Dina svar
-
Avregistrerad användare skrev:
Hej! Jag loggade in för första gången nu, och det jag valde att läsa om var just om att aldrig känna sig riktigt nöjd med att vara kvar, i vart fall tolkade jag det så. Att läsa det som som du skriver, är till stor del som att jag själv hade försökt beskriva vad kroniska självmordstankar är bortsett från något väldigt viktigt nämligen att du verkar känna att du får en fin hjälp. Ta hand om dig.Tack för god omtanke.
Jag har en känsla och önskan att slippa få vara kvar. Förmodligen klassisk: jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Jag har inget emot livet, men mitt liv önskar jag ingen annan.
Jag får sitta under paraplyet och vänta tills regndagarna tar slut.
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag tycker självklart man ska stödja de som mår dåligt.Många unga här ropar på hjälp, de vill inte dö egentligen. Självklart ska de få hjälp om de vill ha det! Jag tycker inte att livet är värt att leva.Jag har sökt all hjälp och mediciner i mängder. inget har hjälpt.Det jag behöver kan ingen utomstående ordna med.Jag behöver kärlek,vänner. Jag har kämpat med det hela livet utan attl yckats att få det.Smma sak med ekonomin, jag tvingas se andra som har allt materiellt och ser ner på mig.Visst kan det värma för stunden med någon att prata med men sedan sitter man där ensam ändå.Jag fattar faktiskt inte vad meningen är. Alla med pengar och makt gynnas i det här samhället.Själv är man paria.Livet är surt för mig med emellanåt. Ibland så illa som du beskriver det och ibland i panik. Vi har olika förutsättningar och olika historier och jag är glad för att du skriver om dina här. Du är inte ensam. Vi är flera som ”sitter på samma parkbänk i parken” (om jag får lov att ta en liknelse till situationen). Jag sitter också och funderar på hur orättvist det är i olika situationer och blir ledsen och trött på att behöva kämpa hårt för att orka andas en dag till… och en dag till… Det är de små detaljerna som får mig att öppna ögonen. Det är ibland rutinerna som håller mig på banan, men se: Jag lever… än.
Det är lättast för andra att veta vad jag bör göra, för de lever inte mitt liv. De har inte ofta rätt, men de har massor av råd. Till slut blir man trött på att höra det från det hållet. Här är jag mer nyfiken och känner att jag får mer genuint stöd eftersom det finns andra som känner som jag. Du verkar vara en av dem som har erfarenheter jag kan lära mig av och jag känner igen en hel del av de känslor du skriver om. Du är värdefull, men har kanske inte hittat rätt miljö att bli uppskattad i. Det låter klyschigt, det kan jag hålla med om, men jag vill tro att det är just så. Livet behöver inte bli bättre för det, men det får mig att acceptera livet som det är… en stund till.
-
Avregistrerad användare skrev:
Nu kommer ingen undan döden. Så det är väl upp till var och en när man vill avsluta.Varför är det ”finare”att dö vid 80 än 55. Går inte tvinga någon att leva vidare om den mår dåligt.Skönt att vi faktiskt har ett val. Man måste våga diskutera det oxå.Jag tror att jag förstår vad du menar när du skriver: ”Man måste våga diskutera det oxå.”
Det jag befarar är att inte alla är lika ”mogna” eller beredda på de ord och tankar som kan väckas hos de som redan är på gränsen. Speciellt eftersom vi skriver i ett forum med fokus på hänsyn till psykiskt mående borde det vara underförstått att innehåll ska vara stödjande och hänsynsfullt. De som kan räddas bör enligt mig få en chans att få lov att andas, så med hänsyn till dem kan vi andra som är mer stabila backa lite i starka åsikter.
Så klart kan jag ha missförstått din text och ber i så fall om ursäkt.
-
Hej Purple Qesary!
Jag kan inte känna igen allt det du skriver, men jag kan uppleva lite av den fasad du har hållit uppe mot omgivningen.
