Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
Det är meningslöst att försöka med tinder. Jag är för kort. Ingen vill ha mig. Tjejer hade aldrig kunnat ta med mig ut på stan och vara stolt över att de är med någon så kort. Jag är skräp. Värdelös. Bottenskrap. Missfoster. Circus freak. Misslyckad. Jag borde ta livet av mig snart. Vet inte hur jag ska orka leva såhär. Ser konstant folk runtomkring mig som får uppleva kärlek. Som har sex. Som håller om varandra. Jag vill inte leva i skuggan av vad jag aldrig kommer att få uppleva, bara för att jag är jag. Min kropp är fucked. Den är äcklig. Kort och grotesk. Till och med värdelös fysiskt. Det kommer aldrig att hända. Så är det bara. Detta är bara en av världens grymheter. Inte lönt att bli arg över det. Vill inte vara ’delaktig’ längre. Orkar inte slå huvudet mot väggen längre i hopp om att något ska förändras. Jag valde aldrig att födas. Blir ilsken utav tanken att jag må lämna sorg i mitt avgående. Kommer inte på någon annan lösning dock. Inget funkar. Jag funkar inte. Vill dö så hemskt mycket. Vill bara vara fri från allt detta. Vill inte känna något mer. Jag är inte älskvärd. Jag är inte attraktiv. Jag är ful, kort och grotesk. Född som ett missfoster och min saga kommer sluta med en sliten hals. Klarar inte detta. Snart 27. Det tar för lång tid. Vill inte se 28. Vill inte hoppas mer. Det gör så ont hela tiden. Jag blir bara tröttare och tröttare. Ledsnare och ledsnare. Känner hur mitt tal börjar påverkas av isolationen. 157cm är jag. Det är nästan som att jag får vittna den naturliga processen av evolution. Vill inte kämpa emot det. Jag blir bortvald och jag förstår varför. Det är logiskt. Korta män skapar korta barn. Män med skelettsjukdomar skapar barn med skelettsjukdomar. Jag väljs bort och det är bra. Skäms över hur vek jag är. Jag borde inte tynga samhället längre. Borde inte ta plats. Fantiserar ibland om hur det skulle vara att bli totalt accepterad av en partner. En källa av styrka och glädje istället för ångest. Någon som hade varit glad att se mig. Som hade längtat efter mig. Fan vad jag gråter.Jag känner lite grand igen mig, jag har också en missbildning. Det orsakar mig både fysisk och psykisk smärta. Något som har hjälpt mig mycket med mina olika dilemman är en Youtubekanal, kan hittas om du söker på Daniel Mackler. Bl a så har han en video om hur det varit att vara jättekort till att bli jättelång, vilket kanske intresserar dig: https://youtu.be/_-W50PBpwCM?si=KmY_VEFNb5yAP_o7.
-
Jag har också utseendeångest och har tänkt samma som du om att min terapeut väljer att ha en nedskruvad belysning. Du är inte ensam!
-
Jag saknar min psykolog väldigt ofta och det känns svårt att tro att jag kommer komma någon så nära igen. Älskar när vi har lång ögonkontakt och han gör långsamma blinkningar och blundar en kort stund. Önskar mig mer sånt.
Han har inte medgett något om sina egna känslor för mig, men nyligen så lät han mig förstå att hans syn på vad han gjort kommit närmare min. Han verkar anse att han överbeskyddat mig. När jag frågade på vilket sätt så sa han att det är en för svår fråga för honom att besvara. Istället för ”vet inte”. Verkar som att han i alla fall håller med om att ett sätt han gjort det på är att inte göra klart tidigare att vi inte kan ha någon relation utanför terapin. Det är så så krångligt att prata med honom om det här – det var pga en drömanalys vi gjorde som han började tänka om så här, började mera gå med på vad jag sagt eller försökt säga sedan rätt länge. En dröm som han oavsiktligt råkade kalla “sin“ dröm. Måste bara få klaga, men förstår också att det finns en viktig poäng med att inte för mycket fokus hamnar på hans känslor.
Blev glad att läsa att du fått ut något av tråden här <3
-
Njae, jag tror inte alls att han funnit mina känslor lustiga – får inte ihop det med att han visat stress och nervositet när jag tagit upp ämnet. Vet inte om du själv träffat någon sådan terapeut som verkar vara road och så. Jag hade en som jag aldrig kom nära och vi hade en sådan lite lättsam relation. När jag på eget bevåg ville avsluta så verkade hon inte bekymrad, fastän mitt liv var kaos. Medan när samma sak hände med min nuvarande så blev han otroligt stressad och berörd. Helt klart mer engagerad.
