Dina svar
-
Jag är tacksam för vår konversation. Även om vi är två olika individer verkar det som om vi har många gemensamma punkter i detta ämne.
Angående mina stödjande samtal så är det många erfarenheter jag lyckats samla på mig.
- Det är inte alltid det första intrycket av den som leder samtalen som gäller.
- Vad som egentligen hjälpte mig i de olika faserna fram och tillbaka blev sällan vad jag förväntade mig. Både goda och mindre goda resultat kan jag nämna i detta sammanhang.
- Jag har lärt mig att stå ut med nya kontakter inom vården några tillfällen för att låta dem få en chans att få inblick i mitt liv och mina problem. Det är ju ändå de som sitter inne med fackkunskapen.
- I min historia har jag insett att titeln ingalunda är självklar i rangordning till effektiv och adekvat hjälp. Så klart har psykiatern medicinsk och kunskap om det biokemiska i kropp och knopp, men beteende och funderingar ger jag en stor eloge till sjuksköterskor inom området och psykologer. (Diakonen du nämner kan vara utmärkt lyssnare och har troligtvis god kännedom om människoöden av olika slag.)
- Mina djupare och mer komplexa problem är inget för mina vänner och min familj att begrunda eller belastas med, de saknar dessutom kunskap inom gebitet. Det känns tryggt att komma till någon som vet och ger rätt motstånd och/eller bekräftelse.
- Det är jag som är i fokus och de leder mig genom att reflektera sånt som jag inte alltid själv noterar. Visst kan det kännas udda ibland, men med facit i hand är det främmande något som kan få pusselbitarna att visa motivet.
- Under alla år jag behövt stöd, mer eller mindre ofta, har jag mött olika kategorier av yrkesfolk och fått rabbla upp hela den kronologiska radängan i historiken. Det blir uttjatat och mekaniskt till slut. Numer blir det en snabbversion och sen snabbt över till mitt nuvarande skav i själen.
- Slutligen vill jag nämna att det är sparbeting överallt, men jag berättar ärligt min hälsostatus och brist på livskvalitet. Jag propsar sällan på vårdkön men påtalar min ärliga situationoch behov. De prioriterar och jag återkommer om de situationen förändras. Det finns ett regelrätt knep och det är att läsa på lite om lagar och regler om rättigheter som patient. Om du är påläst vet du vad du ska fråga om och tala om vilka eventuella konsekvenser du eller vårdinrättningen står inför. Exempel på det kan vara väntetider och att få träffa rätt personal. Du har rätt till att få inblick i din journal i det mestat innehållet däri. (Om nu det skulle vara intressan/behövligt.) Ett annat exempel är om du blir missnöjd med den behandling du fått eller inte fått och behöver överklaga/anmäla, vilket är deras skyldighet att hjälpa dig skriva/formulera eller hänvisa till annat stöd som kan bistå med information.
Kunskap är makt. Kunskap om mig ger mig makt över mitt liv.
Min stress ligger mycket i prestationskrav och bekräftelsebehov. Jag blir nojig om jag inte är trygg och omtyckt i sällskapet. En av mina rädslor är att hamna i en situation där jag inte orkar vara med. Ibland undviker jag att hänga med på roliga saker för att inte ställa till det för andra men blir ändå stressad över att jag egentligen vill vara med. Jag har utvecklat en jobbig ambivalens i många aspekter och valsituationer, vilket även kan avse de enklaste vägskäl. Där har min acceptans hjälpt mig att vända mig mot det förnöjsamma hållet så att ledsamheten och bitterheten får krypa in i skuggan. Livet är. Så enkelt är det. Det får väl vara pissjobbigt i den hemska och tärande stressen, för så har jag det just nu. Du kan, om du vill, ta till dig av vetenskapen att även om människan mår bra av x antal timmars sömn per dygn kan det mänskliga systemet fixa en minskad dos även om det har försvårande konsekvenser under en längre tid om det är rätt sorts sömn.
Ett tips en god vän nämnde är att andas några djupa andetag för att andas ut så mycket du kan i ett andetag. Stanna där ett tag och känn det stillhet som finns där, om än i mikroskopisk effekt. När du känner dig trött på det kommer din kropp att snabbt fylla lunorna med frisk luft. Ta da! En miniövning som säkert kan vara mindfulness, meditation, yoga, m.m. you name it. Never mind… testa och passa på att blunda eller stirra på en punkt framför dig. Inget hokuspokustänk eller krav på kroppsposition. Bara att framkalla en kroppslig reaktion. Jag gör det inte alltid då jag kan komma stressa i tanken att inte lyckas få lugnet som ”utlovas”.
Så tänker jag… i tusen ord och femtio-elva aspekter.
-
Jag har samma problem som du när det kommer till mindfulness. Ju mer jag tänker på att koppla av desto mer blir jag uppjagad. Prestation, prestation och prestation!