Vem säger att livet ska vara si eller så lyckligt? Vad är mycket och vad är lite?
Jag tror dig när du skriver att du inte känner någon speciell lycka, men jag blir lite fundersam om du uttömt alla medicinska faktorer. Det finns visa hormoner som ibland kan vara i obalans och ha stor betydelse i humöret. Du vet kanske detta mycket väl så jag ska inte mässa om det.
Med tanke på att du skriver hur mycket du gjort för att kunna bocka av i checklistan undrar jag om du funderat på att INTE göra som andra säger och följa något eget? Så klart ställer jag frågan med all respekt och hänsyn till din berättelse och erfarenhet du påvisar.
-
Avregistrerad användare skrev:
hej jag är 21 år och vill bara dö, allt som händer i världen all ondska skär som en kniv i mig. jag känner att jag har misslyckats med allt. allt blir bara värre och värre var finns glädjen? jag känner också en stor skuld till min mamma för att jag inte har hjälpt henne. jag vill bara dö!Hej.
En sak är säkert och det är att du inte är ensam.
Vi är många som har kämpat/kämpar med svårigheter kring att orka leva. Så bra att du hittat hit och skriver här. Det kan ibland till och med vara skönare och lättare att skriva till någon/några helt okända som kan förstå dig utifrån dig själv och inte hur det ser ut i din omgivning. Du är du och är mitt uppe i ditt liv. Du är viktig!
Jag önskar att du tar kontakt med någon akut-linje som är nämnd ovan, eller som vissa skriver att du ska skriva här. Du väljer själv hur mycket du vill dela med dig av. Du kan börja nya trådar om du inte vill fortsätta i denna, men stäng inte in dig. Hjälpen har olika skepnader och det är inte alltid förrän efteråt man vet vilket som var till störst hjälp, vilket kan kvitta så länge man får stöd.
Välkommen hit!
Tänker på dig!
-
Hej.
Det är tufft att sitta själv med sina tanka om de är tunga. Så bra att du vänder dit utåt.
Säkert finns det massor av tips som så klart inte vill uppdaga sig när man behöver dem, men här är lite vad jag kan bidra med:
https://www.citypolarna.se/
En hemsida där man kan välja vilken stad och vad man är intresserad av. Det går att gå på allmänna aktiviteter och det går att skapa små privata grupper. Där kan du bland annat själv lägga upp ett förslag på ett ställe och en aktivitet du bjuder in till, utan att du behöver öppna din plånbok för det.Det finns Facebookgrupper om man tycker att det är ett alternativ.
Appar av olika slag kanske kan vara en lösning:
”Meet up” (Har aldrig testat den.)
”Badoo” (Verkar tendera att handla om kärleksrelationer även om det även ska vara vänskapsbetonat.)Ibland kan man få tillräckligt socialt umgänge om man deltar i något återkommande, t. ex. studiecirkel eller något liknande. Gå på gym/simma (vilket kan låta knepigt, men inte sällan hittar man samma människor varje vecka och kanske finns det någon att byta några ord med och vem vet… kanske blir det en fika?).
Det kan vara att mina tips inte alls passar, och det är ok. Vi är alla olika. 🙂
Jag bor inte i närheten, men jag hade gärna fikat med dig.
-
Jag vill inte försvara din omgivning utan bara blänka till lite att en förklaring kan vara att de är upptagna med vad DE tycker är prio ett just NU. Enligt egen erfarenhet är det olika vad man ser på som akut eller viktigt, i alla fall i första anblicken utan vidare förklaring.
Jag vill däremot försvara dina funderingar och tycker att det är viktigt att du gör din röst hörd. Du är viktig du med. De kanske inte förstår hur akuta dina problem är om du inte skriker rakt ut? Du får lov att ta plats i ditt eget liv och göra det bästa för dig själv.
För mig är det ett friskhetstecken att du säger ifrån att du inte vill ha fler samtal eller ställa upp som allmän informationskälla. (Även om det bara är här du gjort det hittills så låt det inte hindra dig att fortsätta göra det i din omgivning.) Om du orkar så kan du samla på dig lite ”bra att ha”-repliker som t. ex.
