Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
Förstår vad du menar med att ha slängt bort en gåva från ovan. Relaterar till att vara den sk. skyldige till att en relation uteblir i framtiden. Och att denna person råkar vara just sin själsfrände. Det är en bottenlös förtvivlan i det sannerligen. Varje gång man prövar att träffa någon annan påminns man bara om den andra personen som man hellre hade velat spendera kvällen med. Och så går åren. Ingenting förändras riktigt ur ett större perspektiv och den där förtvivlan börjar snarare likna ett tomrum tycker jag för egen del, eller en ledsamhet som känns bestående. Tror ofta på att gråta mycket för att känna den där grundsorgen i sig. Få ur sig känslorna. Du kanske gjort det redan? Själv kollade jag på en film häromkvällen och brast ut i gråt. All form av intimitet och självfrändeskap gör så förbaskat ont att bevittna. Som en påminnelse om det som aldrig fick fortsatta att bli. Hur var avslutet med den här kvinnan? Är ni vänner och har kontakt idag? Ibland kan det hjälpa att ändå ha någon slags kontakt för att lite avdramatisera och se personen som mänsklig igen? Inte någon som man enbart idealiserar?Nog har jag gråtit flodvis, säkert bra att släppa ut det men hjälper inte i längden. Jag kanske inte är redo att dejta nytt men när blir man det.. Känns liksom fel då man träffar någon och trivs bra ihop men vara tänker och jämför med sitt ex.
Blev ett hastigt avslut på alla sätt och vis och jag tror det var för det bästa. En sak som jag störde mig på och gör än idag är hennes relation till gamla ex och män som tydligt raggar och berättar sina känslor för henne. Jag är inte den svartsjuka typen. Killkompisar får en tjej ha hur många som helst, lika som jag har tjejkompisar men att umgås med flera av sina gamla ex känns bara konstigt, kanske en anledning till att jag inte vågade satsa så tidigt i början. Tror faktiskt inte hon var/är den otrogna typen utan bara har ett stort bekräftelsevehov och jag räckte väl inte till där.. Efter vårat utbrott var vi fortfarande goda vänner och t.o.m umgicks endel. Hon stöttade mig och jag försökte vara en god vän och vara glad för hennes skull. Ganska så patetiskt faktiskt. Det som fick mig att sura ihop och ta till flaskan och gräs för att kunna sova var att hennes nya kille som hon introducerade på hennes födelsedag av alla dagar var en kille hon hade en fikadejt med under ett av alla våra ”pauser” i dejtandet. Struligt men men..
Hon var helt ärlig då och berättade om att dejta andra och sin fikadejt som inte car någonting och hon hade kvar känslor för mig. Nåväl tiden rullade på och vi hittade väl tillbaks till varandra och jag trodde vi hade en lysande framtid ihop tills hon presenterar sin nya dejt och det visar sig att dem varit ”kompisar” och stöttat varann i över ett år sen dejten. Jag tror faktiskt på fullaste allvar att hon är såpass naiv att hon inte visste vad som var pågång men han visste nog exakt vad han ville komma och gjorde.
Jag sa ifrån och ville ha distans och det är nig ingenting jag ångrar. Visst, jag saknar henne varje dag men inte som det är nu. Det som jag är oerhört ledsen över är att jag i samma veva tappade kontakten med hennes två barn, särskilt hennes dotter som som jag tycker väldigt mycket om.
-
Avregistrerad användare skrev:
Bra att du skrivit här och det var definitivt inte gnälligt. Det hörs snarare att du är i stor smärta och vill nå ut. Tycker det låter väldigt hemskt att din partner plötsligt gjorde slut när du precis var på väg att ta det där steget. Så fruktansvärt och vilken käftsmäll det måste varit. Ledsen för det! Du verkar ju vara en fantastisk människa också som hjälper din mamma så. Låter också som en ganska väldigt knepig situation att hantera nattarbete med att mamman behövde hjälp. Hoppas verkligen du förlåter dig själv för det. Att omständigheterna var väldigt svåra. Känner även igen mig massor i att när kärlekslivet inte är som man ska så förlorar allt annat man har i livet betydelse också. Kanske hade man accepterat det där arbetet, varit glad för det man äger trots allt, om man bara hade den där kärleken. Jag hoppas du vågar dejta igen, eller snarare dejta vidare. Låter som att du har väldigt mycket att ge som människa till den personen.Du läser mig som en bok.. Hoppas du inte råkat ut för något liknande. Jag försöker förlåta mig själv och inse att jag inte kanske hade kunnat göra annorlunda men livet känns hopplöst. Jag ser det inte som en omöjlighet att träffa på andra kvinnor men dem kommer aldrig att ta hennes plats. Känns verkligen som jag slängt bort en gåva från ovan.