Som du blir jag inte heller av med min stress utan måste leva med att kroppen är på vakt. Mina behovsmediciner består av Zolpidem och Oxascand. Jag är högst restriktiv med dessa då det är tillvänjning. Zolpidem är insomningsmedicin och fungerar ok, men inte under längre perioder då den inte är effektiv till slut. Dessutom får jag inga trevliga drömmar när jag äter den många nätter i rad. (Ibland väljer jag mellan pest eller kolera.) Oxascand är en ångestdämpande medicin och den tar jag till när jag har det riktigt dåligt eller är mycket uppskruvad. (Inte sällan glömmer jag den möjligheten till lättnad och låter det gå längre än nödvändigt.)
Vi har olika möjligheter att beta av problem vi står inför. Vad jag förstår har du och jag liknande problem med att lyckas med dylikt. För min del är det stödjande samtalsterapi som gäller i fösta hand då jag har många spöken i garderoben som inte vill ta sig ut. En sak som både underlättar och försvårar min problemlösning är analysering. Jag kan lugnt säga att överanalys är ett honnörsord i mitt CV. Med analysering, vilket jag misstänker att du också gör, skapar man frågetecken under tiden man skapar utropstecken. Därför kommer stressen att lösa stressproblemet att generera ett moment 22, som du nämnde tidigare. En positiv sak i analyseringen är att man lär känna sig själv, vilket gör det lättare att hitta sin egen väg/metod i framtiden.
Eftersom jag inte hittat själv hittat off-knappen får jag lära mig leva med att ha funnit en potentiometer. Den går inte ända ner till de lägre nivåerna, men går i alla fall neråt.
Om du kommer på något som fungerar för dig, mer eller mindre spelar ingen roll, är jag mycket intresserad av att ta del av det.
-
Hej.
När jag läser din text funderar jag på lite olika strategier.
(Läs dem bara som mina tankar, och ta med dig det som du tycker passar med dina tankar.)
1. Dina känslor
Du har de känslor du har, eller inte har. Du är du oavsett vart du placerat dina känslor. De får lov att komma och får lov att vara där de är. (När jag tänker så själv behöver jag inte döma mig.)
2. Dina nära/din omgivning
Kanske skulle du kunna formulera dina tankar (som du gör här) i text och i texten även berätta precis som du känner, d.v.s att du inte vill göra något väsen av det, men att du vill att de ska veta om det. Berätta hur du önskar bli bemött, vilket kan vara en god hjälp till dem då många är osäkra på hur de ska reagera/agera.
3. Dölja ärr
Visst vore det väl helt underbart om du inte behövde bry dig alls på detta, men nu är det som det är… du vill dölja dem. (Fast det är ganska skönt när man kommer över tröskeln och tänker: ”So what, så här illa mådde jag förut, men inte nu.” De är där och står för något. Nu bryr jag mig inte om dem längre. Typ likt en tatuering som inte är aktuell, men som ändå finns kvar.)
Jag får en bild framför mig av skridskoåkare som täcker sin hud med beige tyg. Finns det kanske någon sådan klänning?
Har du funderat på att hitta något väldigt tunt, typ kroppsnära underställ, när du provar ut?
Det finns ursnygga fina klänningar som har långa ärmar.4. Undvika beteendet
Du duger, oavsett om du skadar dig eller inte. Du har rätten att få lov att göra ärr på din kropp, men frågan är om du måste? Måste du så måste du! Vad är egentligen vinsten? Kortsiktig eller långsiktig? Kan du vinna ändå genom att byta ut det med något konstruktivt? Bara du kan veta.
Kanske, kanske, kanske skulle du kunna låta dessa ärren blekna lite tills det är dags för studentbal.5. Ha kul
Detta är din upplevelse, din studentfest. Jag skulle vilja sända massor av önskningar till dig att du i provrummet tittar på dig själv och ler. Där är du och du ska tycka att detta är en bra sak. Se ditt att ha kul när du provar ut klänningen, när du kollar in den i garderoben och när du klär på dig på balens dag. Känn dig vacker och fin oavsett vilket klädesplagg du har. Sträck på dig och var en kvinna på väg fram med självklarhet. Det är det som kommer göra att du skiner ut skönhet. Dina ärr kommer i skuggan och du i solen. Visst får du väl lov att ha lite kul? 🙂
-
Det låter onekligen arbetsamt att behöva tänka så mycket på en gång. Du behöver ju planera för att orka planera. Du behöver ju jobba för att orka jobba.
Vilan är ibland inte att vila kroppen. Vilan kan vara att vila knoppen.
Ett ord som har hjälpt mig i liknande situationer som du verkar vara i nu är ”acceptans”. Aj aj aj, vad ord kan vara laddade. För mig var det mycket jobbigt att få detta ordet mitt i ansiktet i början, men nu är det något jag ”accepterat”. Vad är det jag måste acceptera? Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det att jag inte kunde kontrollera mitt mående – jag var sjuk när jag inte ville vara sjuk och flydde från det faktum att jag var sjuk. Jag har accepterat att jag har vissa brister och inte klarar av att göra vissa saker fast jag än så gärna skulle vilja. Jag har inte arbeta som många andra, om alls. Jag har fått välja bort så mycket för att klara av det ”lilla” jag gör idag och mår bäst de dagar jag ”gillar läget” och inte värderar det bra eller dåligt. Det är inte lika lätt som det låter, ty för att kunna acceptera på riktigt går det inte att värdera bra/dåligt utan man måste acceptera faktum oavsett.
