[Indigo Bibamo]

Wow! Så himla roligt att läsa det du skriver. Otroligt imponerande att du tog steget att byta bana, det är stark gjort. Och så bra det verkar ha blivit! Det är inte alla som har det i sig att skriva böcker 😉

Jag förstår också att det måste vara en otrolig lättnad att känna att du hittat din väg. Och som du säger, en diagnos gör ju inte saker lättare per automatik. Det viktiga är ju att man får känna att man inte är ensam och hittar redskap för att få livet att fungera 🙂

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga att det är med mig, jag är lite förvirrad. Har nyligen genomgått en basutredning på Psykiatrin, efter rekommendation från samtalsterapeuten på vårdcentralen. Funderingarna inför basutredningen var om det kunde finnas en ADHD, trots att den tidigare utredningen inte visade på det eller en Bipolär Typ 2.

Till en början kändes det jättebra och jag kände mig hörd. Men det var först när utredningen var över och läkaren skulle gå igenom vad hon hade kommit fram till som jag insåg att jag åter igen inte har fått fram mina problem och känslor. När jag sitter där och ska svara på deras frågor så svarar jag som att allting är okej och “Det är inte så farligt”.

Hursomhelst, det hon upplevde som mina största problem var nedstämdhet/depression. Så den preliminära diagnosen är recividerande deppresion. Asolut, jag har ju haft flera deppresioner. Men, det var ju inte riktigt de problemen som jag var där för. Men har som tur är fått vara kvar hos psykiatrin då vi håller på att utvärdera läkemedel. Så, jag har ju ännu en chans att framföra det jag känner att jag missat.

Sammanfattat så känner jag mig missförstådd och förbisedd. Jag blev tillsagd av psykiatrin att, ja vi ser ju att du har en ADHD-liknande problematik. Men, du fungerar så bra, så det kan inte vara det. Jag skulle ju dock inte varit där om allting funderade så himla bra.

Nu blev det mycket text här och är inte säker på att det går att läsa, haha. Men känns jättekul att du tog dig tillbaka hit för att svara och åter igen jätteroligt att det går bra för dig 🙂

 

[Indigo Bibamo]

Green Hupipy skrev:

Ja alltså jag tror att jag hade nog inte valt ekonomi som yrke om jag insett det här med ADHDn tidigare 😂 Men på nått konstigt sätt lyckas jag ändå få ihop det så att jag kan prestera bra trots att det ibland är rätt monotont och tråkigt. Okej vad spännande! Kul ändå att få träffa nån mer som kan kasta ur sig så vilt skilda drömmar, många blir livrädda när man berättar om drömmar som inte följer det man ”borde” drömma om. Och I feel u när det kommer till tråkiga saker, typ städning. Det kommer bli min död att få ordning på tvättberget haha… Jag har de senaste två åren fått ett växande intresse för att skapa buketter och blomsterarrangemang och känner att det är det enda jag upplevt hittills som gör att jag blir lite lugn i sinnet. Jag får liksom utlopp för kreativiteten och alla idéer som bara poppar upp hela tiden, och dessutom på ett sätt som andra uppskattar. Har du nån sån hobby eller ett intresse som ger dig lite stillhet i huvudet?

 

Hej igen, det var väldigt länge sedan sist! Råkade bli så att jag tappade intresset för att skriva i forum och har sedan helt och hållet glömt bort den här sidan. Läste igenom tråden igen och tänkte höra hur det har gått för dig Green Hupipy? Har du fått någon hjälp eller diagnos? Och hur känner du att du mår idag? 🙂

[Indigo Bibamo]

Vad spännande att höra att du funderar på att byta yrke! Min tanke är ju att det aldrig skadar att prova, tycker du inte om det sen har du ju ändå en bra utbildning sedan tidigare.

Jag själv studerar till personbilsmekaniker för tillfället. Men vill också nån gång i framtiden bli sjuksköterska. Känns nästan omöjligt att se hur jag skulle klara att arbeta. Känns som att jag skulle bli uttråkad. Hatar att göra tråkiga saker, vet ju innerst inne att man måste bita ihop ibland. Men det gör mig så arg när jag måste gör tråkiga saker, haha. Vad det är som är tråkigt ändras ju också från vecka till vecka så det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag vill också bo i New York em tid, det är en dröm. Vet inte vad jag ska göra där men bara få ha en vardag i en så otrolig stad.

En dröm är väl också att bara ha kul, slippa oroa sig över saker och så vidare 🙂

[Indigo Bibamo]

Håller helt med dig! Det första jag tänker är ellerhur, exakt så är det!

