Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
För sex år sedan kunde jag inte gå genom stan utan att finna på någon jag kände igen, som kände till mina framgångar och vill tala några ord med mig. Idag spenderar jag mina dagar ensam, går oftast omkring i T-shirt och kallingar, läser böcker och skriver då och då. Sjukdomen – jag vet inte längre ens om det är sjukdomen eller om det bara är jag – tog över mitt liv, trasade sönder allting från toppen till botten. Ibland gör det så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allting gå så fel? Jag kan inte gå ute idag med högt huvud. Ögona är så tunga, som blyklumpar i ansiktet på mig. Jag försöker kickstarta livet igen, men det vill sig inte. Varje gång snubblar jag någonstans på vägen, går ner mig i fruktansvärda depressionskurvor och måste läggas in för att inte skada mig själv eller någon annan. Jag som hade det så bra, som inte kunde gå på stan utan att bli igenkänd. Jo, det kunde jag, det är min personlighetsstörning som spökar. Visst kunde jag gå på stan oigenkänd. Men jag hade någonting att bygga på. Jag var lycklig. Idag sover jag bort det mesta av dagarna. Barnen bor hos sin mamma på heltid. Jag äter en massa mediciner och läser och skriver. Går och handlar på sin höjd. Fredagskvällar och lördagskvällar sitter jag ensam. Helg efter helg. Jösses vad det här gör ont att skriva. Klockan är 00.19 en lördags morgon. Hjärtat hugger och kniper. Jag kom iväg och handlade chips. Tittade på Carl Stanley på svt play. Jag borde lägga in mig igen men jag orkar inte sitta framför den där läkaren och argumentera för min vård igen. Jag vill bara att den här värken ska ta slut. Gud, befria mig, vad har jag gjort? Jag önskar jag kunde bli frälst. Hänge mig till Gud. Det kan jag inte. Det gör så ont nu att jag inte ens kan läsa, då finns ingen räddning för mig överhuvudtaget. Jag skriver och skriver men det fortsätter skava i bröstet och jag ser inget slut. Jag provade skära mig i handen och det kändes alldeles underbart. Det var på psyket; jag plockade isär en bläckpenna, bände upp fjädern och använde den för att skära mig i handleden. Det gick jättedåligt förstås. Men det var så skönt. Jag har aldrig skadat mig förut. Nu kan jag inte tänka på något annat när jag mår så här. Försöker få det ur huvudet. Lars Ahlins noveller ligger till höger om mig. Till vänster ligger Maria Boms Skriva sig fri. Jag försöker på alla sätt jag kan, med de medel som står mig till buds, att rädda mig kvar i livet. Min äldsta son har som ett sjätte sinne: varje gång jag mår som sämst kramar han mig hårt och säger att jag inte får försvinna. Det är riktigt läskigt och sorgligt. Jag vill inte vara utan barnen, jag kan inte vara med dem. Jag är sjuk och behöver hjälp, men jag måste argumentera för min rätt att få hjälp och det kan jag inte. Så jag väntar. Och lider. Väntar. Lider. Jag vet inte vem du är som läser det här. Jag vet knappt vem jag själv är. Sitter du som jag och tittar ut genom fönstret nu och undrar om räddningen finns där ute? Vi är inte ensamma. Vi är många som ser ut genom våra fönster och undrar när det ska vara över. Jag tänker på dig. Gryningen har sju lådor och i den sjunde ligger ett rakblad, ett djupt vatten och en stor höjd. Jag väntar och öppnar en låda i taget och med handen på den sjunde lådan ser jag ut genom fönstret och väntar. Ty jag vet att någonstans rinner tårar nerför en ensam kind bakom ett fönster, tårar precis som mina, och någonstans håller en hand i den sjunde lådan. Jag vet inte om jag kommer öppna lådan i natt. Men innan gryningen är kommen kommer jag veta att jag inte är ensam på jorden. Ty de ensamma är många.Hej!
Jag brukar också läsa en del. Har inte läst de böcker du har på gång, men läser gärna liknande böcker. Har du läst Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse? Den boken gjorde att jag blev bekväm med att sluta med medicinerna. Även Alice Miller gillar jag. Idag läser jag sista sidorna av Du skall icke märka, där hon skriver om bl a Franz Kafka, hans barndom och hur den förklarar hans narcissism, som han lyckades överkomma. Man kan säga att han till viss del skrev sig fri.
-
Hej! Saknar erfarenhet av mani och bipolär sjukdom men nyligen så såg jag två intressanta dokumentärer om lyckad behandling av dessa diagnoser. En heter Healing Homes, länk: https://youtu.be/JV4NTEp8S2Q och den andra Open Dialouge, länk: https://youtu.be/HDVhZHJagfQ
De har valbara svenska undertexter.
-
Du skriver att du har vissa tankar och en stark känsla av nyfikenhet, men inget om din egen sexualitet – nyfikenhet behöver ju inte innebära att man känner sexuell lust. Det finns en bok som heter ”Tänk om – en studie i oro” som (förutom en massa annat) beskriver hur tvångstankar kan te sig hos några olika människor. Du kan ju läsa och om du känner igen dig kanske du får lite hjälp av den boken.
-
Kommer att tänka på att man påverkas i hur man är beroende på vilka människor man umgås med.
-
Det håller jag med om… Lätt att föreställa sig det. Kan också tänka mig att man blir ledsen och sorgsen och rädd.
-
Vet inte varför du kände dig tvungen att slå till din pappa då när psykiatrin hotade dig med tvång. Frågan jag nog tycker är viktigare än vad som var värst är hur du upplevde det. Sedan har ju din pappa sin upplevelse.
-
Du är så väl värd en något bättre behandling, om det inte skulle bli mer än så, men det kan också hända att du får en betydligt bättre behandling, om du sväljer stoltheten.
-
Ibland kanske det kan vara så att man uppfattas av psykiatrin som mer frisk om man signalerar att man har sjukdomsinsikt. Knäppt, men tror det är så.
-
Trevlig kväll 🙂
-
Förlåt menade inte akutsjukhus utan tänkte på akutmottagning på sjukhus. Jag besökte den som ligger på sjukhuset i Sundsvall för den var närmast, de hjälpte mig med undersökning som jag ville ha efter att ha fått oväntat urinstopp några dagar dessförinnan, så ja jag blev nöjd.
Kanske kan du skriva ned dina symptom och vad du vill ha för hjälp (kanske vill du bli undersökt t ex) innan du åker in? Du kan även prova skriva ned fördelar och nackdelar med att söka hjälp hos vården, för att klargöra för dig själv.
Det är jag som skriver kort, du skriver inte alls för långt.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.