-
Avregistrerad användare skrev:
Hej! har också velat ”bara dö” sedan ung ålder. Men vågar inte heller pga skuldkänslor över föräldern man lämnar kvar. När man har läst om unga föräldrar som får cancer har jag önskat att jag kunde fått den cancern istället för dem, för jag har ingen som skulle sakna mig på samma sätt som för dem. när det gäller din kärlek känns det kanske inte som att hon var på samma djupa nivå som du om hon så snabbt kunde gå vidare? Fast jag ska inte döma, alla har vi olika sätt att hantera saker och ting i livet… Jag är också väldigt introvert och det är jättesvårt att lära känna nya människor. Så synd att vi ska vara så många ensamma med liknande känslor och erfarenheter och inte kunna enas i det, att kunna ta varandra an och umgås utan krav. Att jag sitter här ensam, och att i min kommun finns det så många fler som sitter ensamma. Då kunde vi ju hellre inte vara ensamma tillsammans ta hand om dig iallafall, och hoppas du fattar mitt dravelJag förstår precis ditt ”dravel” tänker precis på samma sätt. Om det ändå hade varit jag istället.. Förstår mig liksom inte på livets vägar och meningar. Jag har klarat av svåra sjukdomar som barn, psykisk tortyr genom mobbning och varit nära att dö i olyckor allt för att leva så här, då andra levnadsglada stackare råkar ut för alldeles för tidiga dödsfall.. Jag är introvert i grund och botten. Har faktiskt kunnat njuta av att vara själv men den tiden är som bortblåst. Nu känns allt bara meningslöst. Jag tycker fortfarande inte om stora folksamlingar eller fester men en person eller tre dom jag känner mig på samma nivå med känns ledigt och bra.
Tror överlag att det är svårt att skaffa nya ”riktiga” nära vänner som vuxen överlag oavsett som introvert eller någorlunda social. Det mesta känns bara som ett spel och ett sorts svar på bekräftelse. Riktig vänskap bygger man nog upp under barndomen, tonåren.
Konstigt nog trots min blyga sida, så har jag lätt för att få kontakt med kvinnor och få kvinnliga bekanta och vänner som jag kan prata med och umgås med. Att som kille få nya manliga vänner känns stört på omöjligt. Visst, bekantskaper hittar jag men att föreslå någonting på tu man hand känns bara fel och kan lätt tolkas som en invit till någonting annat. Inget fel i att vara homosexuell men liksom inte det jag söker efter.
-
Avregistrerad användare skrev:
Bra att du skrivit här och det var definitivt inte gnälligt. Det hörs snarare att du är i stor smärta och vill nå ut. Tycker det låter väldigt hemskt att din partner plötsligt gjorde slut när du precis var på väg att ta det där steget. Så fruktansvärt och vilken käftsmäll det måste varit. Ledsen för det! Du verkar ju vara en fantastisk människa också som hjälper din mamma så. Låter också som en ganska väldigt knepig situation att hantera nattarbete med att mamman behövde hjälp. Hoppas verkligen du förlåter dig själv för det. Att omständigheterna var väldigt svåra. Känner även igen mig massor i att när kärlekslivet inte är som man ska så förlorar allt annat man har i livet betydelse också. Kanske hade man accepterat det där arbetet, varit glad för det man äger trots allt, om man bara hade den där kärleken. Jag hoppas du vågar dejta igen, eller snarare dejta vidare. Låter som att du har väldigt mycket att ge som människa till den personen.Jag känner mig krossad, förstörd. Precis som du skrev.. Har man kärleken kan man kämpa och stå ut med ett taskigt jobb och allt det andra. Man känner glädje, värme och hopp. I dagsläget är jag bara less på allting. En lottovinst på några miljoner skulle nog inte ändra mitt mående heller. Ältar dagligen efter nära tre år och saknar min själsfrände varje dag. Endel saker känner jag att jag nog inte hade gjort annorlunda eller ändrat på men jag känner ändå en enorm sorg och saknad. Hade jag struntat i min mor, bytt jobb och satsat allt på förhållandet. Så har jag nog inte mått så bra av det heller.
Trots att jag är introvert lagd, så har jag faktiskt lätt för att träffa och umgås med tjejer och provat på lite dejting men magin finns inte där. Känns verkligen som att det var meningen att vi skulle träffas. Rätt tjej fast vid fel tidpunkt i livet. Kommer nog aldrig att känna sån magi och samhörighet igen. Otroligt ledsen och bitter över hur livet yttrat sig men förstår hennes val också, trots att det kom som en chock. Allting tog sån tid, hon älskade mig verkligen och försökte på alla vis men jag såg bara hinder och höll fast vid materiella ting och min mor.
-
Känner igen mig. Förstod nog inte hjärtesorg och hur jävligt det kan vara att leva med förrän jag fick uppleva det själv. Typ lika med mina relationer. Jag är inte ovän med något av mina ex och inte haft några stormiga relationer som slutat med skrik eller handgemäng. Tvärtom har jag upplevt relationerna som bra, något att kämpa för och trott i min dumhet att jag betytt lika mycket som dem för mig. Uppbrottet har kommit ”out of the blue” och det skrämmer skiten ur mig. Den ena månaden är allt bra och man går lite romantiskt vid någon strand och äter en matbit på någon restaurang hon ledsnar. -Du är en underbar vän men.. Hittar någon annan som hon naturligtvis har samma promenad med eller sitter och myser med, på restaurangen jag introducerade. Visst jag har mina fel och brister men ibland skulle det nog kännas bättre i efterhand om vi grälat varenda dag till den grad att vi började hata varandra istället för som nu.
Jag tappade min livs kärlek. Visst ser jag saker som kanske inte skulle funkat nu i efterhand men sörjer fortfarande och ältar efter nästan 3år.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.