Det går inte att förändra så svåra saker på kort tid, precis som du nämner i din text. Jag upplever att du mitt i desperationen ändå har någon sorts strategi i kaoset. Det är något jag skulle hålla fast vid.
Nu har jag ingen legitimation för att förskriva mediciner, men kanske det vore en vinst i att prata med någon som kan hjälpa dig komma över tröskeln? Det finns ”vid behovs”-medicin även för en god natts sömn och man måste inte bli beroende av sådana. Det kan vara en typ av lösning bland många andra.
Hoppas att det löst sig nu när helgen är över.
-
Hej ”Blue”.
Livet är vad det är… LIV.
Du har fått en rejäl bit av det som inte är behagligt i det. I mitt liv är det fullt av tråkiga stunder och situationer. Det tynger otroligt mycket och det blir svårt att se framåt. Det tar över och skuggar de fina dagar och perioder som finns där emellanåt.
Det finns alltid något annat runt om hörnet och det är just det man är rädd för när man är ledsen, för tänk om det inte blir bättre. Det blir bättre, men det tar tid och kräver ofta att man frågar någon om hjälp eller stöd.
Så klart har du hört det där uttrycket som säger att man måste ha haft tråkigt för att ha roligt. Fy vad det är urfånigt att höra när man är i skiten själv. Det ligger dock lite sanning i det även om det gör ont just då.
Du är inte ensam. Vi är många som är eller har varit där du är just nu. Jag har varit där många gånger och jag är där just nu, men jag VET att jag ska hålla ut. Det lönar sig. Jag får hjälp och även om det inte alltid varit bra hjälp från början får jag ta en sak i taget.
Jag läser din text och känner att jag är du, fast jag varit med om andra saker. Precis det jag ville skriva sätter du ord på. Jag vill inte försvinna om andra lider av det. Min livsgnista sprakar mest till och glöder inte värst mycket. Nästan inget är roligt alls. Det vore så skönt att få lämna in. Jag ska därför ge dig det råd jag vill att du ska ge mig:
Kämpa på, en timme till, en dag i taget och räck ut din hand så att andra kan fatta tag om den.
-
Hej.
Oj vad jag känner igen mig. Precis så skulle jag vilja be om hjälp.
För mig är det en konstant stress som jag lever med fast som varierar i intensitet. Det är ofta när jag ska göra något som kräver lugn och ro som det blir så påtagligt att inte kunna slappna av.Min stress är latent, konstant närvarande och ibland panikartat intensiv. Det kan vara som du skriver när det kommer till att titta på TV. Jag sitter ner lugnt och fint i soffan och noterar att det händer något på TV-rutan medan jag skriker mig döv inombords. Hela min kropp vill göra något annat. Jag kan inte enbart skylla på stress i sådana situationer utan får lägga till en rejäl skopa ångest i grytan.
I min omgivning finns det omtänksamma och kärleksfulla människor som vänligt säger till mig att lugna ner mig och slappna av och sluta stimma omkring. Det är svårt att lyda deras goda råd. Jag är intelligent nog och vet om att det finns massor av bra strategier att tillgå som yoga, mindfulness, andningstekniker, kroppskännedom, tai chi, chi gong, idrott, sova gott, promenader, bra mat, göra något roligt eller kreativt, samt just precis sånt som du läsare kommer på skulle kunna hjälpa.
Förutom att det finns saker som stressar upp mig lider av stressyndrom i sig och får extra påslag av ett dåligt samvete för att jag inte göra allt det där som andra tipsar om. Stressen växer av sig själv och den onda cirkeln snurrar på.
Hur jag gör vet jag egentligen inte, men jag flyr. Jag flyr till något annat att göra. Jag fyller mig själv med andra intryck för att lura bort de som är jobbiga. Det är som om jag tar kontroll av intrycksflödets innehåll. Om det är en bra strategi eller ej är jag inte klar över eftersom jag alltjämt kämpar med att hitta något för mig.
Tidigare i livet dissocierade jag starkt. Nu lever jag hellre i stressen än att tränga bort stress och oro och låter dem finnas med och lättar istället trycket med att kontrollera vad jag gör, lyssnar på, blundar för.
Jag tror på att lokalisera stressfaktorer och energitjuvar var och vem de än är. Det svåra är om det är platser, saker eller personer vi är beroende av. Man behöver inte klippa av helt men man kan minimera katastroferna. Där har jag lyckats erövra viss mark för egen del. Det är effektivt i längden.
Om jag skulle säga något direkt tips till dig skulle det vara att hitta din väg. Lyssna lagom på andra och lita på att du vet bäst. Prova dig fram i listan av vad du tycker är roligt/trivsamt/trevligt att göra för att stressa av. Det går inte att skynda på eftersom det inte finns en snabb fix. (Jo då, säger många som lyckats hitta sin metod bland de första försöken. Till dem säger jag ett uppriktigt ”grattis!”. Själv letar jag fortfarande.)
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.