det jag saknar är den där djupare kontakten när man verkligen passar ihop med någon, tänker lika, får utbyte av varandra. Det verkar helt omöjligt att hitta någon sådan.
Har du några aktiviteter som fortfarande går att göra nu? Så otroligt trött på att sitta inne och när jag går ut blir jag bara förbannad på folk som inte håller avstånd.
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag önskar att jag kunde känna så stark förväntan som jag kunde förr. Jag undrar om jag kan bli förälskad igen. Men jag kan inte tänka mig att det skulle finnas någon jag kan bli kär i och att det blir besvarat. Tycker att relationer är krångligt, med alla olika behov och skilda viljor.Förväntan är något jag har fått jobba aktivt med att sluta känna. Det leder alltid till besvikelse. Så fort man känner det där pirret så vet man att det kommer bli ett högt fall ner i skiten. Jag önskar däremot också att jag skulle få bli förälskad en gång till i livet. Kan inte riktigt se hur det ska gå till då jag har så fruktansvärt svårt att klicka med folk – och nu för tiden knappast träffar några nya människor heller – men ändå, det är en dröm som är svår att utrota.
Då, när du kände att dagdrömmarna upphörde, var du redan i samma situation som nu? Dvs att du kände dig ensam och och inte kunde jobba och så? För jag tänker att ensamhet och sånt kan göra att man tappar kreativiteten, att det kanske inte bara har med ålder att göra? Jag vet att jag var mycket mer kreativ när jag inte bodde ensam. Fast då var jag ju yngre också, så det är svårt att veta vilket som är den riktiga boven…
-
Avregistrerad användare skrev:
Tidigare dagdrömde jag intensivt men känner inte längre att jag har fantasi nog och blir inte upprymd av det, som jag blev för flera år sen.Ja! Samma här – brukade alltid göra det tidigare. Hitta på historier och grejer i huvudet. Som att ha sin egen serie att följa. Och så brukade jag undra vad ’vanliga’ människor tänkte på hela tiden! Haha. Nu vet jag. Man tänker på allt möjligt skit. Vad man ska äta, att man måste städa, etc. Bläh. Men fantasin verkar ha flugit sin kos. Det tar liksom emot bara att tänka. Jag vet inte om det bara blir så med åldern (mid -40s) eller om det på riktigt är för att man har varit för mycket ledsen. Och kanske druckit lite onödigt mycket ibland. Undrar om det finns något sätt att öva upp det, få tillbaks det.
Poddar är ju skitbra, och ljudböcker! Tråkigt att du inte bor så att du kan ha en katt nu. Men lite mysigt att ha en att gå och hälsa på i alla fall!
-
Jag har visserligen en förälder (gammal, kommer inte finnas där för alltid) och en vän som jag fortfarande litar på, men hon bor inte i Sverige så vi ses sällan. Annars tycker jag att människor är så oberäkneliga. De säger en sak och gör något annat. De kommer med en massa lovord och löften, och sedan ’poff’ är de borta, har hittat någon annan, eller bara tappat lusten att hålla kontakt. Jag har också försökt massor med gånger att hitta någon vän som jag ’klickar’ med. De flesta passar jag inte ihop med, jag förstår dem inte och de förstår nog inte mig, eller tycker jag är för pessimistisk och hård eller något. Jag vet inte.
Det största problemet med andra människor, för mig, är just det att de är så opålitliga. Det känns inte värt att lägga ner massa tid och energi på någon som kan försvinna helt utan varning. Då blir det att man håller det ytligt, inte släpper in dem. Så gör det inte lika ont när de försvinner sedan. Men visst är jag rädd att jag verkligen ska bli på riktigt ensam med ingen som känner mig alls kvar i världen. Det känns lite som att vara ’stämplad’, ja.
Vad det är för mening att leva? Tror inte att det finns en uttalad mening. Men dö ska man ju ändå så småningom, så jag antar att det bara är lite bonustid i väntrummet så att säga. Jag kör på escapism; kollar mycket serier och filmer, läser böcker. Skriver lite – men hjärnan har blivit så paj av (tror jag) stress och sorg, så det går nästan aldrig längre. Plus att det är inte så givande när ingen kommer läsa det.
Högsta önskan är att kunna ha en hund, men det går inte när man jobbar heltid. Om jag lyckas ta mig till pensionen är det det första jag gör, går till ett hundhem och tar någon som ingen annan vill ha, en besläktad själ. Hundar är kärlek.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.