Ja, jag känner som du – när jag berättade om mina känslor och förväntningar för min psykolog så trodde jag att han skulle skruva med de till en realistisk nivå. Men han sa senare att det verkade så brutalt att göra det. Konstigt hur olika man kan se på det.
Om han inte utvecklat sig rejält mentalt så tycker jag nästan synd om den här tjejen han nu fastnat så mycket för. Så känner jag när jag läser hur han betett sig emot dig. Han verkar behöva jobba på att läka sig själv, och det kan ingen tvinga honom till eller göra åt honom. Kan känna igen mig själv lite, i hans tendens att vara undvikande av närhet. Nu låter jag väldigt förnuftig, och det är jag inte. Om jag vore det så hade jag inte varit kär i min psykolog.
-
Ja, exakt så är det tror jag. Såg på Youtube en video där en terapeut är inne på samma spår, han sa att han har haft klienter som känt sig romantiskt dragna till honom men i o m att han inte gett det näring så har det stannat av och de har inte blivit kära i honom. Manipulativ är ett starkt ord men faktiskt i en dröm så kom det till mig att det är så jag upplever det. Har svårt att bestämma mig för vad jag ska tro om varför min psykolog gjort som han har gjort…
Har du konfronterat honom angående det du beskriver någon gång?
-
Innan jag insåg att min psykolog redan har en flickvän så pratade jag dessutom med honom om att jag var rädd att mina känslor för honom skulle leda till att jag blev sårad. Det känns svårt att jag behövde upptäcka själv att en romantisk relation är otänkbar. Visst, han sa att den viktigaste regeln i terapi är att sexuell kontakt är förbjuden. Men senare i samma session så kände jag av en ömsesidig attraktion, att vår ögonkontakt var annorlunda mot vad den brukar. Det känns svårare att lita på honom nu. Känns som att jag inte varit så sedd och förstådd som jag trodde mig vara. Och sedan inte bekräftad i varför den känslan uppstått. Men det kanske handlar mer om hans brister, inte om att jag ställt orimliga krav. Har hopp om att det kan repareras.
Tråkigt att du drabbats av liknande kärleksbekymmer. Jag har också haft en jättelång period, tio år, då jag var kär i en ouppnåelig person, och jag känner igen mig i din upplevelse av både bra och dåligt. Kan tänka mig att det känns fruktansvärt jobbigt att han som du intresseras av är kär i en annan. Ur en positiv synvinkel så kan det kanske få dig att komma över honom. Själv gjorde det mig mindre idealiserande av min psykolog, i alla fall av hans förmåga som psykolog, men jag är mycket svartsjuk.
-
Det kanske du redan känner till men att du mår sämre utan voxra visar att det är en medicin som kräver låååångsaaam utfasning, om det skulle vara aktuellt. Kanske gör det mindre skrämmande att veta det.
-
Mamma/pappa till alla… Men vem är mamma/pappa till mamman/pappan? Svårt men viktigast.
-
Ja, det var jag det. Tack snälla för boktipset.
Ja, kärleksberoende kanske man kan säga. Ditt meddelande fick mig att tänka ännu mer på det nu ikväll, på vad jag lärt mig av andra och på vad jag upplevt. Jag tänker att omöjlig förälskelse, eller förälskelse som är förorenad av parental rescue fantasy, kan få en att känna sig upplivad och mindre död, och att det kan göra skillnad för någon som undertrycker sitt behov av vänskaplig kärlek. Men om man inte tar på allvar detta ens verkliga behov så kan det leda till att man bygger sitt eget fängelse, att man låter forma sitt liv på ett onödigt dåligt sätt för att nå ett mål som känns och är nästan ouppnåeligt. Ens verkliga behov kan förstås tillgodoses men det sker inte automatiskt, som om man vore en bebis. Jag går i terapi och detta var min ”överföring” som man säger. Tyvärr så fattade inte min psykolog det utan tyckte att det var oproblematiskt att jag blivit kär i honom. Till saken hör att mina känslor förstärktes av att jag tydligt märkte att han hade känslor av samma art för mig, och att han inte ens verkade försöka dölja det. Men när jag blivit mer medveten och har försökt prata klarspråk om detta så har han förnekat. Blev så arg!!! Men hjälper mig att reflektera.
-
Jag har hört det benämnas som parental rescue fantasy. Jag idealiserar och blir kär i personer som är otillgängliga pga vår relation till varandra, t ex lärare, psykolog m.m. Kan inte påstå att jag är fri från det. Mina känslor och förhoppningar finns delvis kvar. Det är svårt när fantasin en gång getts viss näring av motparten.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.