Brukar skämta till mina vänner att jag är “emotionellt instabil” och har börjat inse att det faktiskt är så. Det kan vara en väldigt bra dag fram tills den minsta lilla saken händer, t.ex. sättet som någon säger “Hej” på fel sätt så är min dag förstörd. Är också otroligt frustrerande när folk inte förstår ens känslor. Folk tycker man överdriver eller liknande, men i själva verket är det verkligen en stor grej. Det känns ju som att hela ens liv blir kritiserad eller hur man nu ska förklara. Finns som inga ord eller uttryck som riktigt beskriver det man känner.

Har också alltid varit lite utanför, men inte så att jag inte haft kompisar. Har märkt att jag har svårt att ha fler än en eller två nära kompisar. Det blir som att någon alltid blir utan min uppmärksamhet. Som att jag inte riktigt kan “vårda” flera relationer samtidigt. Vet inte om det jag skriver går ihop, men men.

Tror att det här med att folk inte förstår beror på att de inte alls tänker i de banorna. “Vadå, hon är ju så normal annars…” ungefär. Så om man får utbrott då och då är det bara för att man överreagerade eller skiter i andra, inte för att det faktiskt är så man är. För ofta kan det faktiskt gå bra, iallafall för mig. Men lika ofta går det också dåligt. Tror inte att folk ser det som ett problem så länge inte det “dåliga” tar över det bra. Känns som att folk ser svartvitt i såna situationer.

Rekommenderar att ta hjälp av någon utomstående. För mig känns det så skönt att slippa prata med min familj eller pojkvän/vänner om vissa saker. Såna saker som jag vet att de skulle rynka på ögonbrynet över. Och hos terapeuten behöver man inte vara fin i kanten, om det man säger låter elakt så får det låta elakt för det finns ingen som tar det personligt. Man behöver liksom inte frisera det man säger.

[Indigo Bibamo]

Green Hupipy skrev:

Tack! Kan du känna att du tog med dig nånting bra från utredningen även om den inte blev som du hoppades? Jag har börjat lyssna på podden ADHD-livet och där pratade de om att man lär känna sig själv bättre under utredningen. Men din kanske inte var tillräckligt utförlig för det?

Tyvärr känner jag lite “whatever” över utredningen. Fick inga svar över huvud taget. Känner mig nästan mer “tom” nu än innan. Har nu tillslut fått upp modet att ta kontakt med vårdcentralen och fått träffa en kbt-terapeut. Det var väldigt jobbigt att ta det där steget, men uppskattar nu att kunna prata med någon som inte dömer mig. Berättade om min utredning och mitt missnöje gällande det. Blev bemött på ett bra sätt med mina funderingar, fick hem ett självskattningspapper för mig och ett för mina föräldrar. Har inte vågat ta upp det med föräldrarna ännu då jag är rädd att de ska tro/anta att jag “fiskar” efter en diagnos.

Har så många problem som de bara tar för givet vara medvetna. T.ex. om jag inte hör av mig när jag är hos min pojkvän över helgen (något som hänt mer än en gång) får jag en “utskällning” för att vara obrydd, respektlös o.s.v. I sådana lägen känner jag mig så hjälplös. Kan inte försvara mig på något sätt vilket leder till att jag klandrar mig själv, trots att jag vet att jag inte gjort något medvetet fel även fast resultatet blev fel.

Har ett annat tips till dig, det finns en youtubekanal som heter HowToADHD, det är en tjej som berättar om jobbiga situationer som kan uppstå när man har adhd. Även fast det nu skulle vara så att ingen av oss har den diagnosen kommer hon hända med bra tips.

På vilka sätt har du det jobbigt och i vilka situationer stöter du, på grund av dina problem, på svårigheter?

[Indigo Bibamo]

Green Hupipy skrev:

Hej! Jag blev så otroligt glad och lättad när jag hittade ditt inlägg. Jag har precis börjat läsa på om ADHD och känt att mina spretiga pusselbitar helt plötsligt föll på plats och hittade varann. Jag har precis som du heller aldrig haft problem i skolan, jag har en civilekonomexamen och presterar bra i arbetslivet. Mina föräldrar skulle nog också bli väldigt fundersamma om jag nämnde misstankar om ADHD, men jag tror att man känner sig bäst själv och har tröttnat på att passa in i andras mallar. Vore skönt att få dela tankar med dig då jag utifrån den här lilla infon känner igen mig mycket i det du uttrycker.

 

Hej!

Håller helt med dig. Så otroligt skönt att man inte är ensam… Tror också att man känner sig själv bäst och vet när det kan vara något som inte är helt rätt. Jaa, vad mer kan man säga… Trevligt att träffas och välkommen hit.