”Du får ringa/prata med XXX istället. Denne kan ge dig information.”
”Du ringer till fel person. Jag har inget att berätta.”
”Prata med mamma istället. Hon vet allt.”
Ja så kommer: ”Men XXX svarar inte…” Svara då att de får ringa XXX igen, ursäkta dig och lägg på luren. Det låter enkelt men är svårt när man står med luren vid örat, men träna på det så faller dig sig mer och mer bekvämt att avvisa.Jag tror att jag förstår dig då du skriver att personer som aldrig tidigare hört av sig nu ringer ner dig. Nu duger det! Känslan av att bli utnyttjad ligger nära till hands, men så fungerar vi människor. Vi är nyfikna och förmodligen oroliga. Det är inte alla som har social kompetens eller empati nog att förstå att det kan vara jobbigt att vara i andra sidan luren.
Tillåt dig att inte svara i telefon när du är trött/ledsen. Berätta för din mamma att du är ledsen så att det gör ont. Tveka aldrig på att du har rätt till uppmärksamhet, även om du ibland måste stå i skuggan ett tag. Gör något för dig själv som ger dig god energi. Sätt dig själv i fokus. Hitta något som kan distrahera dig tills du får rätt hjälp, men fortsätt skrika i din omgivning. Någon kommer att höra dig, frågan är vem hör dig först. 🙂 Vi hör dig!
Fortsätt skriv här om du känner att det hjälper.
-
Varje enhet av tid du räknar, minut/dag/månad osv. är en vinst om du kan förlänga din lucka.
Din oro för framtiden kan förkorta tiden. Det innebär dubbel negativitet. Du vet med säkerhet att du agerat och börjar om en period av läkning. Däremot finns det faktiskt en möjlighet att denna gången var din sista.
Min senaste situation är flera år sedan och för varje dag som gick och drog ut på tiden mellan gångerna gav det hopp om vila. Idag har jag ingen direkt koll på vilken dag/tillfälle/anledning men är glad för att jag förstod vad mina skadebeteenden hade för funktion. Jag var beroende av kicken de gav… känsloförändringar som växlade från ångest till frihet för att nästan omedelbart återgå till fängslande ångest och skam. Jag levde i alla fall.
Jag förstod att det för mig fungerade som en dövande drog och straffmetod på samma gång. När jag på riktigt insåg vinsten i att släppa mina destruktiva handlingar var jag på väg mot den långvariga läkningen. Jag fick några återfall, men fick mersmak på kontrollen att kunna avstå.
Min berättelse kanske inte hjälper andra att nå ”framåt” men må möjligtvis ge ett bevis på att det inte är omöjligt.
Min kropp har sviter av psykisk ohälsa där ärr är ett bevis. Jag ser dem knappt längre. Jag tror inte att jag någonsin lastat andra för mina konstverk utan äger dem fullt ut. De är mina. Jag har rätt till dem allihop. Jag vill inte ha fler, men döljer dem inte. De är en del av mig.
Jag vill nog misstänka att alla läsare kan utröna ur texten att jag på inget sätt avser att försköna detta men vill inte heller stigmatisera en, redan tyvärr av många ansedd ”smutsig”, akt.
Min friskaste skadehandling var att straffa mig själv genom att inte få lov att skada mig fysiskt för att få frihet. Paradoxalt…
Jag träffade på en flicka som skar sig på armarna. Med ett leende sa jag till henne att hon såg ut som en zebra och att zebror är vackra. Hon behövde aldrig dölja dem för mig och hon blev bekväm med att få vara en vacker person. En annan hade kanske blivit förnärmad men jag tror att vi som har erfarenhet kan närma oss ämnet naturligt utan att fryna på näsan. ”Been there – Done that”.
Ha förtröstan. Du ska ha en fin skolbal och en skön sommar. Tids nog kommer läxor och tråkiga lärare att uppta din tid efter ledigheten. Du kämpar så hårt ändå.
-
Så glad jag blir för din skull.
Grattis till 2 veckor. ”En dag i taget.” Det är en vinst varje dag i den riktningen och visst är det en förlust när du får bakslag, men jag skulle helst vilja se det som en paus i det som annars för dig framåt. Vad bra att du lägger fokus på din fina klänning. Grattis till den med.
Så bra att du räcker ut din hand som gör det möjligt för dem som är dig nära att stödja. Ibland räcker det med att veta om att de finns där. Det är naturligt att vara nervös över sådana tillställningar, så kanske kan du lägga viss nervositet till ”vanliga” anledningar. Fast vad spännande det låter i mina öron. Bal. Vackra kläder. God mat. Trevligt sällskap. Känslan av frihet och ”här kommer livet”…
Ler…
-
Vad bra att du kommer till insikter angående stressen.
Magkänsla, vad är det? (Ironiskt) Tyvärr kommer min ambivalens från en stökig uppväxt där ambivalensen vuxit fram genom ständiga dubbla budskap i omgivningen. Det gör att jag inte kan lita på min magkänsla utan har fått lära mig att tolka situationer genom att fråga hur andra normalt skulle reagera där och då. Däremot är jag jättekänslig för att känna av hur andra mår och utifrån det utläsa bl. a. hur andra reagerar när jag säger/gör saker. Det är ibland så att jag misstolkar detta och får för mig att andra inte gillar mig eller det jag gör. I de lägen kommer ångest och stress som en omedelbar chock i kroppen. Även när ångesten släppt sitter stressen kvar och axlarna är uppdragna och flyttade framåt tills jag blir medveten om det och kan återställa kroppshållningen till det bättre.
Mina nära är vana vid min situation och jag har förstått att jag inte kan dölja min stress även om jag gör vad jag kan för att bli så normal som möjligt. De säger att jag aldrig slappnar av, men att de accepterar det. Inget tjat eller massor av försök att hjälpa mig förekommer längre och det är jag glad för eftersom det bara skulle göra saken värre.
Så… jag accepterar för det mesta att jag har kronisk stress så jag inte ska stressa upp mig för att jag är stressig. Nu är jag i en sådan situation att jag inte klarar av att vara aktiv i arbetslivet av stress och fler anledningar så jag kan vila när det passar men tar helst inte igen förlorad sömn dagtid då rutiner är viktiga.
Apropå rutiner. Du nämner ordning och reda. Vad jag förstår är jag otroligt beroende av ordning och reda, därmed även rutiner. Om det är stökigt inne får man ha ordning ute.
Jag älskar listor som jag kan skapa rutiner kring. Checklistor som underlättar för att jag ska slippa hitta på rutiner för samma saker och få tillfredsställelse i att bocka av åtaganden. Det gör även att jag lättare för överblick över de saker som jag måste göra och kan prioritera när jag har summerat. Stressen blir på något sätt hanterbar när jag har en plan. Ovetskapen är sämre än att se vidden av oändliga ”to do”. Det är skönt att ha en visuell mätare på hur långt jag färdats i min process/mina åtaganden.Att be om hjälp har varit en process att jobba med. Nu kan jag be om hjälp till rätt saker för att driva mig framåt. Det är lätt att be någon göra något som jag känner att jag kan återgälda. Skulle jag däremot komma i ett läge där jag måste lägga ner massor av energi för att betala tillbaka tjänsten väljer jag många gånger att låta bli både att be om hjälpen och uteblir ibland även från det som jag behövde hjälp med. Jag har lärt mig att det inte behöver ligga någon prestige i att be om något som jag inte kan göra mer än tacka för, så länge det är i väsentligt i proportion till hjälpen. Nu citerar jag Baloo ur Djungelboken: ”Jag hoppas att du har förstått.” 🙂 Här kan jag dessvärre inte återge melodin i frasen, men ler åt att den dök upp i tanken så fort jag satte punkt.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.