[Indigo Bibamo]

Tråkigt att höra att det känns som att det inte finns någon hjälp/tröst. Men du kan ju försöka göra det bästa av situationen. Gör saker som känns bra osv. Du vet nog själv. Kram

[Indigo Bibamo]

Jag har tyvärr ingen egen erfarenhet om borderline, men jag kan försöka hjälpa iallafall.

Jag relaterar till det du säger angående att anpassa sig till andra människor och situationer. Samt det du säger om att du hjärntvättar dig själv till att tycka vissa saker och tänka på ett visst sätt. Jag har tyvärr inte kommit på hur jag ska hantera det. Men jag har berättat för min kille om det här och det har varit skönt. Att han iallafall vet om det. Det är ju inte så att han kan göra något. Men han kan påminna mig ibland om att tänka själv om han känner att jag säger saker som inte riktigt är mina vanliga åsikter.

Pratar du med någon om det som är jobbigt? Har du någon vårdkontakt? Har du fått möjlighet att testa terapi och/eller medicin?

Jag hoppas det känns bättre att berätta för någon och som sagt, jag lyssnar på dig. Och dina problem är precis så stora som du tycker att de är. Låt inte någon förminska dina problem, speciellt inte du. Det är ju väldigt lätt att man gör det. Man tänker att man borde klara livet utan problem trots att man har en diagnos som ibland kan göra det omöjligt. Kram till dig.

[Indigo Bibamo]

Ja precis, för när man börjar tappa saker som är viktiga i livet. T.ex. familj och vänner. Då gör man det bara värre. Sociala kontakter och att göra saker man tidigare tyckt om brukar vara bra.

[Indigo Bibamo]

Hejan!

Måste bara börja med att säga wow! Vad stark du är som tar hjälp och har behandling. Skitbra jobbat! Det är mer än ett steg fram tycker jag. Fortsätt kämpa!

Sedan till dina problem. Att familjen inte förstår. Tro mig, stött på det några gånger. Det är inte så att det första man vill göra varje gång man träffar någon är att förklara sina problem och vad som är jobbigt och hur det fungerar. Men i och med att du, som du skriver, är väldigt öppen med familjen tycker man ju att de borde förstå. Det förstå jag tänker är väl att familjen borde få kunskap om problem som du har på ett medicinskt plan. Alltså, hur fungerar egentligen depression och utmattningssyndrom. Jag personligen hade inte velat göra det själv så där tänker jag att du kan ta upp det med din kontakt inom vården. Därifrån kan det kanske vara möjligt att hen kan ta ett möte med familjen och hjälpa till med deras frågor.

Om jag har missat någon får du gärna skriva.

 

[Indigo Bibamo]

Hejsan!

Ville bara börja med att säga att jag finns här för dig. Just dig.

Jag har varit med om depression, ångest, självskadebeteende och suicidförsök. Säger bara detta för att du ska veta att jag pratar från egen erfarenhet och vill absolut inte förminska dina problem.

Nu vill jag bara fråga om du kan förklara varför du hatar dig själv? Vet att man ofta inte kan förklara så bra. Men du får gärna ge det ett försök…

Sen tänkte jag din diagnos? Vad är det för diagnos… På vilken sätt gör den ditt liv jobbigt?

[Indigo Bibamo]

Tack så mycket Blue Nakunu och Olive Romiqy för svar.

Blue Nakunu: Ja precis, jag beklagar att du måste bära på ditt dåliga mående. Blev för två år sedan diagnostiserad med grov depression och fick anti-depp. Så har haft kontakt med bup sen dess. Nu i och med jag fyllde 18 år i år var adhd-utredningen det sista jag gjorde. Min kontakt med bup är nu avslutad. Nu måste jag börja om på nytt med vuxenpsykiatrin eller vårdcentralen. Någon som känns hemskt.

 

Olive Romiqy: Tack, skönt att höra att jag inte är den enda som tvivlar lite. Jag bor i norra Sverige, ungefär 100 mil från Stockholm. Har själv tänkt att det säkert finns bättre ”adhd-center” eller liknande längre söder åt. Efter att jag skrivit här pratade jag med vänner som haft kontakt med bup här i samband med utredningar. Dom hade blivit tillsagda att de inte hade några diagnoser. Men när de hamnade i Uppsala på behandlingshem kom det fram att det var add, lätt autism och social fobi. Det tycker jag bekräftar bristfälligheten.

Ni får gärna ställa frågor om ni undrar något. Är lite tankspridd 🙂